U (lok)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
U-loken (utgångna)[1]
Ud 868 Luleå 12.08.04.jpg
Ud 868 i Luleå
FordonstypEllok
Tillverkningsår1930–1956
TillverkareSverige ASEA och NOHAB
AxelföljdC
Drivhjulsdiameter1 100 mm
Spårvidd1 435 mm (normalspår)
DrivmedelElektricitet
Transmissionkoppelstång
Största tillåtna hastighet45 km/h (Ua, Ub, Uc, Ue)
60 km/h (Ud, Uf)
Startdragkraft147 kN
Tjänstevikt63,6 - 64,8 ton
OperatörerSverige SJ, TGOJ, LKAB, NSB

U-loken var en serie elektriska växellok hos SJ och TGOJ[2]. Loktypen har också sålts till LKAB med littera F och till NSB med littera El 10.

Behov av växellok[redigera | redigera wikitext]

I samband med att SJ började satsa på D-lok på 1920-talet behövdes också elektriska växellok. Man beställde därför tre lok, som fick littera U, från ASEA 1925. (Denna beteckning ändrades senare till Ua). Dessa lok hade samma typ av transmission som de senare loken i U-serien, med en elektrisk motor som drev ett blindhjul utan kontakt med skenorna; detta drev sedan de övriga hjulen via koppelstänger. Utseendet i övrigt var emellertid helt annorlunda, med en hytt placerad i ena änden på loket, inte i mitten som senare blev standard. När de senare versionerna utvecklades, flyttades hytten till mitten av loket för att förbättra sikten.[2][3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Loket hade ett mycket karakteristiskt utseende av liknande typ som de senare H-loken med en mittplacerad enkelhytt och svagt sluttande motorpaneler framför och bakom denna. Strömavtagaren var placerad på det i sidled lätt välvda hyttaket. Som alla lok och vagnar från den här tiden var SJ-versionerna målade i rödbrunt.[1] TGOJ-loken var ursprungligen målade i mörkgrönt med gul dekor men senare fick de en ljus brunorange färg med vita linjer i front och akter, samt en ensam vit linje längs sidan av hytten[2][3].

Senare utförande[redigera | redigera wikitext]

Loken förbättrades löpande med nya modeller[2]. Mot slutet av lokens livslängd målades flera om i de nyare utförandena: Rödorange med mörkgrå överdel och blå med rött diagonalstreck.[4]

De tre Ua-loken togs ur drift mot slutet av 1960-talet[2], men de övriga U-loken tjänstgjorde länge, de sista fram till 1997[4].

Idag finns tre lok, alla Ub, bevarade på olika järnvägsmuseer[2].

Drift i dagsläget[redigera | redigera wikitext]

I dagsläget (2013) finns inget U-lok kvar i drift. Fram till mitten av april 2013 fanns det ett Uf lok, Uf 860 kvar i drift. Det ägdes och användes mycket sporadiskt av ISS Facility Services/TraffiCare för växling på personbangården i Hagalund, Solna. Loket som stått avställt en längre tid rustades upp under 2010 p.g.a lokbrist och användes främst för växling av Veolia Transports IC-tåg. Sedan Trafficare avvecklat verksamheten för växling i Hagalund stod UF 860 återigen avställd. Framtiden var oviss. Enligt obekräftade uppgifter var hjulen slitna och nya behövdes, något som i så fall måste nytillverkas. Istället köptes loket upp av en skrotfirma i Gävletrakten. Transporten dit skedde på en lastbilstrailer den 17 april 2013. Därmed försvann det sista driftdugliga U-loket. Euromaint hade flertalet Uf-lok kvar, men de står nu avställda sedan en längre tid i Notviken och har ersatts av diesellok av typen V4 samt Z66. Deras framtid är för närvarande osäker.

Modeller[redigera | redigera wikitext]

Utöver Ua fanns det fem olika modeller av U-loken:[1] [4]

Beteckning Tillverkningsår Byggt
antal
Effekt
kW
Vikt
ton
Ub 1930–1950 123 610 47,4
Uc 1933 1 610 49,2
Ud 1955–1956 25 660 50,4
Ue 1987–1990
(ombyggnadsår)
60 920 47,4
Uf 1990–1991
(ombyggnadsår)
16 920 50,4

Ub[redigera | redigera wikitext]

Ub var den typ i serien om kom att tillverkas i flest exemplar, nämligen 123 st, varav 90 till SJ, 14 till LKAB, 5 till TGOJ samt 13 till NSB under åren 1930 till 1951. SJ hade typen i drift ända fram till 1990-talet. Typen finns i tre olika utförande vad beträffar huvarna. De första hade en kant som gick över huven ner på fronterna i en V-form. Den andra typen hade helt släta huvar och den sista typen hade avrullningsräler av liknande typ som Ud och Hg. På samma sätt som man vartefter bytte motorerna på D-loken så byttes också motorerna på Ub-loken mot starkare. Dock ändrades aldrig litterabeteckningen vid dessa byten.[3]

Uc[redigera | redigera wikitext]

Uc byggdes bara i ett exemplar, som var utrustat med ackumulator. Denna slopades dock 1956, och därefter kördes loket som ett vanligt ellok.[1][3]

Ud[redigera | redigera wikitext]

I samband med den stora lokbeställningen i slutet av 1940-talet togs det också fram en moderniserad version av Ub. Ud försågs med en extra blindaxel för att uppnå bättre balans i koppelstången och därigenom förbättra gångegenskaperna för att kunna höja den största tillåtna hastigheten från 45 km/h till 60 km/h. Därutöver moderniserades förarhytten på motsvarande sätt som Da-loken moderniserades gentemot D-loken. Utvändigt syns detta bland annat på att rutorna har lister av gummi istället för trä.[3]

Den ursprungliga motorstyrkan var på 735 kW, men de flesta loken byggdes om med motor på 920 kW[4].

Ue[redigera | redigera wikitext]

Ue var ombyggda Ub-lok med ny motor, radiostyrning och anordning för multipeldrift[4].

Uf[redigera | redigera wikitext]

Uf är ombyggda Ud-lok med anordning för multipeldrift samt radiostyrning. Var sista kvarvarande U-loktypen i drift fram tills April 2013 och utgjordes av ett exemplar, Uf 860.[4].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Diehl, Ulf; Nilsson, Lennart (1976). Svenska lok och motorvagnar 1976-01-01. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 50-53. ISBN 91-85098-18-3 
  2. ^ [a b c d e f] ”Ellok Ua/Ub/Uc/Ud”. Järnväg.net. Arkiverad från originalet den 21 februari 2013. https://archive.is/20130221194846/http://www.jarnvag.net/index.php/lokguide/utgangna-ellok/ub. Läst 17 mars 2009. 
  3. ^ [a b c d e] Nordin, Tore; Wretman, Lennart, Grundstedt, Ove (1998). Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. ISBN 91-85098-84-1 
  4. ^ [a b c d e f] Diehl, Ulf; Nilsson, Lennart (1997). Svenska lok och motorvagnar 1997-01-01. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 19-21. ISBN 91-85098-82-5