Uppförandepraxis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Uppförandekod.

Uppförandepraxis är den samlade kunskapen om den äldre musikens praktiska utförande, dess funktioner och sociala miljö, tillämpad som rekommendationer för nutida framföranden.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I gammal musik t. o. m. barocken är anvisningarna om tempo, frasering och ornamentering få. Valet av instrument lämnas ofta öppet. Under renässansen angavs inte ens alltid om noterna var tänkta för instrumentalt eller vokalt utförande.[1]

Intresset för att rekonstruera musik uppstod under romantiken som ett resultat av en idealiserad syn på äldre tider och ett ansvar för det musikhistoriska arvet.

För att få reda på vad en tonsättare har avsett eller hur musik av ett visst slag brukade utföras under en speciell epok går man tillbaka till musikteoretiska skrifter, redogörelser av olika slag, ekonomiska rapporter, brev etc. Också bilder kan vara till hjälp.[1]

Studieteknik[redigera | redigera wikitext]

Uppförandepraxis omfattar studier av notskrift och det har lett till intresse för det handskrivna originalmanuskriptet. Värdefull information har man också fått genom att studera gamla instruments konstruktion, stämning, spelarter och fingersättningar, kunskaper som kommit att tillämpas i tillverkningar av kopior av gamla instrument. Det instrument som borde vara det bäst bevarade, människorösten, har i det praktiska mötet med äldre tekniker som falsettsång och kastratteknik, visat sig höra till de mer problematiska. Till källmaterialet räknar man bildmaterial som kan lämna värdefull kunskap om ensembletyper, musikens funktion och sociala miljö. Insikten att varje tid i någon mening är expert på sin egen tids musik har lett till ett starkt intresse för samtida texter och läroböcker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1980.