Uganda

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av insekter, se Uganda (djur).

Koordinater: 2°N 33°Ö / 2°N 33°Ö / 2; 33

Republic of Uganda
Jamhuri ya Uganda
Republiken Uganda
Flagga Statsvapen
ValspråkFor God and My Country
("för Gud och mitt land")
Nationalsång: Oh Uganda, Land of Beauty
Huvudstad
(och största stad)
Kampala
Officiellt språk engelska, swahili
Statsskick republik
 -  President Yoweri Museveni
 -  Regeringschef Amama Mbabazi
Självständighet från Storbritannien 
 -  Erkänd 9 oktober 1962 
Area
 -  Totalt 241 550 6[1] km2 (81:a)
 -  Vatten (%) 15%
Befolkning
 -  2010 års uppskattning 33 796 461 
 -  Befolkningstäthet 171/km2 
BNP (PPP) 2004 års beräkning
 -  Totalt $42 194 milj.[2] (108:e)
 -  Per capita $1 226 
Valuta ugandisk shilling (UGX)
Tidszon UTC+3
Nationalitetsmärke EAU
Landskod UG
Landsnummer 256

Uganda, formellt Republiken Uganda, är en inlandsstat i Östafrika. Landet gränsar till Kongo-Kinshasa i väster, Sydsudan i norr, Kenya i öster, Tanzania i söder och Rwanda i sydväst. Gränsen till Kenya och Tanzania går delvis genom Victoriasjön.

Uganda blev brittiskt 1888 och självständigt 1962.

Uganda har stora arealer bördig jord och många sjöar (bland annat den nordvästra delen av Victoriasjön, världens tredje största sjö) och floder, och är känt för sina stora nationalparker och försvar för djurlivet genom stora reservat. Bergsgorillorna i de dimhöljda bergsmassiven i södra Uganda har varit föremål för TV-serier och en lång rad naturfilmer. Nilens alla stora vattenfall och flodens djurliv, bergsgorillorna, de heta källorna, schimpansreservatet på ön Ngamba och Ssese-öarna i Victoriasjön, Ugandas storviltsreservat och bergskedjan Rwenzoris (Månbergens) snöklädda berg hör till några av de många populära turistmålen för besökare och safari-resenärer till Afrika.

Namnet Uganda kommer från kungariket Buganda, som ligger i den södra delen av landet och inkluderar huvudstaden Kampala.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ugandas historia

De tidigaste människorna som bodde i det nuvarande Uganda var jägare och samlare. För omkring 2300 till 1700 år sedan invandrade bantutalande folk från centrala och västra Afrika och befolkade större delen av de sydligare delarna av landet. Invandrarna förde med sig ett utökat kunnande om jordbruk, kunskap om järnbearbetning och nya idéer om social och politisk organisering, som vid 1400-talet eller 1500-talet hade lett till att centraliserade kungariken utvecklades, däribland rikena Buganda, Bunyoro-Kitara och Ankole.

Nilotiska folk, däribland luo och ateker, invandrade i området norrifrån troligen omkring 100 e.Kr. De bedrev boskapsskötsel och odling för husbehov och bosatte sig mestadels i de norra och östra delarna av landet. Vissa luo invaderad Bunyoroområdet och assimilerades med bantufolken där. De upprättade Babiitodynastin som den nuvarande härskaren av Bunyoro-Kitara tillhör. Luomigrationen fortskred fram till 1500-talet, och vissa luo bosatte sig bland bantufolk i östra Uganda och fortsatte till den västra sidan av Victoriasjön i Kenya och Tanzania. Ateker (karimojong- och tesofolken) bosatte sig i de nordöstra och östra delarna av landet, och vissa sammansmälte med luo i området norr om Kyogasjön.

När arabiska handelsmän flyttade in i landet från sina enklaver längs Östafrikas kust och nådde det inre av Uganda på 1830-talet fann de flera kungarike med välutvecklade politiska institutioner. Dessa handelsmän följdes på 1860-talet av brittiska utforskare som letade efter Nilens källa. Protestantiska missionärer kom till landet 1877, följda av katolska missionärer 1879.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

I mänsklighetens tidigaste historia levde hominider i Nildalen och runt Nilsjöarna. Det finns spår av mänskligt liv från mellan 10 000 och 30 000 år sedan i Nildalen och i södra Afrika. Befolkningen i Uganda var ursprungligen jägare och samlare, men det centrala läget vid flera sjöar och floder underlättade även handel. De sydnubiska rikena (Uganda, södra Sudan och det etiopiska höglandet) anses vara mänsklighetens vagga.[källa behövs] Under den senegyptiska storhetstiden när romare och greker styrde i Egypten var nubierna välkända som krigare, och det finns otaliga målningar i den egyptiska historien av dessa resliga krigare.[förtydliga]

De ugandiska kungadömena levde relativt avskilt tills ungefär mellan 300 f.Kr och 300 e.Kr. En bantutalande population, som sannolikt kom från Centralafrika, migrerade till den sydligaste delen av det som idag är Uganda och slog sig ner vid Victoriasjöns stränder, senast under det första årtusendet efter Kristi födelse.[3][4] Dessa grupper förde med sig järnhantering och nya idéer om hur samhällsstruktur, social och politisk struktur skulle byggas. Före 1500-talet hade de utvecklat[3] centralstyrda kungadömen.

Det stora kungadömet Kitara (även känt som Bachwezi eller Chwezi) omfattade det mesta av områdena mellan och runt de stora sjöarna Albertsjön, Tanganyikasjön, Victoriasjön och Kyogasjön. Det som blev kungadömets huvudstad och kring vilket hela regionens struktur byggdes var området som senare blev Ankole. Kungadömet anses ha styrts av Bachwezi-dynastin under 1400- och 1500-talet, efter en halvlegendarisk dynasti som idag är känd som Batembuzi. Bunyoro-Kitara hävdar att man är föregångare till de senare skapade kungadömena Buganda och Ankole.[5] Riket tros ha kollapsat i samband med en invasion från det nilotiska luo-folket.

