Utljudande -f i svenska språkliga varieteter

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Utljudande -f i svenska språkliga varieteter betyder att namn och andra ord kan sluta med fonemet /f/, som verkligen uttalas [f], i nutida svenska språkliga varieteter. Detta är språkhistoriskt sett en nyhet, som bara finns i några namn, och i några lånord och nybildningar.

Språkhistorisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I denna översikt följs de språkvetenskapliga konventionerna att

  • snedstreck / / betecknar fonem (grupper av ljudvarianter som av de talande räknas som samma språkljud)
  • hakparenteser [ ] betecknar allofoner (fonetiskt olika varianter inom ett fonem)
  • vinkelparenteser ⟨ ⟩ betecknar grafem (skrivtecken, i detta fall bokstäver i ett alfabete).

v‑ljud och f‑ljud i tidig fornnordiska[redigera | redigera wikitext]

De nordiska språken har vuxit fram ur ett gemensamt moderspråk, som på vikingatiden fortfarande var så likartat i hela Skandinavien att det i stort sett var samma språk.[1] Detta fornnordiska språk hade i sina äldsta former en annan struktur på v‑ljuden och f‑ljuden än nutida nordiska språk.

För det första, v‑ljudet fanns i uddljudande ställning eller i inljud, men inte i utljud. Det var ursprungligen ett halvvokaliskt ljud som uttalades [w] som det nutida engelska w‑ljudet.[2][a] Vi kallar detta fonem ”v‑ljud” eftersom det vanligen skrevs med grafemet ⟨v⟩ i fornnordiska texter.[b]

För det andra, det konsonantiska fonemet /f/ hade två allofoner: en tonlös allofon i uddljud, och en tonande allofon i inljud och utljud.[3] Detta fonem uttalades alltså [f] i början av ord, men [v] i mitten och i slutet av ord.[c]

För att åskådliggöra språkhistorien väljer vi i denna artikel fem exempelord som inte har ändrats mycket sedan vikingatiden, och som på standardsvenska har blivit:

  1. vinna
  2. svärja/svära
  3. fara
  4. hava/ha (på isländska stavat hafa) och
  5. hav (på isländska stavat haf)

Nummer 1 och 2 hade urpsrungligen fonemet /v/ (uttalat [w]); nummer 3–5 hade fonemet /f/ (uttalat [v] eller [f]).

  • Fonemet /v/ i fornnordiska vinna och sværja (svärja) uttalades alltså ursprungligen [w]: winna, swærja; jämför med engelska win, swear, som har kvar w‑ljudet.
  • Fonemet /f/ i fornnordiska fara, hafa, haf uttalades alltså [f] i fara, men [v] i hava, hav, de tre exempelorden uttalades alltså ungefär som på standardnysvenska.[d][e]

Det konsonantiska fonemet /f/ hade alltså två allofoner, som i moderna standardsvenska öron låter mycket olika: [f] och [v]. Men det var inga problem att språkpsykologiskt hålla allofonerna [f] och [v] samman i ett fonem, och skilja dem från fonemet som skrevs ⟨v⟩, eftersom det senare uttalades [w]. Ljuden [f] och [v] kan uppfattas som likartade, eftersom de har samma artikulering utom att [f] tonlös och [v] är tonande.

En nutida svensktalande frågar varför man i fornnordisk tid skrev orden fara, hafa, haf med samma bokstav ⟨f⟩ när uttalet var [fara], [hava], [haf]. Orsaken är att ord som idag har ett v‑uttal (vinna, svära) uttalades med [w], och att det inte fanns någon anledning att sammanföra dem med allofonen [v] av fonemet /f/.

Förändringar i senare fornnordiska[redigera | redigera wikitext]

Senare under fornnordisk tid ändrades uttalet av v‑ljudet från [w] till [v] i många dialekter, i synnerhet i de fornvästnordiska där [v] blev helt dominerande till skillnad från de fornöstnordiska som behöll [w] betydligt mycket längre (se avsnitt om [w] i svenska dialekter nedan).[4][2] Därigenom fick detta fonem samma uttal som allofonen [v] av fonemet /f/.[2]

Detta kan analyseras som att fonemet /v/ utvidgades till att omfatta allofonen [v] av fonemet /f/. Men den nya situationen var tvetydig, eftersom opposition saknades mellan fonemen /f/ och /v/ inne i ord och i slutet av ord.

(Vi skriver ”många dialekter” ovan eftersom uttalsändringen [w] > [v] inte skedde i alla ställningar i alla dialekter. I moderna sydsvenska folkmål (från centrala Skåne till södra Västergötland) finns uttalen schwin (svin), tjwau (två), kwinna (kvinna) och wit (vit, som stavats och uttalats hvit)[4][5] – alltså /w/ efter (ursprunglig) tautosyllabisk uddljudande konsonant. Även i ovansiljanmål såsom Älvdalska överlever ljudet ännu i våra dagar i ord som warg (varg), will (vill) och kwenn (kvarn).)

Parentetisk kan också tilläggas att utljudande /f/ redan i fornsvenska fanns efter kort betonad vokal i lånord som i det ursprungligen tyska ordet straff;[6] denna artikel behandlar utljudande /f/ i andra ställningar: efter nutida lång vokal och efter obetonad vokal och konsonant.

Osäkerhet om stavning[redigera | redigera wikitext]

Det nya uttalet av fonemet [v] ledde till vacklande stavning i nordiska fornspråk.[2] När en konsonant som uttalades [v] hördes inne i ett ord, kunde man välja mellan att skriva den med grafemet ⟨f⟩, eller med ⟨v⟩, ⟨u⟩ eller ⟨w⟩. Detta var ett val mellan två alternativ, eftersom ⟨v⟩, ⟨u⟩ och ⟨w⟩ var varianter av samma bokstav på medeltiden.

