Uefa Europa League

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uefa Europa League
UEFA Europa league logo.svg
Sport(er) Fotboll
År 1971
(2009– i nuvarande form)
Tidigare namn Uefacupen (19712009)
Geografisk omfattning Europa (Uefas medlemsländer)
Arrangör Uefa
Regerande mästare Spanien Sevilla (2015/16)
Flest titlar Spanien Sevilla (5)
Webbplats Officiell webbplats
Soccerball current event.svg Uefa Europa League 2016/2017

Uefa Europa League, tidigare kallad Uefacupen, är den näst största fotbollsturneringen för klubblag i Europa efter Uefa Champions League. Uefa Europa League anordnas av Uefa varje säsong. Turneringen blev en stor officiell europeisk turnering säsongen 1971/72 då Uefa tog över Mässcupen, som startade 1955. Från säsongen 2009/10 ändrades namnet från Uefacupen till Uefa Europa League.[1]

Spanska klubbar har varit de mest framgångsrika genom åren med tio finalvinster och fem finalförluster i Uefacupen och Uefa Europa League. Italienska klubbar är inte långt efter med nio finalvinster och sex finalförluster. Sevilla har varit den mest framgångsrika klubben med totalt fem finalvinster. Uefacupen är den enda stora europeiska cup som vunnits av en svensk klubb genom IFK Göteborg, som först vann turneringen 1981/82 och återupprepade bedriften 1986/87.[2]

I föregångaren Mässcupen var spanska Barcelona den mest framgångsrika klubben genom tiderna med totalt tre finalvinster och en förlorad final. Spanien var likaså det mest framgångsrika landet, då klubbar från landet korades som segrare sex gånger tillsammans med tre finalförluster.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Mässcupen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mässcupen

Den första Mässcupen (Inter-Cities Fairs Cup), som spelades mellan 1955 och 1958, var en turnering öppen för städer där det hölls mässor och inte nödvändigtvis klubbar – städer med mer än en klubb skickade kombinationslag med spelare från stadens olika klubbar. Sedermera blev kombinationslagen färre, och från mitten av 1960-talet deltog endast europeiska klubbar som kvalificerat sig genom en placering, normalt andra till fjärde plats, i sin inhemska liga. Man införde dock en regel om att endast en klubb per stad fick delta.[1]

Under tidigt 1960-tal dominerade Sydeuropa och framför allt Spanien turneringen; bland de tidiga vinnarna finns Barcelona, Valencia och Real Zaragoza. Turneringen växte i prestige och omfång, säsongen 1964/65 deltog totalt 48 klubbar och 1968 vann Leeds United som första klubb från norra Europa turneringen. Leeds vann även turneringen under dess sista år, säsongen 1970/71, då totalt 64 klubbar deltog.[1]

Uefacupen[redigera | redigera wikitext]

Mässcupen hade vuxit så i betydelse att Uefa tog över turneringen från mässorganisationen säsongen 1971/72 och namnet ändrades därmed till Uefacupen. Regeln om en klubb per ort fanns dock kvar, och togs inte bort förrän 1975. Everton hade slutat på fjärde plats i engelska ligan och skulle därmed ha kvalificerat sig, men nekades att spela eftersom Liverpool också hade kvalificerat sig genom att komma tvåa. Everton överklagade och hävdade att regeln var orättvis, och Uefa gav dem rätt och valde att slopa regeln.[1]

Turneringen var länge öppen för tvåorna och treorna i de inhemska ligorna (förutom i de fyra stora ligorna där klubbar två till fem deltog), men 1999 slogs den samman med Cupvinnarcupen. Sedan dess deltar även vinnarna av de inhemska cuperna i Uefacupen. Uefacupen får även tillskott från förlorare i Champions Leagues tredje kvalomgång samt grupptreorna från gruppspelet.[1] Fair play kan också ta klubbar till Uefacupen. Det finns tre sådana platser. Varje klubbs fair play-resultat tas fram efter sex olika kriterier: Gula och röda kort (antal av dessa blir poängavdrag), positivt spel (belöning med poäng), respekt för motståndaren, respekt för domaren, lagfunktionärernas uppträdande samt publikens uppträdande.