Tvillingarna Rukidi Mpuuga och Kato Kimera tros vara de första kungarna av Bunyonro och Buganda efter Chwezi-imperiets kollaps, vilket lade grunden för Babiito- och Bambejja-dynastierna. Nilotiska folk, däribland luo och ateker, kom invandrande från norr, sannolikt med början omkring 120 e.Kr. De var boskapsförande nomader, herdar som också odlade men utan att ha ett befäst landägande, och bosatte sig i det som idag är den norra delen av Uganda, norra Kenya och Sydsudan. En del luo invaderade Bunyoros land längs Albertsjöns östra strand och assimilerades med bantufolken där, och kom så att etablera Babiito-dynastin, som den nuvarande omukama (kungen) av Bunyoro-Kitara tillhör.[6] Luoinvandringen fortsatte tills fram på 1600-talet, och många luo bosatte sig bland bantufolken i östra Uganda, medan andra fortsatte ner mot Victoriasjöns stränder i det som idag är Kenya och Tanzania. Ateker-folket (karimojong och iteso) bosatte sig huvudsakligen i det som idag kallas Karamoja, i bergen mellan Uganda och Kenya, medan andra beblandades med luo i området norr om Kyogasjön.

Kolonialhistoria[redigera | redigera wikitext]

Fram till mitten av 1800-talet var Centralafrika relativt isolerat, med intern handel och interna konflikter mellan kungadömena. Kontakter från omvärlden knöts framförallt då efterfrågan på elfenben ökade, sedan skjutvapnen utvecklats så att det blev relativt lätt att döda elefanter och elefantstammen minskat betydligt närmare kusten.[7]

Arabiska handelsmän kom så sent som på 1830-talet in i landet från den afrikanska östkusten vid Indiska oceanen och upp mot Victoriasjön och Nilen. De följdes på 1860-talet av brittiska äventyrare och handelsmän på jakt efter elfenben och Nilens källor. Både Speke (1862) och Stanley (1875) besökte kungariket Buganda och berömde organisationsförmågan och viljan att moderniseras.

Protestantiska missionärer kom till Uganda 1877, på uppmaning av Stanley, tätt följda av katolska missionärer 1879.[8][ej i angiven källa]

Muslimska, protestantiska och katolska missionärer var alla framgångsrika och när den nya kabakan (kungen) Mwanga försökte stoppa det utländska inflytandet 1888 blev han störtad av beväpnade styrkor. Ett fyraårigt inbördeskrig följde. En muslims stat utropades, men till slut vann de kristna. Förbundet mellan katoliker och protestanter bröts 1892 av europeiska imperialister, tyske Karl Peters och brittiske Frederick Lugard. Protestanterna under Lugard vann tack vare en prototyp av maximkulsprutan.[7]

Det brittiska samväldet proklamerade området som en del av sitt imperium och som tillhörigt British East Africa Company 1888, och härskade över det som ett protektorat från 1894. Under kolonialtiden var Uganda känt som The Pearl of Africa ("Afrikas pärla").[källa behövs] Efter att ha fått kontroll över Buganda och fått Tyskland att avstå från anspråk i regionen utvidgade Samväldet sina anspråk i regionen. Efter fem års blodig konflikt hade britterna ockuperat kungariket Bunyoro och erövrat Acholi och de norra områdena, och protektoratet fick ungefär de gränser som Uganda nu har.[7]

Nubiska legosoldater gjorde ett uppror 1897, vilket med svårighet kuvades efter två års strider. De kristna i Buganda, som varit på brittisk sida, belönades rikligt genom att Buganda fick en särställning och områden från Bunyoro anslöts till Buganda (vilket gav nya konflikter efter självständigheten).[7] För att kompensera för de stora utgifter striderna förorsakat britterna skulle den nya kommissionären Harry H. Johnston snabbt åstadkomma en effektiv administration och driva in skatter. För att lyckas gav han efter svåra förhandlingar ledarna i Buganda och deras anhängare stora förmåner, bland annat hälften av marken i Buganda. De kom också att erbjuda sig att stå för den lokala administrationen. I synnerhet i Bunyoro kom bugandernas kulturchauvinism som lokala makthavare att väcka starkt motstånd. Genom ett uppror 1907 upphörde det bugandiska styret i Bunyoro.[9]

Under Obote 1962–1971[redigera | redigera wikitext]

Milton Obote

Uganda blev självständigt från Storbritannien 1962, men kvarstod som medlem i Brittiska samväldet. De första fria valen efter självständigheten hölls 1962 och vanns av en allians mellan Uganda People's Congress (UPC) och Kabaka Yekka (KY). UPC och KY och bildade då den första valda församlingen med Milton Obote som regeringschef. Kungen av Buganda Edward Muteesa II utnämndes till president[10][11] och William Wilberforce Nadiope, som var hövding för Busogastammen utsågs till vicepresident.

Efter en maktkamp 1966 mellan den Oboteledda regimen och kung Muteesa genomförde det UPC-dominerade parlamentet en statskupp och avsatte presidenten och vicepresidenten. Under 1967 drevs en ny författning igenom och Uganda utropades till republik samtidigt som de kungliga ätterna berövades all makt och alla egendomar. Obote utoprades till "verkställande president" utan vare sig val eller folkomröstning.[12]

Under Amin 1971–1979[redigera | redigera wikitext]

Karikatyr av Idi Amin

Den 25 januari 1971 störtades Milton Obotes diktatur genom en militärkupp som leddes av befälhavaren Idi Amin. Amin utropade sig själv till president och upplöste parlamentet. Amins åtta år som diktator ledde Uganda till ekonomisk kris, social misär och grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Särskilt de etniska grupperna acholi och langhi drabbades hårt eftersom dessa hade varit förbundna med Milton Obotes regim. Amin lät också utvisa 50 000 medborgare av indiskt ursprung och beslagtog deras egendom. Detta gjordes för att Obote och hans regering hade tillåtit indier att komma in i landet och Amin hävdade därmed att de var i maskopi med Obote. I oktober 1978 slog Tanzanias armé tillbaka ett anfall från Uganda. Med hjälp av inhemsk motståndsrörelse, Uganda National Liberation Army, kunde till slut huvudstaden Kampala intas den 11 april 1979. Amins regim störtades och han själv lämnade landet. Idi Amins diktatoriska regim mellan 1971 och 1979 var ansvarig för 300 000 motståndares död och för att ha utvisat alla med indisk bakgrund och sedan beslagtagit deras egendom.

