Underjordiska järnvägen

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Den underjordiska järnvägen” leder hit. För romanen av Colson Whitehead, se Den underjordiska järnvägen (roman).
Den underjordiska järnvägen, historiemålning 1893.
En av de viktigaste bilderna för den tidiga abolitioniströrelsen i Storbritannien; Am I Not a Man and a Brother?
Karta över olika flyktvägar till Nordstaterna och Kanada.

Underjordiska järnvägen (engelska: Underground Railroad) var ett nätverk i USA organiserat av abolitionister under 1800-talet för att hjälpa slavar från sydstaterna att fly till nordstaterna eller Kanada. Den underjordiska järnvägen organiserades i början av 1800-talet och nådde sin höjdpunkt under perioden 1850–1860. Redan 1850 hade omkring 100 000 slavar hjälpts till frihet.

Legal bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I inledningen till USA:s självständighetsförklaring från 1776 står följande: All men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.[a] Denna deklaration tolkades så att den gällde fria, vita män.

Abolitionismen var en europeisk rörelse för att avskaffa slaveriet. Den fick fäste i Pennsylvania[b] 1776. Efter Storbritanniens erkännande av USA:s självständighet förbjöds slaveriet I Nordstaterna mellan åren 1780 och 1804. Sydstaterna ville av ekonomiska skäl inte förbjuda slaveriet.

USA:s kongress stiftade två lagar,[c] som erkände slavägarna rätten att återta förrymda slavar. År 1808 förbjöds import av slavar.

Den 1 januari 1863 utfärdade Abraham Lincoln en presidentorder att alla slavar i sydstaterna ("within the rebellious states") skulle bli fria.[1] Det rörde sig om 3 000 000 människor.[källa behövs]

Färdvägar[redigera | redigera wikitext]

Slavarna i söder visste att slaveriet i norr var förbjudet. Många drömde om friheten och funderade på att fly. Men om blev de tillfångatagna straffades de hårt, och piskades, stympades eller till och med dödades. I sydstaterna organiserades slavpatruller med jakthundar. Abolitionisterna erbjöd flyktingarna hjälp, information och gömställen. De blev människosmugglare och organiserade ett kodat nätverk som kallades den underjordiska järnvägen. Flyktvägar kallades spår, gömställen stationer, flyktingar passagerare, och de som ställde upp och hjälpte flyktingar kallades för conductors (svenska: konduktörer).[2]

Kända konduktörer[redigera | redigera wikitext]

Den mest kända konduktören var Araminta Ross, född omkring 1822 på en plantage i Maryland. Omkring 1844 gifte hon sig med en frigiven slav, John Tubman och tog sin mors förnamn, Harriet. Hon betraktades fortfarande som slav och fem år senare flydde hon med hjälp av den underjordiska järnvägen. Resten av sitt liv arbetade hon för afroamerikaners frihet och väl.[3]

Övriga kända konduktörer:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Översättning: att alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.
  2. ^ Den engelska kolonin hade uppkallats efter William Penn.
  3. ^ Fugitive Slave Act 1793 och 1850.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The Emancipation Proclamation”. Läst 21 maj 2017.
  2. ^ ”Konduktör på frihetens järnväg”. Läst 21 maj 2017.
  3. ^ Lindholm 2016, sid. 58-63.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lindholm, Jennie; Bonde, Eva, red (2015). ”Historiskan: Sveriges första kvinnohistoriska tidskrift”. Allt om historia 2016, special 1,: sid. 3-58-63. 1653-3224. ISSN 1653-3224.  Libris 17877809

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Underjordiska_järnvägen&oldid=49890221”