I början av 1980-talet började svenska klubbar röna framgångar i Uefacupen och dessa kröntes med IFK Göteborgs finalvinst säsongen 1981/82 då de besegrade storfavoriten Hamburg med sammanlagt 4-0 i finalen. IFK Göteborg återupprepade bedriften säsongen 1986/87 då de besegrade Dundee United i finalen med 2-1 sammanlagt.

Uefa Europa League[redigera | redigera wikitext]

Då turneringen inför säsongen 2009/10 bytte namn till Uefa Europa League slopades Intertotocupen och ersattes med kvalmatcher i ett tidigt skede i kvalet. En annan nyhet var att gruppspelet gjordes om.[1]

Finalresultat[redigera | redigera wikitext]

Uefacupfinaler 1971/72–1996/97[redigera | redigera wikitext]

Fram till och med säsongen 1996/97 avgjordes finalen i bäst av två matcher där klubbarna möttes hemma och borta. I tabellen nedan markeras de sammanlagda vinnarna med fet stil.

Säsong[2] Hemmalag Resultat Bortalag Arena Anmärkning
1971/72 Wolverhampton Wanderers England 1–2 England Tottenham Hotspur Molineux, Wolverhampton Första finalen mellan två engelska klubbar.
Tottenham Hotspur England 1–1 England Wolverhampton Wanderers White Hart Lane, London
1972/73 Liverpool England 3–0 Västtyskland Borussia Mönchengladbach Anfield, Liverpool  
Borussia Mönchengladbach Västtyskland 2–0 England Liverpool Bökelbergstadion, Mönchengladbach
1973/74 Tottenham Hotspur England 2–2 Nederländerna Feyenoord White Hart Lane, London  
Feyenoord Nederländerna 2–0 England Tottenham Hotspur Feijenoordstadion, Rotterdam
1974/75 Borussia Mönchengladbach Västtyskland 0–0 Nederländerna Twente Rheinstadion, Düsseldorf Första finalen utan engelskt deltagande.
Twente Nederländerna 1–5 Västtyskland Borussia Mönchengladbach Diekmanstadion, Enschede
1975/76 Liverpool England 3–2 Belgien Club Brügge Anfield, Liverpool Liverpool blev första klubb att vinna två gånger.
Club Brügge Belgien 1–1 England Liverpool Olympiastadion, Brygge
1976/77 Juventus Italien 1–0 Spanien Athletic Bilbao Stadio Comunale, Turin Juventus vann på flest gjorda bortamål.
Athletic Bilbao Spanien 2–1 Italien Juventus Estadio San Mamés, Bilbao
1977/78 Bastia Frankrike 0–0 Nederländerna PSV Eindhoven Stade Armand-Cesari, Bastia  
PSV Eindhoven Nederländerna 3–0 Frankrike Bastia Philips Stadion, Eindhoven
1978/79 Röda stjärnan Socialistiska federativa republiken Jugoslavien 1–1 Västtyskland Borussia Mönchengladbach Stadion Crvena Zvezda, Belgrad  
Borussia Mönchengladbach Västtyskland 1–0 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Röda stjärnan Rheinstadion, Düsseldorf
1979/80 Borussia Mönchengladbach Västtyskland 3–2 Västtyskland Eintracht Frankfurt Bökelbergstadion, Mönchengladbach Första finalen mellan två tyska klubbar. Eintracht Frankfurt vann på flest gjorda bortamål.
Eintracht Frankfurt Västtyskland 1–0 Västtyskland Borussia Mönchengladbach Waldstadion, Frankfurt
1980/81 Ipswich Town England 3–0 Nederländerna AZ Alkmaar Portman Road, Ipswich  
AZ Alkmaar Nederländerna 4–2 England Ipswich Town Olympiastadion, Amsterdam