Obotes andra period 1980–1985[redigera | redigera wikitext]

Efter flera kortvariga presidenter under 1979 tog en militärkommission över makten och utlyste på våren 1980 Ugandas andra parlamentsval som kom att hållas i december samma år och resulterade i att Milton Obote återigen vann. Valet kantades av ett antal oegentligheter men fick likväl godkänt betyg av den grupp från det brittiska samväldet som övervakade valet.

Obote blev återigen avsatt 1985 av general Tito Okello. Okello härskade i sin tur i sex månader innan den grupp av samlad opposition som idag styr Uganda avsatte honom efter att ha tagit till vapen och genom det "bush war" som National Resistance Army (NRA) under ledning av nuvarande president, Yoweri Museveni, och ett antal olika rebellgrupper, bland andra Federal Democratic Movement of Uganda (FEDEMU) under Andrew Kayiira och en annan under John Nkwaanga tog makten.

Museveni 1986 och framåt[redigera | redigera wikitext]

Yoweri Museveni, president i Uganda.

Under 1990-talet utlyste regeringen val utan politiska partier. Det finns bara ett parti, National Resistance Movement, som själva hävdar att de inte är ett politiskt parti, utan en folkrörelse som alla ugandier är lojala med. Sedan slutet av 1980-talet har rebellgruppen Herrens motståndsarmé i norra Uganda bekämpat Musevenis regering. Konflikten har orsakat en stor flyktingkatastrof i den norra delen av landet och många krigsförbrytelser har begåtts. Uganda har även varit inblandat i kriget i grannlandet Kongo-Kinshasa som pågick mellan 1998–2003. Politiskt har Yoweri Museveni ökat Ugandas kontakter med omvärlden, speciellt USA. 2011 förlade FN sin största bas för Östafrika i Uganda, på flygplatsen i Entebbe. Samma år inleddes ett militärt samarbete mellan USA och Uganda, för att freda de olje- och mineralrika nordvästra provinserna i Uganda mot rebellgruppen Herrens motståndsarmé.

På senare tid har Uganda kritiserats internationellt främst för lagförslaget att alla homosexuella ska kunna få livstids fängelse eller till och med dödsstraff, samt för att ha arresterat en av de främsta oppositionsledarna vid demonstrationer efter valet i februari 2011.

Politik och statsskick[redigera | redigera wikitext]

Presidenten i Uganda, för tillfället Yoweri Kaguta Museveni, är både statschef och regeringschef. Presidenten utser en premiärminister (Prime Minister of Uganda), för tillfället Apolo Nsibambi, som hjälper presidenten att leda landet. Parlamentet utgörs av nationalförsamlingen (National Assembly of Uganda), som har 332 medlemmar. 104 av dessa är nominerade av intressegrupper, som innefattar kvinnor och armén (UPDF). Kvarvarande medlemmar väljs på fyra år genom val.[13]

Politiska partier har sedan 1986 varit kringgärdade av starka restriktioner men är alltjämt skenbart tillåtna för att minska det sekteristiska våldet. Efter att Museveni inrättade ett icke-partisystem kallat ”the Movement” som styrelseskick tillåts politiska partier i och för sig att existera, men endast i begränsad form. De får bara ha ett huvudkontor och får inte öppna filialer. De får inte heller hålla demonstrationer och får inte ställa upp med motkandidater i valen (även om kandidater förvisso får tillhöra ett parti).

I juli 2005 hölls en konstitutionell folkomröstning genom vilken det tidigare under nitton år gällande förbudet mot flerpartipolitik upphävdes. Dessutom ändrades konstitutionen så att den tidigare begränsningen till två mandatperioder för presidenter upphävdes, så att den nuvarande presidenten Museveni ska kunna sitta kvar.

Det senaste presidentvalet hölls i februari 2011. Yoweri Museveni vann detta mot flera kandidater, varav den i exil boende Dr. Kizza Besigye var den mest framstående.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Uganda är en del av Östafrika, som traditionellt består av två regioner som geografiskt och historiskt i många avseenden hänger ihop: det traditionella Brittiska Östafrika som består av Kenya, Tanzania och Uganda, och Afrikas horn, som består av Somalia, Djibouti, Eritrea och Etiopien.

Uganda.

Uganda ligger centralt i Östafrika, mellan latituderna 4°N och 2°S och longituderna 29° och 35°E, på en bergsplatå som har de högsta bergstopparna på den afrikanska kontinenten. Mellan dessa ligger den högplatå som är Uganda, vid Victoriasjön. Bergsplatåerna har ett flertal bergstoppar som når upp till 5 000 meter.

Uganda har så många sjöar att det ibland kallas Great Lakes Valley. Vid sidan av Victoriasjön finns Kyogasjön, Albertsjön, Edwardsjön och den mindre Georgesjön.

Nilens avrinningsområde.

Två parallella riftdalar som är delar av det stora Östafrikanska gravsänkesystemet löper genom hela regionen i nord-sydlig riktning så att de precis omger Uganda. Den östra, Great Rift Valley, sträcker sig ända från Röda havet med Adenviken, genom Etiopiens högland ner genom Kenya och till Tanzania. Den västra, Rift Valley, går längs Ugandas och Tanzanias västra gräns, mellan de båda kontinentala dalgångarna finns den högplatå som består av Uganda och västra Kenya och västra Tanzania, med Victoriasjön i mitten, som delas mellan de tre länderna.

Från Uganda och Victoriasjön, som ligger på ca 1 100 meters höjd över havet, rinner Nilen ut mot norr, från Jinja. Floden utgör ett av världens största flodsystem med en längd på cirka 6670 kilometer. Avrinningsområdet är ungefär 3 250 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär 10 procent av Afrikas yta. Utflödet vid mynningen är 2 830 kubikmeter per sekund. Victoriasjön betraktas i allmänhet som Nilens främsta källa. Sjön har dock flera tillflöden av ansenlig längd från andra stora sjöar i Östafrikanska riftsystemet. Nilens mest avlägsna källflöde är Ruvyironzafloden i Burundi, en av Kageraflodens övre förgreningar. Kagera sträcker sig 690 kilometer innan den når Victoriasjön.

