Utmattningssyndrom

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Utmattningssyndrom, även känt som UMS, är ett sjukdomstillstånd som inte är lätt att definiera entydigt medicinskt, men som brukar liknas vid ett utmattningstillstånd och i svåra fall med förändrade sinnesintryck, till exempel kan alla ljudupplevelser förstärkas. Tidigare användes även begreppet utmattningsdepression.[1] I Sverige är till skillnad från i andra länder, utmattningssyndrom en diagnos, trots att diagnosen saknar adekvat vetenskaplig grund och att evidensen för behandlingen är bristfällig.[2] Vissa menar att diagnosen är ett exempel av medikalisering av människans normalvariation.[2]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen användes ordet "utbrändhet", som kommer från engelskans burnout. Betydelsen är dock inte riktigt densamma, eftersom engelskans burnout inte behöver syfta på ett syndrom som kräver långvarig sjukskrivning, utan även kan handla om ett mindre allvarligt tillstånd.

Därefter användes, genom psykiatri prof. emerita Marie Åsbergs försorg, istället ordet utmattningsdepression.[3] Den ändringen gjordes då "utbrändhet", enligt Åsberg, lät som ett permanent tillstånd som inte kan botas, vilket för de flesta drabbade inte är fallet.

Sedan 2003/2004 används istället begreppet "Utmattningssyndrom".[4] Utmattningssyndrom och depression har många liknande symtom, och uppträder inte sällan samtidigt, men personer kan ha utmattningssyndrom utan att samtidigt ha depression.[1]

Även om sjukdomen inte hade konstaterats förrän då har andra mycket lika diagnoser förekommit tidigare i historien[5]. På 1800-talet benämndes det neurasteni – nervutmattning. Begreppet som sådant framfördes nästan samtidigt av neurologen George Miller Beard, verksam i New York, och överläkaren vid sinnessjukhuset i Michigan, E.H. van Deusen 1869. 1780 gav den skotske läkaren John Brown ut boken Elementa Medicinæ Brunonis. Brown resonerade i termerna stehni och astheni, där stheni innebar en överstimulans (retning) och astheni en understimulans (retning).

Retningen kom utifrån och det var människans livsprincip (ande, själ) som påverkades. Livsprincipen fanns i hela nervsystemet. Hälsa och sjukdom var uttryck för hur stark eller svag retningen var. Vid astehnin var kroppen svag och kraftlös av understimulans. För att öka retningen hette medicinen vin, opium och kamfer. John Browns lära kom att benämnas Brunonism.

Strax innan Beards artikel om neurastheni framförde Fordyce Barker genom kollegan Austin Flint, sjukdomsbegreppet nervös astheni. De byggde vidare på John Browns begrepp, men med tillägget "nervös". Men det var fortfarande nervsystemet som sådant som var försvagat. Sjukdomen ansåg Barker/Flint vara föranledd av det hektiska livet i de framväxande storstäderna. Patienterna klagade bland annat över sömnlöshet, oro och ledvärk. Beard fick stor framgång med i princip samma teori som framförts av Barker/Flint, men han kallade sjukdomen för neurasteni.

Enligt både Beard och van Deusen var nerverna utmattade, därav de uppkomna symtomen som trötthet, humörsvängningar, oro, sömnproblem, orkeslöshet, magproblem, känslighet för smärta, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning och ljud- och ljuskänslighet. Sjukdomen kom att betraktas som orsakad av den framväxande kulturen, men van Deusen tog även upp exempel från landsbygden och pekade på hur understimulerade ensamma kvinnor kunde drabbas av neurasteni.

Klassifikation[redigera | redigera wikitext]

Utmattningssyndrom klassificeras i den internationella diagnosmanualen ICD-10 med koden F43.8A.[6] Denna diagnos sorteras under "Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress". Där anmärks även att man vid annan psykiatrisk huvuddiagnos (som till exempel depression) bör ange utmattningssyndrom som bidiagnos. Diagnosen används i nuläget endast i Sverige.

Arbetsmiljöns roll[redigera | redigera wikitext]

I en systematisk litteraturöversikt från 2014 fann SBU att ett antal arbetsmiljöfaktorer kunde påverka risken att utveckla utmattningsdepression eller depressionssymptom:[7]

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.[7]
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.[7]
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, till exempel oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.[7]
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.[7]
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad symtom på depression som på utmattningssyndrom.[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]