1981/82 IFK Göteborg Sverige 1–0 Västtyskland Hamburg Ullevi, Göteborg  
Hamburg Västtyskland 0–3 Sverige IFK Göteborg Volksparkstadion, Hamburg
1982/83 Anderlecht Belgien 1–0 Portugal Benfica Heyselstadion, Bryssel  
Benfica Portugal 1–1 Belgien Anderlecht Estádio da Luz, Lissabon
1983/84 Anderlecht Belgien 1–1 England Tottenham Hotspur Constant Vanden Stock-stadion, Bryssel Första finalen att gå till förlängning och straffsparksläggning. Tottenham Hotspur vann med 4–3 i straffsparksläggningen.
Tottenham Hotspur England 1–1 (e.f.) Belgien Anderlecht White Hart Lane, London
1984/85 Videoton Ungern 0–3 Spanien Real Madrid Sóstóistadion, Székesfehérvár  
Real Madrid Spanien 0–1 Ungern Videoton Santiago Bernabéu-stadion, Madrid
1985/86 Real Madrid Spanien 5–1 Västtyskland Köln Santiago Bernabéu-stadion, Madrid Real Madrid blev första klubb att vinna två år i rad.
Köln Västtyskland 2–0 Spanien Real Madrid Olympiastadion, Berlin
1986/87 IFK Göteborg Sverige 1–0 Skottland Dundee United Ullevi, Göteborg  
Dundee United Skottland 1–1 Sverige IFK Göteborg Tannadice Park, Dundee
1987/88 Espanyol Spanien 3–0 Västtyskland Bayer Leverkusen Sarriàstadion, Barcelona Bayer Leverkusen vann med 3–2 i straffsparksläggningen.
Bayer Leverkusen Västtyskland 3–0 (e.f.) Spanien Espanyol Ulrich-Haberland-Stadion, Leverkusen
1988/89 Napoli Italien 2–1 Västtyskland Stuttgart San Paolo-stadion, Neapel  
Stuttgart Västtyskland 3–3 Italien Napoli Neckarstadion, Stuttgart
1989/90 Juventus Italien 3–1 Italien Fiorentina Stadio Comunale, Turin Första finalen mellan två italienska klubbar.
Fiorentina Italien 0–0 Italien Juventus Stadio Partenio, Avellino
1990/91 Inter Italien 2–0 Italien Roma Stadio Giuseppe Meazza, Milano  
Roma Italien 1–0 Italien Inter Olympiastadion, Rom
1991/92 Torino Italien 2–2 Nederländerna Ajax Stadio delle Alpi, Turin Ajax vann på flest gjorda bortamål.
Ajax Nederländerna 0–0 Italien Torino Olympiastadion, Amsterdam
1992/93 Borussia Dortmund Tyskland 1–3 Italien Juventus Westfalenstadion, Dortmund Juventus blev första klubb att vinna tre gånger.
Juventus Italien 3–0 Tyskland Borussia Dortmund Stadio delle Alpi, Turin
1993/94 Casino Salzburg Österrike 0–1 Italien Inter Ernst-Happel-Stadion, Wien  
Inter Italien 1–0 Österrike Casino Salzburg Stadio Giuseppe Meazza, Milano
1994/95 Parma Italien 1–0 Italien Juventus Stadio Ennio Tardini, Parma  
Juventus Italien 1–1 Italien Parma Stadio Giuseppe Meazza, Milano
1995/96 Bayern München Tyskland 2–0 Frankrike Bordeaux Olympiastadion, München Första finalen sedan 1987/88 utan italienskt deltagande.
Bordeaux Frankrike 1–3 Tyskland Bayern München Parc Lescure, Bordeaux
1996/97 Schalke 04 Tyskland 1–0 Italien Inter Parkstadion, Gelsenkirchen Schalke 04 vann med 4–1 i straffsparksläggningen.
Inter Italien 1–0 (e.f.) Tyskland Schalke 04 Stadio Giuseppe Meazza, Milano

Uefacupfinaler 1997/98–2008/09[redigera | redigera wikitext]

Från och med säsongen 1997/98 avgörs finalen i en enda avgörande match på en i förväg bestämd neutral arena.