Ekvatorn går rakt över Uganda. Trots detta är klimatet på grund av den höga höjden inte så hett och torrt som man kunde vänta sig. Södra Uganda har ett fuktigt och jämnt klimat. Vid Entebbe på norra stranden av Victoriasjön faller det mesta regnet mellan mars och juni och i november/december. Längre mot norr, från Gulu och norrut mot Sydsudan, regnar det bara under en kortare tid, och nästan ingenting under november/december.

I nordöstra Uganda, i Karamojaregionen, har man det torraste klimatet, medan det i Rwenzori i sydvästra Uganda, på gränsen till Kongo-Kinshasa, regnar hela året om.

Ugandas totala yta är 241 550,6 km², varav 197 322,7 km² var landareal år 1995, exklusive vattendrag och permanenta våtmarker.[1]

Större städer[redigera | redigera wikitext]

Ugandas största städer, med beräknat invånarantal år 2010.[14]

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

I större delen av Uganda är klimatet tropiskt med två torrtider; från december till februari och från juni till augusti. I den nordöstra delen av landet (Karamoja) är klimatet halvtorrt. Ugandas klimat och temperatur är utöver i Karamoja stabilt, med hög fuktighet och temperaturer mellan 22 och 30 °C. De många sjöarna och floderna ger Uganda ett medelhavsklimat året runt. Även under regntiden är klimatet detsamma, fast med ett rejält skyfall under någon timme om dagen, medan det är sol och varmt under den resterande tiden.

Eftersom merparten av Ugandas vägnät är grus- och sandvägar skapar regntidens skyfall enorma trafikproblem, eftersom vägarna regnar eller flyter bort.

Ett av Ugandas största miljöproblem, och även ett ekonomiskt problem, är olovlig skogsavverkning som sker då befolkningen försöker skaffa ved. Det skapar jorderosion och konflikter med markägarna. Jordlagarna i Uganda är en annan källa till dessa miljöproblem. Genom att det politiska etablissemanget för att få röster från de många fattiga människor som inte äger mark genomfört en reform där en jordlös så kallade squatter, om de tagit en bit mark av någon som äger marken, ändå måste lösas ut till värdet av det han odlat på marken om markägaren vill ta tillbaka sin mark. Då en stor del av markägandet i Uganda är genom hävd, dvs genom att stammen, byn, eller familjen sedan urminnes tider ägt och brukat marken, gör detta att konflikter med markstjälande squatters blir allt vanligare och samtidigt svårare att reglera. Hanteringen av dessa squatters som avverkar andras skog har lett till att i princip alla Ugandas skogar har avverkats sedan 1990, och en omfattande skogsplantering nu måste till för att folket ska kunna fortsätta laga mat på traditionellt sätt.

Uganda har riklig tillgång på friskt vatten och en jord med hög naturlig fosfathalt vilket gör att bördigheten är så stor att det går att få upp till sju skördar per år inom jordbruket. Detta är den huvudsakliga anledningen till att det aldrig varit svält i Uganda, och att Uganda historiskt varit en stor exportör av allt från kaffe, te, socker, palmolja, majs, frukt, grönsaker och matoke, den ugandiska nationalrätten, som är en sorts stor matbanan.

Uganda har tidigare varit en stor exportör av fisk. Fisket i sjöar och floder har dock avtagit efter att kinesiska företag importerade stora trålare till Victoriasjön och rovfiskade i en sådan omfattning att myndigheterna gick in och förbjöd denna typ av fiske. Idag fiskar man med traditionella kanoter och relativt små nät. Tilapia är den fisksort som uppskattas mest, medan den mycket större nilabborren som planterades in för fisket inte kan fångas med de små idag tillåtna näten.

Den stora förtätningen av befolkningen till huvudstaden Kampala leder till problem. All matlagning sker med ved eller kol, och staden som hade en stadskärna för knappt en miljon innevånare har under de senaste åren växt till cirka sju miljoner enligt myndigheternas uppskattning. Av dessa bor merparten i de stora områden i utkanten av staden som mest liknar kåkstäder. Den höga ekonomiska tillväxten har lett till att allt fler fått råd att köpa bil, medan en stor del av vägnätet är av usel kvalitet. Detta gör att avgaser och väldiga trafikstockningar under stora delar av dagen gör centrala Kampala svårframkomligt. Vedeldning, oljeeldning och den stora mängden trafik med gamla bilar gör att avgaserna blir till smog över staden.

Uganda har många hundratals mil av stränder, hundratals öar i Ssese-öarna i Victoriasjön, hundratals floder och småsjöar. Detta har lett till en satsning på miljöturism. Lodger och Yacht clubs, resorter och stora femstjärniga hotell har byggts. Exploateringen sker framför allt efter Victoriasjöns stränder. Innan Uganda blev självständigt var turismen en av Ugandas största inkomstkällor. Det går fortfarande att hitta resterna av de brittiska golfklubbarna, idrottsanläggningarna och rugby- och cricketplanerna över hela Uganda.

Nationalparker och storviltsreservat[redigera | redigera wikitext]

Murchinson Falls.
Afrikansk elefant i Uganda.

Nationalparker i Uganda som sköta av "Uganda Wildlife Authority".

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ugandas distrikt

Uganda är indelat i 111 distrikt och en stad (huvudstaden Kampala)[15] uppdelat i fyra administrativa regioner. De flesta distrikten har namngetts efter den huvudsakliga tätorten med kommersiellt och administrativt centrum. Vart och ett av distrikten är sedan indelat i counties och municipalities.[16] Den högste valda företrädaren för ett distrikt är den valde ordföranden av distriktets fullmäktigeförsamling.

Parallellt med den officiella administrativa indelningen finns det fem traditionella kungariken med viss kulturell autonomi: Toro, Ankole, Busoga, Bunyoro och Buganda.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Kampalas centrum under snabb tillväxt.

Uganda är en av Afrikas snabbast växande ekonomier. BNP har under de senaste sex åren ökat från totalt cirka 6 198 miljoner dollar eller 432 dollar per capita år 2004 till totalt ca 42 194 miljoner dollar eller 1 226 dollar per capita år 2010 (PPP), eller vid nominell jämförelse till totalt 17 703 miljoner dollar eller 514 dollar per capita nominellt[förtydliga] enligt en beräkning av Internationella valutafonden i april 2010.

