Tyska arbetarpartiet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tyska arbetarpartiet (tyska: Deutsche Arbeiterpartei, DAP) kallades det parti (väl att skilja från det sudettyska parti med samma namn som på 1910-talet var representerat i Österrikes parlament, riksrådet) som den 5 januari 1919 grundades i Bayerns huvudstad München, av den före detta cafémusikern och låssmeden Anton Drexler.

Historia[redigera | redigera wikitext]

En förfalskning av Adolf Hitlers medlemskort i DAP. Hitler valdes senare till partiets sjunde ledamot i partiets centralkommitté, och försökte senare hävda att han varit den sjunde medlemmen i partiet och en av medgrundarna. I själva verket var hans medlemsnummer 555. Medlemsregistret började med nummer 501, för att dölja hur få medlemmar man i själva verket i början hade.

Partibildningen var en fortsättning på Drexlers och journalisten Karl Harrers i oktober 1918 stiftade Arbeiter-Ringe/Deutschen Arbeiterverein, och dess huvudsyfte var att nå ut till nationellt sinnade arbetare (vilka Drexler räknade till medelklassen) med sitt völkisch-nationalistiska budskap. Till partiet slöt sig strax medlemmar ur det högerradikala så kallade Thulesällskapet i samma stad, bland dem ingenjören och ekonomen Gottfried Feder, författaren Dietrich Eckart, arkitekten Alfred Rosenberg och officeren och frikåristen Rudolf Hess. Under 1919 anslöt sig även Ernst Röhm till partiet.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Partiet, som till sin karaktär var starkt nationalistiskt, var uttalat antisemitiskt, antikapitalistiskt, antiproletärt och antimarxistiskt, och motsatte sig därför kraftfullt försöken att upprätta en bayersk socialistisk rådsrepublik 1919, liksom Versaillesfördraget och, vad de ansåg, "novemberförbrytarna" och deras skapelse, Weimarrepubliken. Då partiet inte accepterade parlamentarismen och demokratin som styrelseform, ställde det av princip inte heller upp i allmänna val.

DAP blir NSDAP[redigera | redigera wikitext]

Flag of Germany (1935–1945).svg

Adolf Hitler som var anställd som Bildungsoffizier, antikommunistisk propagandist fick i september 1919 uppdrag att infiltrera det då hemliga partiet för att utröna desss ståndpunkter. 12 september 1919 besökte han ett partimöte där Gottfried Feder talade och kom där i debatt med en partimedlem. Anton Drexler imponerades av Hitlers talekonst och bjöd inom honom att ansluta sig till partiet. Hitler själv kom att få sympatier för Feders åsikter och efter att ha fått arméns godkännande anslöt han sig 19 oktober 1919 till Partiet. Hitler höll sitt första tal för partiet redan samma månad. Hans första möte som lockade 111 besökare skall enligt Karl Harrer ha varit ett misslyckande, men ökade vid de båda följande mötena antalet åhörare till 130 respektive 200. Ganska snart uppkom dock konflikter mellan Hitler och Harrer. Harrer menade att Hitler led av megalomani och narcissistisk personlighetsstörning. Efter fortsatta konflikter valde Harrer 5 januari 1920 att lämna partiet och Anton Drexler tog över som ordförande. Samtidigt blev Hitler propagandaansvarig inom centralkommittén.[1]

24 februari 1920 hölls det första massmötet med Adolf Hitler som talare, i samband med det utarbetades partiets så kallade 25 teser med krav om en ny tysk "folkstat". Det var baserat på det av Rudolf Jung 1913 i Tjeckien för Deutche Arbeiterpartei in Österreich Igaluprogrammet. Rudolf Jung hade 1919 tvingats lämna Österrike och anslutit sig till Tyska arbetarpartiet. Programmet hade bearbetats av Drexler, Feder och Hitler, särskilt Feder hade infogat sin antikapitalistiska åsikter i detsamma. 1 april 1920 andrades partinamnet till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) på förslag av Rudolf Jung. Hitler hade själv velat använda namnet Socialrevolutionära partiet. I juli 1921 utmanuvrerades Drexler av Hitler genom att utnämnas till hedersordförande medan Hitler övertog ordförandeskapet i partiet.[2]

Han skaffade sig diktatoriska befogenheter, i enlighet med den så kallade führerprincipen. Under denna tid förändrades partiet från politisk diskussionsklubb till aktiv partiverksamhet med uttalade maktambitioner, något som också nådde sin kulmen 1923 genom det misslyckade statskuppförsöket i München, varvid partiet förbjöds. Det legaliserades åter 1925, efter löften om verkan på författningsenlig grund.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Göran Dahl: Radikalare än Hitler?, Stockholm 2006
  • Jan Olof Olsson: Rivna fanor: Människor och händelser kring 1919, Stockholm 1975
  • ^ Nazismen i Sverige 1924-1945, Stellan Bojerud s. 13-21.
  • ^ Nazismen i Sverige 1924-1945, Stellan Bojerud s. 13-21.