En stjärna (*) bredvid en klubbs namn betyder att klubben först deltog i Champions League den säsongen (från och med säsongen 1999/00).

Säsong[2] Vinnare Resultat Förlorare Arena Anmärkning
1997/98 Inter Italien 3–0 Italien Lazio Parc des Princes, Paris
1998/99 Parma Italien 3–0 Frankrike Olympique Marseille Luzjnikistadion, Moskva
1999/00 Galatasaray* Turkiet 0–0 (e.f.) England Arsenal* Parken, Köpenhamn Galatasaray vann med 4–1 i straffsparksläggningen.
2000/01 Liverpool England 5–4 (e.f.) Spanien Alavés Westfalenstadion, Dortmund Matchen avgjordes med golden goal.
2001/02 Feyenoord* Nederländerna 3–2 Tyskland Borussia Dortmund* Feijenoordstadion, Rotterdam Matchen spelades på Feyenoords hemmaarena.
2002/03 Porto Portugal 3–2 (e.f.) Skottland Celtic* Olympiastadion, Sevilla Matchen avgjordes med silver goal.
2003/04 Valencia Spanien 2–0 Frankrike Olympique Marseille* Ullevi, Göteborg
2004/05 CSKA Moskva* Ryssland 3–1 Portugal Sporting Lissabon Estádio José Alvalade, Lissabon Matchen spelades på Sporting Lissabons hemmaarena.
2005/06 Sevilla Spanien 4–0 England Middlesbrough Philips Stadion, Eindhoven
2006/07 Sevilla Spanien 2–2 (e.f.) Spanien Espanyol Hampden Park, Glasgow Första finalen mellan två spanska klubbar. Sevilla vann med 3–1 i straffsparksläggningen.
2007/08 Zenit Sankt Petersburg Ryssland 2–0 Skottland Glasgow Rangers* City of Manchester Stadium, Manchester
2008/09 Sjachtar Donetsk* Ukraina 2–1 (e.f.) Tyskland Werder Bremen* Şükrü Saracoğlu-stadion, Istanbul

Uefa Europa League-finaler[redigera | redigera wikitext]

En stjärna (*) bredvid en klubbs namn betyder att klubben först deltog i Champions League den säsongen.

Säsong[2] Vinnare Resultat Förlorare Arena Anmärkning
2009/10 Atlético Madrid* Spanien 2–1 (e.f.) England Fulham HSH Nordbank Arena, Hamburg
2010/11 Porto Portugal 1–0 Portugal Braga* Aviva Stadium, Dublin Första finalen mellan två portugisiska klubbar.
2011/12 Atlético Madrid Spanien 3–0 Spanien Athletic Bilbao Arena Națională, Bukarest
2012/13 Chelsea* England 2–1 Portugal Benfica* Amsterdam Arena, Amsterdam Chelsea blev första klubb att inneha Champions League-pokalen och Europa League-pokalen samtidigt.
2013/14 Sevilla Spanien 0–0 (e.f.) Portugal Benfica* Juventus Stadium, Turin Sevilla vann med 4–2 i straffsparksläggningen.
2014/15 Sevilla Spanien 3–2 Ukraina Dnipro Dnipropetrovsk* Nationalstadion, Warszawa Sevilla blev första klubb att vinna fyra gånger.
2015/16 Sevilla* Spanien 3–1 England Liverpool St. Jakob-Park, Basel Sevilla blev första klubb att vinna fem gånger och första klubb att vinna tre år i rad.

Finaler per klubb[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per klubb av Uefacupen och Uefa Europa League.