Ökningen av tillväxt och BNP kom efter flera år av stagnation, och så sent som 2000 innefattades Uganda i Heavily Indebted Poor Countries (HIPC) skuldsanering som innebar en skuldavskrivning på 1,3 miljarder dollar, och samma typ av skuldavskrivning från Parisklubben till ett värde av 145 miljoner dollar. Dessa skuldavskrivningar i kombination med en generell HIPC-avskrivning gav Uganda en lättnad av sina skulder på sammanlagt 2 miljarder dollar. Detta ledde till att Uganda under 2006 kunde amortera av hela den statsskuld landet tidigare haft till Parisklubben, och var genom detta inte längre kvar på HIPC-listan.

Uppgången i landets tillväxt var "stabil" 2001–2002 trots prisfallen i de för Ugandas export viktiga kaffepriserna. Värdet av Ugandas export enligt IMF-statistik för 2004 gjorde att Ugandas BNP per capita uppgick till 300 dollar, en kraftig uppgång efter katastrofåren på 1980-talet men ändå bara på hälften av vad länderna i subsahariska Afrika hade i genomsnittlig inkomst under samma tid (cirka 600 dollar per år). Ugandas totala BNP nådde 8 miljarder dollar samma år och 2000 har därför kommit att betraktas som året då Ugandas tillväxtboom började.

Den snabba ökningen av BNP har lett till att räntorna på utlåning har ökat och 2011 kostade det cirka 28,5 % att ta ett banklån på en större bank.[17] Fastighetspriserna i Ugandas centrala regioner har även de ökat i takt med BNP-ökningen, liksom hyrorna.

Priserna ligger på grund av tillväxten i landet på en nivå som inte många av den lokala befolkningen klarar av, något som riskerar att skapa politiska problem. Ved och träkol för matlagning är ett exempel. Bakgrunden är att 75 % av den energi som konsumeras i Uganda kommer från ved och kol. På gatan har priserna för träkol som används till matlagning det senaste året[när?] ökat från 8 000 UGX till 90 000 UGX för en säck, och för en person med en dagsinkomst på 10 kronor (medelinkomst för industriarbetare i Uganda idag) innebär detta att valet har kommit att stå mellan att köpa mat eller att köpa kol för att laga maten.

De höjda kostnaderna skylls "på gatan" på myndigheterna, men beror på att en stor del av Ugandas skogar har skövlats för att den ökande befolkningen ska få ved för matlagning och att man nu har kommit i ett läge där man måste importera ved och träkol från Kongo-Kinshasa till allt högre priser.

Ugandas viktigaste näringsgren är jordbruket, som sysselsätter mer än 80 % av arbetskraften. En stor del av det som produceras är ekologiskt framställt, utan konstgödsel och kemikalier. Den största exportvaran är kaffe. Andra stora jordbruksprodukter är te, bomull, vanilj, majs och snittblommor.

51 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Sedan 1986 har regeringen, med stöd av utlandet, försökt att stabilisera landets ekonomi genom bland annat valutareformer, höjda priser för exportgrödor och högre löner för de statsanställda. Man vill med detta främst uppnå en minskad inflation och en ökad exportproduktion.

Ugandas börssystem fungerar som ett OTC-handelssystem. En digitalisering av systemet på Uganda Securities Exchange har beslutats, men har ännu inte genomförts.

Luwero-Rwenzori Development Plan[redigera | redigera wikitext]

Under 2010 arbetade regeringen i Uganda fram LRDP (Luwero-Rwenzori Development Plan). Regionen LRDP har initierats av regeringen som ett mönsterprojekt för att skapa tillväxt och ett ökat välstånd. Programmet är ett av de största någonsin i Uganda och är ett återuppbyggnadsprogram för den region som drabbades hårdast under motståndskampen 1981–1986 och 1996–2003 av ADF:s upprepade attacker mot lokalbefolkning och infrastruktur. Den förstörelse som krig och terroristattacker ända fram till 2003 åsamkat regionen och hela den socioekonomiska strukturen i Ugandas 40 västra distrikt ska genom programmet kompenseras så att de överlevande får möjlighet att med regeringens och externa investerares hjälp bygga upp industri och infrastruktur, bostäder och jordbruk. Programmet har budgeterats till 540 miljarder UGX vilket motsvarar ca 300 miljoner USD eller tio procent av Ugandas totala statsbudget, vilket gör det till det största enskilt beslutade politiska programmet i Uganda.[18]

Distrikten har på grund av sina guld- och diamantfyndigheter alltid betraktats som de rikaste i Uganda. Bunyoro- och Buganda-rikena har sedan urminnes tider härskat i regionen och har tack vare det centrala läget för handel, storviltsjakt, fiske i de stora flodsystemen och sjöarna, och jordbruk i ett klimat och med en jordmån som ger upp till åtta skördar om året kommit att överleva generationer av ockupation och kolonisation, och de återfår nu den mark som de sedan generationer har laglig rätt till.[19]

Med LRDP avser Ugandas regering, president Yoweri Museveni, och nyutnämnda Hon. Rose Namayanja, Minister of State for the Luwero Triangle, och den som rådgivare till henne avdelade nyutnämnde chefen för det tillika nyinstiftade rådgivande departementet, att tillhandahålla resurser för investeringar och strukturell uppbyggnad för handel, samt att underlätta utvecklingen av internationella företags etablering i Uganda och med detta återskapa tillväxt och framtidstro i regionen.[18] Luwero Triangle utgör i princip hela centrala och västra Uganda, men har om man jämför med den tidigare distriktsindelningen på 56 distrikt kommit att omfatta 40 av dessa:

  • Buliisa
  • Bundibugyo
  • Ntoroko
  • Hoima
  • Ibanda
  • Isingiro
  • Kabarole
  • Kalangala
  • Kampala
  • Kamwenge
  • Kasese
  • Kayunga
  • Kibale
  • Kiboga
  • Kyakwanzi
  • Kiruhura
  • Kyegegwa
  • Luwero
  • Lyantonde
  • Masaka
  • Bukonosimbi
  • Kalungu
  • Lwengo
  • Masindi
  • Kirvandongo
  • Mbarara
  • Mityana
  • Mpigi
  • Gomba
  • Butambala
  • Mubende
  • Mukono
  • Buikwe
  • Buvuma
  • Nakasese
  • Nakasongola
  • Wakiso
  • Rakai
  • Sembabule

Gruvnäring[redigera | redigera wikitext]

Bunyoro i Uganda.