I handskrifter finns stavningarna ⟨hafa⟩ och ⟨haua⟩.[2] Den förra stavningen är historiskt riktig, medan den senare speglar det nya uttalet [hava].

Stabilisering av stavningen[redigera | redigera wikitext]

Senare stabiliserades stavningen. Den isländska stavningen av exempelorden blev ⟨fara⟩, ⟨hafa⟩, ⟨haf⟩ (uttalas hava, hav). Denna stavning avspeglar det ursprungliga förhållandet, att ⟨f⟩ i dessa ord tillhörde samma fonem.

I fornsvenska stabiliserades med tiden en annan stavning. Inne i ord mellan vokaler användes kompromissen ⟨fv⟩, och i slutet av ord (och före konsonant) användes ⟨f⟩.[7] Den svenska stavningen av exempelorden blev ⟨fara⟩, ⟨hafva⟩, ⟨haf⟩. (Varianter av stavningen ⟨fv⟩ fanns, som ⟨fu⟩, ⟨ffv⟩ och ⟨ffu⟩.)

Denna svenska stavningsnorm blev långlivad. Trots att det fonetiska ljudet [v] stavades på ett icke-intuitivt sätt i hafva, haf, stafning och handratals andra ord, följdes normen ända till stavningsförändringen 1906.

Stavning av namn[redigera | redigera wikitext]

På grund av den stabila svenska stavningen av utljudande [v] med ⟨f⟩ stavades svenska namn på följande sätt: Olof, Ulf, med flera. Dessa skriftspråksformer kunde skilja sig från allmogens talspråk på två olika sätt:

  • Ofta använde allmogen en helt annan namnform, som upphävde frågan om uttalet av ‑f: En person kyrkobokförd som Olof kallades i många trakter alltid Ola, av den på medeltiden gängse formen Olaf (ursprungligen uttalat Olav).[8]
  • Talspråksformer som Olov, Olav, Ulåv, kunde användas. Man skrev ‑f, men sade ‑v.[8]

Läsuttal gav upphov till utljudande ‑f[redigera | redigera wikitext]

Senare uppkom ett läsuttal av utljudande ‑f: man började säga Ulf, Olof,[8] som majoriteten gör nu (2019). Förändringen berodde på den stora vikt de svensktalande lade vid kyrkans skriftspråk och vid almanackan.[8] Detta läsuttal har ändrat de flesta svenska språkliga varieteters fonotax. (Fonotax är reglerna för hur ljud kan kombineras.) Utljudande ‑f, som sedan förhistorisk tid inte funnits i svenska, har blivit en möjlig ordstruktur.

Utöver nordiska namn på ‑f har ordgruppen med utljudande ‑f spätts på med nya ord som golf och kuf, och med bibliska namn som Josef. Men eftersom fonotaxens regler inte ändras lätt har den äldre uttalsregeln (att ord inte kan sluta på ‑f) påverkat uttalet in i modern tid. Svenska Akademiens ordbok anger 1929 alternativuttalet golv för orden golf (bollspel och havsvik).[9] Ännu på 1900‑talet bestämde de äldre fonotaktiska reglerna många svensktalandes språkkänsla, vilket ledde till uttal som att äldre och dialekttalande svenskar kunde säga Olov om statsminister Olof Palme, trots att massmedia och standardspråket hade uttalet Olof.

I Norge är förhållandet delvis annorlunda. Samma läsuttal finns visserligen, men den ursprungliga fonotaktiska regeln att den utljudande konsonantens uttal är ‑v står starkare i språkkänslan, vilket givit upphov till former som Gandalv och Rolv Wesenlund.

Följdverkningar[redigera | redigera wikitext]

Den språkhistoriska utvecklingen av v‑ och f‑ljuden har fått följande följdverkningar för nutida svensktalande:

  1. Ljudsystemet ändrades – /f/ finns nu i ordslut – vilket först i modern tid spritts till alla svensktalande.
  2. En konservativ prestigestavning av namn uppkom, där fonemet /v/ stavas på medeltida sätt: Annie Lööf, Stefan Löfven, Stufvenäs Gästgifveri.

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den fornvästnordiska grammatiken av Ragnvald Iversen används som källa i denna artikel, eftersom de nordiska språken på den tiden var i stort sett samma språk.
  2. ^ Stavningar med ⟨u⟩ var också vanliga, men ⟨v⟩ och ⟨u⟩ var varianter av samma bokstav.
  3. ^ Noga taget hade fonemet /f/ ursprungligen ett bilabialt uttal, inte ett labiodentalt. Med Internationalla fonetiska alfabetet skulle man alltså kunna beteckna det ursprungliga fonemet som /ɸ/ med allofonerna [ɸ] och [β].
  4. ^ Vokalerna var korta, men det är oväsentligt i sammanhanget.
  5. ^ Ordet hafa/hava har förkortats till ha i nustandardsvenska, men används här eftersom det är ett tydligt exempelord i svenska och isländska.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”Nordiska språk”. Läst 15 februari 2019. [1].
  2. ^ [a b c d e] Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sjunde utgåvan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen, andra upplagan. Oslo 1984. Sidan 13.
  3. ^ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sjunde utgåvan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen, andra upplagan. Oslo 1984. Sidan 12.
  4. ^ [a b] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 27.
  5. ^ Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970.
  6. ^ Svenska Akademiens ordbok: straff
  7. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 38.
  8. ^ [a b c d] Ivar Modéer, Svenska personnamn. Stockholm 1964. Sidan 72.
  9. ^ Svenska Akademiens ordbok, artiklarna ”golf”, tryckår 1929.