Senast uppdaterad: till och med säsongen 2015/16[2]
Nr Klubb Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1 Spanien Sevilla 5 0 2006, 2007, 2014, 2015, 2016 -
2 Italien Juventus 3 1 1977, 1990, 1993 1995
Italien Inter 3 1 1991, 1994, 1998 1997
England Liverpool 3 1 1973, 1976, 2001 2016
5 Tyskland Borussia Mönchengladbach 2 2 1975, 1979 1973, 1980
6 England Tottenham Hotspur 2 1 1972, 1984 1974
7 Spanien Real Madrid 2 0 1985, 1986 -
Sverige IFK Göteborg 2 0 1982, 1987 -
Italien Parma 2 0 1995, 1999 -
Nederländerna Feyenoord 2 0 1974, 2002 -
Portugal Porto 2 0 2003, 2011 -
Spanien Atlético Madrid 2 0 2010, 2012 -
13 Belgien Anderlecht 1 1 1983 1984
14 Nederländerna PSV Eindhoven 1 0 1978 -
Tyskland Eintracht Frankfurt 1 0 1980 -
England Ipswich Town 1 0 1981 -
Tyskland Bayer Leverkusen 1 0 1988 -
Italien Napoli 1 0 1989 -
Nederländerna Ajax 1 0 1992 -
Tyskland Bayern München 1 0 1996 -
Tyskland Schalke 04 1 0 1997 -
Turkiet Galatasaray 1 0 2000 -
Spanien Valencia 1 0 2004 -
Ryssland CSKA Moskva 1 0 2005 -
Ryssland Zenit Sankt Petersburg 1 0 2008 -
Ukraina Sjachtar Donetsk 1 0 2009 -
England Chelsea 1 0 2013 -
28 Portugal Benfica 0 3 - 1983, 2013, 2014
29 Tyskland Borussia Dortmund 0 2 - 1993, 2002
Frankrike Olympique Marseille 0 2 - 1999, 2004
Spanien Espanyol 0 2 - 1988, 2007
Spanien Athletic Bilbao 0 2 - 1977, 2012
33 England Wolverhampton Wanderers 0 1 - 1972
Nederländerna Twente 0 1 - 1975
Belgien Club Brügge 0 1 - 1976
Frankrike Bastia 0 1 - 1978
Serbien Röda stjärnan 0 1 - 1979
Nederländerna AZ Alkmaar 0 1 - 1981
Tyskland Hamburg 0 1 - 1982
Ungern Videoton 0 1 - 1985
Tyskland Köln 0 1 - 1986
Skottland Dundee United 0 1 - 1987
Tyskland Stuttgart 0 1 - 1989
Italien Fiorentina 0 1 - 1990
Italien Roma 0 1 - 1991
Italien Torino 0 1 - 1992
Österrike Red Bull Salzburg 0 1 - 1994
Frankrike Bordeaux 0 1 - 1996
Italien Lazio 0 1 - 1998
England Arsenal 0 1 - 2000
Spanien Alavés 0 1 - 2001
Skottland Celtic 0 1 - 2003
Portugal Sporting Lissabon 0 1 - 2005
England Middlesbrough 0 1 - 2006
Skottland Glasgow Rangers 0 1 - 2008
Tyskland Werder Bremen 0 1 - 2009
England Fulham 0 1 - 2010
Portugal Braga 0 1 - 2011
Ukraina Dnipro Dnipropetrovsk 0 1 - 2015

Finaler per land[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per land av Uefacupen och Uefa Europa League.

Senast uppdaterad: till och med säsongen 2015/16[2]
Nr Land Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1 Spanien Spanien 10 5 1985, 1986, 2004, 2006, 2007, 2010, 2012, 2014, 2015, 2016 1977, 1988, 2001, 2007, 2012
2 Italien Italien 9 6 1977, 1989, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1998, 1999 1990, 1991, 1992, 1995, 1997, 1998
3 England England 7 6 1972, 1973, 1976, 1981, 1984, 2001, 2013 1972, 1974, 2000, 2006, 2010, 2016
4 Tyskland Tyskland* 6 8 1975, 1979, 1980, 1988, 1996, 1997 1973, 1980, 1982, 1986, 1989, 1993, 2002, 2009
5 Nederländerna Nederländerna 4 2 1974, 1978, 1992, 2002 1975, 1981
6 Portugal Portugal 2 5 2003, 2011 1983, 2005, 2011, 2013, 2014
7 Sverige Sverige 2 0 1982, 1987
Ryssland Ryssland 2 0 2005, 2008
9 Belgien Belgien 1 2 1983 1976, 1984
10 Ukraina Ukraina 1 1 2009 2015
11 Turkiet Turkiet 1 0 2000
12 Frankrike Frankrike 0 4 1978, 1996, 1999, 2004
13 Skottland Skottland 0 3 1987, 2003, 2008
14 Serbien Serbien** 0 1 1979
Ungern Ungern 0 1 1985
Österrike Österrike 0 1 1994