I ett omfattande program har en så kallad mineral air scan genomförts sedan 2005 och ett stort antal depåer av nyckelmetaller har påträffats. Från den redovisade kartan över dokumenterade fyndigheter, där guld var den mest framträdande, har man lokaliserat såväl basmetaller som järn, koppar, tenn, wolfram, bly, zink, beryllium, vismut, krom, kobolt och columbit-tantalit, som en lång rad andra jordartsmetaller och industrimineraler. De största förekomsten av mineral i Uganda består dock fortfarande av mycket stora förekomster av guld. Det så kallade green stone belt i Demokratiska Republiken Kongo, som har gjort Kongo till en av världens största guldexportörer, fortsätter in i Uganda. Dessa förekomster av guld upptäcktes redan under den brittiska kolonialtiden, men har sedan dess inte utvunnits i någon större omfattning. Förekomsterna har nu återupptäckts och projektet planeras vara klart för presentation under senare delen av 2012.[Uppdatering behövs] Gruvnäringen är en av Ugandas områden med stor utvecklingspotential.[20]

Energiutvinning[redigera | redigera wikitext]

Nästan all elektricitet produceras av vattenkraft, och Uganda exporterar även el, i huvudsak till Kenya. Utredningar som genomförts, bland annat i samarbete med experter från Sverige, Tyskland och Island, har påvisat stora förekomster av geotermisk aktivitet som lämpar sig för elproduktion. En kraftig utbyggnad inom energisektorn pågår, och planeras mångdubbla produktionen.

Oljeprospektering[redigera | redigera wikitext]

Under oljeprospekteringar i Uganda under senare delen av 2008 upptäcktes de största oljefälten söder om Sahara. Planering av uppbyggnaden av raffineringskapacitet och pipelines pågår. Oljefälten har beräknats vara större eller lika stora som fälten i Saudiarabien och vid Persiska viken. Enligt amerikanska experter tyder mycket på att oljefälten under Bunyoro i storlek tävlar med oljefälten i Saudiarabien. "Ugandas oljereserver kan motsvara Gulfländernas", enligt vad Sally Kornfeld, analytiker vid avdelningen för fossila bränslen vid USA:s energidepartement, har sagt.[21]

Kampen om oljetillgångarna har lett till interna konflikter och misstankar mot högre tjänstemän, som misstänks för att ha försökt tillskansa sig ekonomiska fördelar i förhandlingarna om oljeutvinning och försäljning av delar av oljefälten. I oktober 2011 påbörjades en mutbrottsutredning som initierades av att Crane Bank erbjöd sig släppa information till myndigheterna i Uganda och parlamentet mot att bankens ägare inte skulle fällas för medverkan. Dr. Sudhir Ruparelia har tidigare fällts och straffats för ett flertal liknande brott, men är i detta fall statens huvudvittne. Som huvudvittne väntas Dr. Sudhir Ruparelia undgå åtal och sitter kvar i Crane Banks ledning.[22] De huvudmisstänkta är Ugandas utrikesminister Sam Kutesa och inrikesministern Hillary Onek.[23] Även Ugandas premiärminister Amama Mbabazi misstänks men tillbakavisar anklagelserna.[källa behövs] Kopior på verifikat visar att Kutesa mottog mutorna genom sitt privata bolag East African Development Company. Dokumenten som redovisats i parlamentet visar att 17 miljoner brittiska pund (mer än 70 miljarder UGX) överfördes genom banken EFK i Zürich. Pengarna skickades från ett konto i en bank på Malta tillhörigt Tullow Oil genom en transaktionsbank i Dubai. Ministrarna är de första högre myndighetspersoner som åtalas till följd av Ugandas hårdare kamp mot korruption.[23]

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Då Uganda inte har någon kust är landet mycket beroende av vägar och flyg. Ugandas centrala läge i Östafrika gör att vägarna utsätts för en extrem belastning av tung trafik. Många av vägarna var förstörda vid inbördeskrigets slut 1986 men har tack vare bistånd kunnat återuppbyggas. De flesta stora städer har helt eller bitvis asfalterade vägförbindelser. Vägnätet är under utbyggnad och ett antal större trafikleder planeras, och de första lederna för att så småningom få ett komplett nät av kring leder runt Kampala har byggts.

Uganda har 125 mil järnväg varav stora delar är i stort behov av upprustning. Den enda sträcka som idag används är den mellan Kampala och Tororo via Jinja. Från Tororo fortsätter järnvägen över gränsen vidare mot Mombasa i Kenya. Järnvägen byggdes av britter när de skulle transportera råvaror från de inre delarna av Afrika till kusten. Beslut om utbyggnad och förnyelse av det gamla koloniala spårnätet har tagits tillsammans med EAU och de första sträckningarna av det nya nätet skall gå mellan huvudstäderna och hamnarna. En ny hamn i Tanzania kommer att byggas för att avlasta Mombasa.

Några mil utanför Kampala ligger Entebbe International Airport, Ugandas internationella flygplats med direktförbindelser till europeiska städer såsom Amsterdam, Frankfurt och London samt en rad afrikanska städer. Med förväntningar om ett stort ekonomiskt uppsving i till följd av upptäckterna av de mycket stora förekomsterna av olja, guld, och diamanter, har två nya flygplatser av internationell klass börjat projekteras i Gulu och Kasese i norra respektive västra Uganda.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Ett stort hälsoproblem är hiv och aids. 2001 var 5% av den vuxna befolkningen smittad och fram till samma år hade 84 000 människor dött i aids. 51 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga på mindre än 1,25 dollar (ungefär 10 kronor) per dag.[24]

Traditionella religioner[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera inhemska traditionella religioner i Uganda, spridda mellan de folk som ryms i landet. Bland dessa finns det vissa element som förekommer i flera av religionerna. De har ofta flera gudar eller andar de tror på, av olika vikt och betydelse. De tror även på att de dödas andar lever kvar och de har ofta en förfädersdyrkan. De här religionerna har blivit mindre och mindre vanliga sedan kolonisationen tog fart i Uganda på 1800-talet. Idag utövar 18% av Ugandas befolkning inhemska religioner.[25]

