Unionens regelverk

Unionens regelverk (franska: acquis de l'Union), även känt som acquin eller akin och tidigare gemenskapens regelverk (franska: acquis communautaire), är det regelverk av fördrag och rättsakter som Europeiska unionen och dess rättssystem bygger på. Till skillnad från de flesta internationella avtal och överenskommelser innebär unionens regelverk inte enbart rättigheter och skyldigheter för unionens medlemsstater, utan i många fall även rättigheter och skyldigheter för fysiska och juridiska personer. Om en medlemsstat bryter mot regelverket kan Europeiska kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan om fördragsbrott vid Europeiska unionens domstol.

Vid medlemskapsförhandlingar delas unionens regelverk in i olika kapitel. Varje anslutande stat måste införliva hela unionens regelverk i sin nationella lagstiftning, i den mån det är nödvändigt för att genomföra regelverket på nationell nivå. Regelverket är i regel en icke-förhandlingsbar fråga. Förhandlingarna handlar istället om hur regelverket ska införlivas och genomföras.

”Unionens regelverk” infördes som begrepp och ersatte det tidigare begreppet ”gemenskapens regelverk” i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.

Struktur och omfattning

Unionens regelverk består av följande delar:

• Primärrätten
  • Grundfördragen (fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen) enligt den lydelse de har efter ändringar och tillägg, inklusive de protokoll som är fogade till fördragen;
• Sekundärrätten
  • Unionsakter antagna av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund;
  • Internationella avtal där Europeiska unionen är avtalspart:
    • Avtal mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan;
    • Avtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan;
• Kompletterande lagstiftning
  • Beslut och avtal som stats- eller regeringscheferna har fattat eller ingått i Europeiska rådet;
  • Beslut, avtal och konventioner som företrädarna för medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i Europeiska unionens råd;
  • Förklaringar, resolutioner och andra ståndpunkter antagna av Europeiska rådet eller Europeiska unionens råd;
• Subsidiärrätten
  • Rättspraxis och domar antagna av Europeiska unionens domstol.

Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.

Kapitelindelning

Unionens regelverk delas in i följande 35 olika kapitel vid medlemskapsförhandlingar:

Fri rörlighet för varor Fri rörlighet för arbetstagare Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster Fri rörlighet för kapital Offentlig upphandling Bolagsrätt Lagstiftning om immateriella rättigheter Konkurrenspolitik Finansiella tjänster Informationssamhället och media Jordbruk och landsbygdsutveckling Livsmedelssäkerhet, veterinära och fytosanitära frågor Fiskeri Transportpolitik Energi Beskattning Ekonomisk och monetär politik Statistik

Socialpolitik och sysselsättning Företags- och industripolitik Transeuropeiska nät Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument Rättsväsen och grundläggande rättigheter Frihet, säkerhet och rättvisa Vetenskap och forskning Utbildning och kultur Miljö Konsuments- och hälsoskydd Tullunion Yttre förbindelser Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik Finansiell kontroll Finansiella bestämmelser och budgetbestämmelser Institutionella bestämmelser Övriga frågor

Se även

• Europeisk unionsrätt
• Europeiska unionens befogenhetsområden
• Europeiska unionsakter

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.