* Inklusive Västtyskland
** Inklusive Jugoslavien

Främsta målskyttar[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående tabell presenterar de elva främsta målskyttarna i Uefacupens och Uefa Europa Leagues historia (inklusive kvalomgångar). Aktiva spelare markeras med fet stil.

Senast uppdaterad: 26 februari 2016[4][5]
Nr Spelare Mål År Klubb(ar)
1 Sverige Henrik Larsson 40 1996–2009 Nederländerna Feyenoord (1), Skottland Celtic (27), Sverige Helsingborg (12)
2 Nederländerna Klaas-Jan Huntelaar 33 2004– Nederländerna Heerenveen (5), Nederländerna Ajax (11), Tyskland Schalke 04 (17)
3 Colombia Radamel Falcao 31 2010– Portugal Porto (18), Spanien Atlético Madrid (13)
4 Tyskland Dieter Müller 29 1973–1982 Västtyskland Köln (25), Västtyskland Stuttgart (1), Frankrike Bordeaux (3)
5 Georgien Sjota Arveladze 27 1994–2007 Georgien Dinamo Tbilisi (2), Turkiet Trabzonspor (4), Nederländerna Ajax (9), Skottland Glasgow Rangers (3), Nederländerna AZ Alkmaar (9)
6 Italien Alessandro Altobelli 25 1979–1988 Italien Inter (21), Italien Juventus (4)
Kroatien Mladen Petrić 25 2001– Schweiz Grasshoppers (1), Schweiz Basel (8), Tyskland Hamburg (15), Grekland Panathinaikos (1)
8 Peru Claudio Pizarro 24 1999– Tyskland Werder Bremen (24)
9 Tyskland Jupp Heynckes 23 1972–1975 Västtyskland Borussia Mönchengladbach (23)
Grekland Dimitris Salpingidis 23 1999– Grekland PAOK (13), Grekland Panathinaikos (10)
Paraguay Óscar Cardozo 23 2008– Portugal Benfica (22), Turkiet Trabzonspor (1)

Fotnot: I Uefas statistik står att en brasiliansk spelare vid namn Alan ska ha gjort 23 mål. Detta avser dock två spelare med samma namn – Alan Carvalho, som gjort 18 mål för Red Bull Salzburg[6], och Alan Osório da Costa Silva, som gjort fem mål för Braga.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] ”UEFA Europa League - History” (på engelska). Uefa. http://www.uefa.com/uefaeuropaleague/history/index.html. Läst 1 mars 2016. 
  2. ^ [a b c d e f] ”UEFA Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tablese/ec3b.html. Läst 19 maj 2016. 
  3. ^ ”Fairs' Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tablese/ec3a.html. Läst 1 mars 2016. 
  4. ^ ”UEFA Europa League statistics handbook” (på engelska). Uefa. 26 februari 2016. http://www.uefa.com/uefaeuropaleague/season=2016/statistics/all-time/index.html. Läst 6 mars 2016. 
  5. ^ ”Fairs/UEFA Cup Topscorers” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/ec/ec3tops.html. Läst 6 mars 2016. 
  6. ^ ”Alan” (på engelska). Worldfootball.net. http://www.worldfootball.net/player_summary/alan_5. Läst 13 mars 2016. 
  7. ^ ”Alan” (på engelska). Worldfootball.net. http://www.worldfootball.net/player_summary/alan. Läst 13 mars 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]