Bantufolken[redigera | redigera wikitext]

Baganda, Ugandas största etniska befolkningsgrupp, trodde på en skapargud de kallade Katonda. Denne gud hade varken några föräldrar eller någon avkomma. Man tillägnade Katonda tre tempel i Baganda, alla belägna i Kyaggwadistriktet och skötta av präster av Njovuklanen. Utöver Katonda fanns det även fler gudar och andar, dessa kallades Balubaale och låg bakom såväl framgång som misslyckande i bland annat hälsa, affärer och jordbruk. Baganda trodde att själen levde vidare efter att kroppen dött. En vanlig människas ande kallades för mizemu. Man trodde att de här spökena hemsökte de den döde hyste agg mot. En mizimu troddes kunna inta objekt i naturen, såsom stenar och träd, gjorde de det blev de istället misambwa.[25][26][27]

Basambwia- och Bagwefolken trodde att det bland människorna fanns högre väsen. De trodde även på att de dödas andar levde vidare och att dessa var tvungna att hållas lugna för att inte orsaka olycka, sjukdom och död. För att stilla dessa andar hade varje familj ett tempel man kallade indaro, där man gav andarna offergåvor.

Bakonjofolket trodde på och dyrkade två högre väsen, Kalisa och Nyabarika. Kalisa var till hälften människa och till hälften monster. Nyabrika trodde man var den störste anden och denne bar på kraften att hela, döda, hemsöka samt kraften att framkalla både fruktbarhet och ofruktbarhet. Både Kalisa och Nyabrika tillägnades små bambutempel.  

Bagisufolkets tro var starkt förknippad med häxfraft. En annan viktig del i tron var förfädernas andar, som man trodde kontrollerade händelser i de levandes vardag. Det var viktigt att hålla dessa tillfreds.[25]

Batooro och Byankore hade en gud de kallade Ruhanga. Han trodde man var skaparen av allt och en god och välvillig gud. Så länge man inte skadade Ruhanga gjorde inte heller han någon ont. Man trodde även på onda andar, trollkarlar och häxor som genom sin magi kunde orsaka infertilitet, sjukdom, olycka, död, dåligt väder och torka. Man trodde att vissa människor var medium som jobbade för Ruhanga, men att det vid sidan av dessa också fanns de som jobbade för djävulen. Man trodde på fler gudar och andar, emandwe. Dessa kunde vara unika för varje familj eller klan. Man dyrkade dessa gudar genom dans och sång eller med offergåvor i form av öl och getkött.[26]

Nilotikerna[redigera | redigera wikitext]

Folkgrupperna acholi, lugbara, langi, jophadhola och alur trodde på ett högre väsen de kallade Jok. Joks tempel kallades abila, och i det gavs alla offergåvor åt guden. De hade även en gud vid namn Lubanga, denne var ond och behövde då och då lugnas. Dessa folk hade fler gudar och andra andliga väsen de trodde på, Bandwa, Jupa Jogi och Jupa Jok hette några av de viktigaste. Att dyrka gudarna var inget man rutinmässigt gjorde, utan något man ägnade sig åt i tider av sjukdom och annan olycka. Deras myter berättade historier som sade att den första människan var en man vid Luo, hans far var Jok och hans mor var jorden. Lugbara hade en skapelsemyt där en övernaturlig kvinna, Meme, fick sin livmoder fylld med alla levande varelser på jorden av gud. En gasell skulle sedan ha sparkat sönder livmodern. Alla djur sprang och så uppkom liv på jorden. Dessa folk trodde också att de dödas andar levde kvar. De trodde att andar av döda familjemedlemmar kunde hjälpa de som ännu var vid liv i släkten om man behandlade dem väl och därför gav man dessa offergåvor.[25][26]

Nubi hade en animistisk tro, alltså att icke levande ting hade andar. Av alla andar så var den viktigaste och mest centrala i deras tro den som tillhörde Nilen.

Madifolket trodde på förfäder som de kallade för ori. De trodde att dessa hade en direkt anknytning till de levandes värld och all olycka de råkade ut för skylldes på andarna. När någon blev sjuk eller drabbades av någon annan olycka, anlitades en häxdoktor som hjälpte den drabbade att ta reda på vilken död släkting som låg bakom det onda. När det var bestämt offrade man saker till anden för att lugna den.[26]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Studenter i Uganda

Analfabetism är vanligt i Uganda, speciellt bland unga kvinnor. Statens kostnad för skolväsendet var 5,2 % av 2002–2005 års BNP. En stor del av utbildningen i grundskolan bygger på repetition och utantillärande.

Uganda har både offentligt ägda och privata universitet. Det största universitetet i Uganda är Makerereuniversitetet som ligger utanför Kampala. Strukturen på det ugandiska skolväsendet är att ge barnen en sjuårig grundskola, primary education, sexårig så kallad secondary education (uppdelad på en fyraårig lägre secondary och en tvåårig högre secondary school), och sedan en tre- till femårig utbildning motsvarande gymnasiet, post-secondary education. Det nuvarande skolsystemet har i princip varit oförändrat sedan 1960-talet.

Fastän sjuårig grundskola är obligatorisk enligt lag har familjer i många av de mindre byarna och i landsbygdens jordbruksdistrikt inte låtit barnen gå i skola, eftersom de inte har råd med de kostnader som skoluniform, böcker och utrustning för med sig.

Statliga skolor drivs ofta av den ugandiska statskyrkan som byggt skolor på mark som ägs av församlingarna. I grundskolan har man i slutet av varje läsår en examen för att avgöra om eleverna ska få fortsätta till nästa klass. Detta leder till att klasserna kan bestå av elever med en stor åldersspridning. Efter att ha fått examen S7 (grundskolans sjunde och sista år) återvänder många barn från de fattigare delarna av Uganda till sina hembyar och familjer istället för att vidareutbilda sig, för att arbeta inom jordbruket, som idag sysselsätter ca 80 % av befolkningen. Därför är det till större delen bara i regionstäderna och i storstäderna som det finns skolor med secondary education.

