Världsrevolutionen

Världsrevolutionen är ett begrepp i marxistisk teori, där klasskampen skulle leda fram till en socialistisk revolution över hela världen. För teoretiker kommer denna revolution inte nödvändigtvis att inträffa samtidigt överallt, utan där och när lokala förhållanden tillåter ett revolutionärt parti att framgångsrikt ersätta borgerligt ägande och styre, och installera en arbetarstat baserad på socialt ägande av produktionsmedlen. I de flesta marxistiska skolor, som trotskism och kommunistisk vänster, är klasskampens väsentligen internationella karaktär och nödvändigheten av global räckvidd kritiska element och en huvudförklaring till socialismens misslyckande i ett enskilt land.

Slutmålet för en sådan internationellt orienterad revolutionär socialism är att uppnå världssocialism och senare ett kommunistiskt samhälle.^[1]^[2] Vladimir Lenin var anhängare till världsrevolutionen, medan Stalin förespråkade revolution i ett land.

Kommunistiska rörelser[redigera | redigera wikitext]

Särskilt mellan 1918 och 1919 verkade det troligt att kapitalismen snart skulle jagas bort från den europeiska kontinenten för alltid. Med tanke på det faktum att europeiska makter kontrollerade huvuddelen av jordens landyta vid den tiden, kunde en sådan händelse ha inneburit slutet för kapitalismen, inte bara i Europa, utan överallt. Dessutom började Komintern, som grundades i mars 1919, som en oberoende internationell organisation av kommunister från olika länder runt om i världen som utvecklades efter det ryska inbördeskriget till en huvudsakligen sovjetiskt sponsrad byrå som ansvarade för att samordna det revolutionära störtandet av kapitalismen över hela världen.

Med utsikten till en världsrevolution så nära förestående dominerades marxisterna av en känsla av överväldigande optimism, vilken efter hand visade sig vara ganska omotiverad. De europeiska revolutionerna krossades en efter en, tills de ryska revolutionärerna slutligen fann sig vara de enda överlevande. Eftersom de hade förlitat sig på tanken att ett underutvecklat och agrariskt land som Ryssland skulle kunna bygga socialism med hjälp av framgångsrika revolutionära regeringar i de mer industrialiserade delarna av Europa, hamnade de i en kris när det stod klart att ingen sådan hjälp skulle komma.

Revolutioner är historiens lokomotiv, enligt Karl Marx.^[3]

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

En ny våg av revolutionära känslor svepte över Europa i efterdyningarna av andra världskriget, även om den inte var lika stark som den som utlöstes av första världskriget som resulterade i en misslyckad socialistisk revolution i Tyskland och en framgångsrik revolution i Ryssland. Kommunistiska partier i länder som Grekland, Frankrike och Italien hade uppnått betydande prestige och offentligt stöd på grund av deras ledarskap för antifascistiska motståndsrörelser under kriget och som sådan hade de också betydande valframgångar och slutade regelbundet tvåa i valen i slutet av 1940-talet. Ingen lyckades dock vinna och bilda regering.

För kommunistpartier i Östeuropa, även om de vann val ungefär samtidigt, kritiserade västerländska medier bristen på liberala demokratiska element i deras maktövertagande. Icke desto mindre spred sig kommunistiska rörelser i Östeuropa, även i några lokala fall oberoende av Sovjetunionen, som de jugoslaviska partisanerna ledda av Jugoslaviens framtida ledare Josip Broz Tito, som hade lett kampen mot fascismen och Axelockupationen under andra världskriget.

Student- och arbetarrevolter över hela världen under 1960- och början av 1970-talet, i kombination med den kinesiska kulturrevolutionen, etableringen av den nya vänstern tillsammans med Medborgarrättsrörelsen, militanta Black Panther-partier och liknande väpnade/upproriska "Liberation Front"-grupper, och till och med ett litet uppsving i arbetarrörelsen fick det för en tid återigen att verka för vissa som om världsrevolutionen inte bara var möjlig, utan nära förestående.

Men denna radikala vänsteranda ebbade ut i mitten av 1970-talet. På 1980- och 1990-talen var det en återgång till högerorienterade, ekonomiskt konservativa ideologier (med spjutspetsar i bland annat Thatcherism i Storbritannien och Reaganomik i USA) och frimarknadsreformer i Kina och Vietnam.

Nyliberalismens skenbara triumf som den enda världsideologin fick några liberala och konservativa författare, såsom Frans Fukuyama att skriva, som i hans verk The End of History and the Last Man, att även om marxistisk och hegeliansk teori var korrekt i den dialektiska materialismen och hade lett till ett idealiskt samhälle, var detta samhälle i själva verket liberalism från det sena nittonhundratalet, och att det inte skulle ske någon ytterligare politisk förändring utöver kapitalismens och liberalismens gränser under överskådlig framtid.^[4] Enligt den marxistiske litteraturkritikern Terry Eagleton ledde detta erkännande av den marxistiska teorins grundläggande tillförlitlighet (även om den är justerad), men ändå förnekandet av dess globala tillämplighet inför uppstigande reaganitiska och thatcheritiska dogmer, till en motsättning i samhällets hjärta på 1980- och 1990-talen:

Man kunde ha trott att om marxismen var sann 1975, som många då hävdade att den var, skulle de då också ha varit sant 1985. Marxismen var nu en mindre oroande utmaning än den irriterande eller förtjusande egenheten hos dem som inte kunde avstå från ett imaginärt jag som ärvts från det förflutna. Det hörde oåterkalleligt till modernitetens stora epok, inom vilken det, vare sig det var sant eller falskt, framstod som ett helt begripligt projekt. När den tidsåldern väl hade övergått i en annan problematik kunde marxismen ses som i bästa fall en uppsättning giltiga svar på en uppsättning frågor som inte längre fanns på dagordningen. Det gick alltså över, i vissas ögon, från att vara falskt men relevant till sant men onödigt.^[5]

Inom marxistisk teorier erbjuder Lenins uppfattning om arbetararistokratin och hans beskrivning av imperialismen, och – separat, men inte nödvändigtvis orelaterat –Trotskijs teorier om den deformerade arbetarstaten, flera förklaringar till varför världsrevolutionen inte har ägt rum fram till idag. Många grupper strävar fortfarande uttryckligen efter den världsomspännande kommunistiska revolutionens mål och kallar det sannaste uttrycket förproletär internationalism.