Upplands runinskrifter 486
| Upplands runinskrifter 486 | |
| Runristning | |
 U 486 är №1
| |
| Land | Sverige |
|---|---|
| Landskap | Uppland |
| Län | Uppsala |
| Kommun | Knivsta |
| Socken | Lagga |
| Plats | Mora stenar |
| Koordinater | 59°47′52″N 17°46′51″Ö / 59.79774°N 17.78079°Ö |
| Kulturmärkning | |
| Runristning | |
| - Referens nr. | Lagga 59:1 Lagga 118 |
| Signum | U 486 |
| Information från FMIS. | |
U 486 är ett vikingatida runstensfragment av granit i Morby, Mora stenar, Lagga socken och Knivsta kommun.[1]
Det är säkert, att runstensfragmentet U 486 redan i slutet av 1500-talet fanns vid Mora sten, tillsammans med de fyra kröningsstenarna. Äldsta skriftliga belägg om Mora sten finns i Erikskrönikan från 1320-talet. Flera kungaval ska ha ägt rum vid stenen, Magnus Ladulås år 1275 sägs vara det äldsta. I Strängnäskalendariet från 1400-talets mitt står det att Mora sten har flyttats från sin plats på ängen. Det finns indikationer på att stenen ganska snart flyttades tillbaka till ursprunglig plats, då Karl Knutssons och Kristians I:s kungaval skett på stenen. Cirka hundra år senare, under Gustav Vasa och Johan III, var stenen borta. I en tvist med Danmark angående de tre kronorna i riksvapnet eftersöktes stenen. På 1570-talet fanns 4 stenar och ett runstenfragment U 486 på nuvarande plats. Dagens plats är utritat med namn på geometrisk avmätning från 1639. Det hus som stenarna är placerade i uppfördes 1770. På 1979 innehåller byggnaden 10 st Mora stenar. Ursprungliga platsen för Mora sten kan vara på höjdsträckningen kring Juthögen ( Lagga 115).[2]
Nu i Statens Historiska Museum, Inventarienummer 25555. Nonsens sten U 487 samma art som U 483 fanns på samma äng år 1684 enligt Rhezelius.
Inskriften[redigera | redigera wikitext]
Translitterering av runraden:
- ...[ast] faþur × sin × auk ... sin ×[1]
Normalisering till runsvenska:
- ... faður sinn ok ... sinn[1]
Översättning till nusvenska:
- ...sin fader och ...sin...[3]
Fragmentet tillhör en omsorgsfullt och skickligt utförd runsten, som sannolikt restes i närheten av Mora sten. Den hade varit sönderslagen, och det enda stycke, som fanns kvar vid 1500-talets slut, bevarades tillsammans med kröningsstenarna på den gamla platsen för kungavalet. Stenens ristning är bättre bevarad än kröningsstenarnas, som numera är mycket svårläst.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Zachrisson, Torun. 2010. Kungsämnen i Söderby och kungens Sigtuna: om den materiella kulturen i och kring Söderby i Danmarks socken. Situne Dei (2006) 2010, s 163-174.
- Larsson, Mats G. 2010. Mora sten och Mora ting. Fornvännen 2010.
- Larsson, Mats G. 2013. Geofysik på Mora äng. Fornvännen 2013.
- ^ [a b c] Samnordisk runtextdatabas, U 486, 2014
- ^ Fornminnesregistret: Lagga 59:1
- ^ Elias Wessén, Sven B.F. Jansson, red (1943-1946). Sveriges runinskrifter. Bd 7, Upplands runinskrifter, del 2. Stockholm: KVHAA. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b07_h03_text_1.pdf