Från secondary education och uppåt är utbildningen frivillig och sker till stor del i privata skolor. Speciellt unga flickor drabbas hårt av detta, eftersom det är kvinnorna som sköter jordbruket, hemmet och familjens alla sysslor, och efter grundskolan blir de ofta hemkallade till byn för att bli jordbrukare. Barnens familjer får vid starten av secondary education vanligen en omfattande lista över allt som ska köpas in för att barnen skall kunna fullgöra studierna. Denna lista omfattar allt från skolavgift, skoluniform, böcker och andra läromedel, förbrukningsmaterial och allt som behövs för läsåret, ner till toalettpapper, städutrustning, och skokräm. Allt som finns på listan måste vara med när eleven kommer till skolan för att eleven ska få börja. För de flesta familjerna är dessa kostnader för utbildning den största av familjens utgifter, större än kostnaden för det hus eller den hydda som de fattigare familjerna lever i.

Sociala förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Kvinnors situation[redigera | redigera wikitext]

Under årtionden har kvinnors situation i Uganda varit sämre än männens. Sedan 2009 har dock ett flera förbättringar skett för kvinnors situation i Uganda. Lagar angående kvinnors rättigheter har stiftats och allt fler kvinnor blir politiskt involverade. Trots detta har Uganda starka traditioner och normer som präglar många kvinnors liv. Kulturen och traditioner sätter oftast männen i centrum och kvinnorna i en lägre ställning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Fotnoter
  1. ^ [a b] Uganda Bureau of Statistics, Statistical Abstract 2008 (zippad pdf-fil)
  2. ^ http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2010/01/weodata/weorept.aspx?sy=2007&ey=2010&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=746&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC%2CLP&grp=0&a=&pr.x=51&pr.y=5
  3. ^ [a b] East Africa Living Encyclopedia – Ethnic Groups, African Studies Center, University of Pennsylvania, http://www.africa.upenn.edu/NEH/uethnic.htm .
  4. ^ Phyllis Martin and Patrick O'Meara. Africa. 3rd edition. Indiana University Press, 1995.
  5. ^ Mwambutsya, Ndebesa, "Pre-capitalist Social Formation: The Case of the Banyankole of Southwestern Uganda.[död länk]" Eastern Africa Social Science Research Review 6, no. 2; 7, no. 1 (June 1990 and January 1991): 78–95.
  6. ^ "Origins of Bunyoro-Kitara Kings"[död länk], Bunyoro-Kitara website.
  7. ^ [a b c d] Rita M. Byrnes, ed. Uganda: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress, 1990: Long-Distance Trade and Foreign Contact
  8. ^ "Background Note: Uganda", U.S. State Department
  9. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet Byrnes6
  10. ^ History of Parliament (Website of the Parliament of Uganda)
  11. ^ ”Buganda Kingdom: The Uganda Crisis, 1966”. Buganda.com. http://www.buganda.com/crisis66.htm. Läst 3 maj 2010. 
  12. ^ ”Department of State. Background Note: Uganda”. State.gov. 2010-02-03. http://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/2963.htm. Läst 3 maj 2010. 
  13. ^ ”Parliament of Uganda Website :: – COMPOSITION OF PARLIAMENT”. Parliament.go.ug. http://www.parliament.go.ug/index.php?option=com_content&task=view&id=3&Itemid=4. Läst 29 juli 2009. 
  14. ^ Uganda Bureau of Statistics, Statistical Abstract 2010 (pdf-fil) Läst 18 oktober 2010.
  15. ^ Status of Local Governments. Ministry of Local Government, 2 Aug 2010.
  16. ^ Uganda Districts
  17. ^ Exempel taget från Standard Chartered Bank 28 oktober 2011.
  18. ^ [a b] The Republic of Uganda, Office of the Prime Minister (2010). Luwero-Rwenzori Development Plan (1:e uppl. 2010). ref:ps@opm.go.ug 
  19. ^ Major General Elly Tumwine Chairman Government Negoting Committee for return of properties & assets formely belonging to traditional Rulers & Institutions (1996). Memorandum Claiming the return of properties and assets formely belonging to the Kingdom of Bunyoro-Kitara (1 av 2). ref Prof. Dr Yolamu R Banrongo (chairman) Mr William Mugisa (secretary), Hon. Henry M Kajura, Prof. Mbabi-Katana, Dr Kihumuro-Apuuli, Mr V Kirabokyamaria, Mr Matayo Byabazaire, Mr Nicholas Rugemwa, Mr Bulasio Mugasa, Dr James R*ujumba, Haji Norman Kyamanywa, Mrs Robinah Nkojo, Mr George Muhuruzi, Mr Mugenyl Byabakama, Mr Chris Ndozireho, Prof. Dr E Foster Byarugaba, Mr Christopher B Sabilti, Muzee Joseph M Kazainwe, Mr Jesse Gulyetonda 
  20. ^ Joshua T. Tuhumwire (2009). Mineral Exploration Opportunities in Uganda. http://www.mineafrica.com/documents/B3%20-%20Uganda-MineAfrica_PDAC.ppt 
  21. ^ ”Uganda – Oil Reserves To Rival Saudi Arabia?”. Crossed Crocodiles. 10 juni 2009. http://crossedcrocodiles.wordpress.com/2009/06/10/uganda-oil-reserves-to-rival-saudi-arabia/. Läst 28 oktober 2011. 
  22. ^ ”Crane Bank”. Crane Bank Home page. 28 Oktober 2011. http://www.cranebanklimited.com/directors.htm/. Läst 28 oktober 2011. 
  23. ^ [a b] ”Top Ministers Took Bribes From Tullow Oil - Parliament Told”. All Africa.com. 11 Oktober 2011. http://allafrica.com/stories/201110110573.html/. Läst 28 oktober 2011. 
  24. ^ Human Development Indices, Table 3: Human and income poverty, sid. 35. läst 1 juni 2009
  25. ^ [a b c d] Robert Barlas. "Uganda". Marshall Cavendish Corporation, 2000.
  26. ^ [a b c d] Tumussime, James (2011) Peoples and Cultures of Uganda. Fountain publishers Ltd, Kampala. Uganda
  27. ^ http://www.ucl.ac.uk/archaeology/aha/black/buganda-cosmology.htm
Webbkällor

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]