Västromerska riket

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Västromerska riket
latin: Imperium Romanum Pars Occidentalis

(285) 395–476

Flagga

Valspråk: Senatus Populusque Romanus (SPQR)
Senaten och det romerska folket
Västromerska riket som störst, år 395
Västromerska riket som störst, år 395
Huvudstad Mediolanum (286 - 402)

Ravenna (402 - 476)

Språk Latin
Religion Kristendom
Statsskick Autokrati
Sista kejsare Romulus Augustulus
Bildades 285
 – bildades genom Diocletianus delning av det romerska kejsardömet i två administrativa delar, en västlig och en östlig.
 – bildades ur Romerska kejsardömet
Upphörde 476
 – upphörde genom Romulus Augustulus avsätts.
Valuta solidus, aureus, dinar,
sestertius, as
Föregående
Efterföljande
Romerska kejsardömet
Kungariket Italien
Visigoternas rike
Kungariket Soissons
Burgundernas rike
Frankerriket
Vandalriket
Svebiska riket

Det Västromerska riket (latin: Imperium Romanum Pars Occidentalis), eller Västrom, var de västligare provinserna av romarriket under de delar av rikets mer sentida historia som då leddes av en separat kejsare från den östliga hälften, det Östromerska riket. "Västromerska riket" och "Östromerska riket" är mer eller mindre moderna termer för två stater som var de facto självständiga, det fanns egentligen ingen punkt då romarna själva såg kejsardömet som indelat i två separata stater, snarare en enda stat som regerades över av två kejsare på grund av nödvändighet (mer än en kejsare åt gången var inte ett okänt koncept i romarriket).

Idén om att riket omöjligen kunde kontrolleras av endast en kejsare etablerades av Diocletianus efter flertalet inbördeskrig och den kaos som uppstått till följd av krisen under det tredje århundradet. Konceptet förverkligades i romersk lag då tetrarkin introducerades 285[1]. Den västliga rikshalvan kom att periodvis återinkorporeras in i den östliga och återskapas fram till 395 då delningen blev permanent i och med delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius. Denna delning hade säkerligen likt tidigare delningar in i väst och öst inte varat permanent om det inte varit för de stundande invasionerna av diverse germanska folk och dessas effekt på det västromerska riket.

Allt eftersom de provinser som Västromerska riket kontrollerade gradvis försvann ur romarnas grepp reducerades också den makt som den västromerske kejsaren kunde frambringa. Den siste kejsaren att härska i Italien, Romulus Augustulus, var knappt mer än en "marionettkejsare" för de germaner som egentligen hade kontrollen över Italien och avsattes 476 av germaner under ledning av Odovakar. 476 är det år i traditionell europeisk historieskrivning som markerar slutet för det Västromerska riket och början på medeltiden[2].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tetrarkin och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tetrarki
Tetrarkin under Diocletianus. De delar som härskas över av den västliga kejsaren och dennes Caesar (i tetrarkin en titel som är under den kejserliga titeln Augustus) i rött.

Tetrarkin var det regeringssystem som skapades av den romerske kejsaren Diocletianus efter krisen under det tredje århundradet, en period av inbördeskrig och politisk instabilitet som nästan innebar slutet för romarriket. Diocletianus ansåg att romarriket hade växt för stort för att effektivt kunna kontrolleras av en enda central regering med en kejsare. Särskilt nyheter och transport kunde vara problem då det kunde ta lång tid (för lång tid i vissa fall) för nyheter om t.ex. en attack att nå huvudstaden. Att istället dela upp kejsardömet i mindre administrativa enheter under egna kejsare, men ändå som del av ett och samma rike, genomfördes av Diocletianus 285[1] och fullbordades med Maximianus tillträde som Augustus över de västliga provinserna. Västroms huvudstad blev Mediolanum (dagens Milano)[3][4], staden Rom hade sedan länge slutat vara den centrala huvudstad det varit under tidigare århundraden och var egentligen endast viktigt rent symboliskt. Huvudstadens byte hade också som avsikt att flytta administrationen och regeringen närmare gränsen, då Västrom i stort sett genomgick konstanta krig och kejsaren behövde ha nyheter om vad som föregick kring rikets gränser snabbt[5].

Tetrarkin kom att upplösas av Konstantin den store när denne tog kontroll över hela romarriket[6], men det delades återigen efter dennes död, bara för att senare återförenas. En sådan process genomgicks ett par gånger, med kejsare som tog och förlorade makten, innan den slutgiltiga delningen 395.

Den slutgiltiga delningen[redigera | redigera wikitext]

Romarrikets delning 395 vid Theodosius I:s död. Gränserna är illustrerade ovanpå moderna länders gränser.

Kejsaren Theodosius I var den siste romerske kejsare som regerade över båda rikshalvorna. Efter att ha besegrat den Västromerske kejsaren Eugenius år 394 hade han kontroll över både Väst och Öst mycket kort till sin död 395, varpå hans två söner ärvde varsin hälft. Den yngre sonen Honorius ärvde Västrom och den äldre sonen Arcadius ärvde Östrom. Båda var fortfarande minderåriga och inte kapabla att regera effektivt över kejsardömet och andra regenter tog hand om rikenas politik fram till att de blivit gamla nog. Honorius placerades under Flavius Stilicho och Rufinus blev regent för Arcadius. Dessa två var bittra rivaler och deras oförmåga att komma överens utnyttjades av den visigotiska ledaren Alarik I som gjorde uppror efter Theodosius I:s död. Ingen av de två regenterna kunde få upp tillräckligt starka styrkor för att besegra Alarik och båda försökte använda honom mot den andra halvan. Alarik försökte själv etablera ett eget territorium, men lyckades aldrig.

Stilicho försökte försvara Italien och drog tillbaks trupper från fronten vid floden Rhen, vilket lät germaner, bland annat Vandalerna, Alanerna och Sveberna, att invadera i stora antal. Stilicho hade blivit relativt impopulär och mördades 408. Samtidigt som Östrom började en långsam återhämtning och befästning började Västrom kollapsa helt och hållet. 410 anföll och plundrade Alariks män staden Rom[7], som trots sin minskade betydelse fortfarande hade kvar sin symboliska vikt[7].

Västroms nedgång och fall[redigera | redigera wikitext]

Västrom (blått) och Östrom (rött) 476.

Det Västromerska riket var betydligt mer utspritt en det östromerska och inte lika urbaniserat. Östern var betydligt rikare då kejsare som Konstantin den store och Constantius II hade investerat mycket i österns ekonomi. Östrom hade råd med stora arméer av professionella soldater samt möjligheten att öka mängden soldater med inköpta legosoldater, en möjlighet som Västrom saknade[8]. Även om de ledde svåra förluster kunde Östrom ofta betala sina fiender så att de höll sig borta. Konstantinopel var väl befäst och låg på flera viktiga handelsvägar, till skillnad från städer såsom Mediolanum och Ravenna.

Västroms viktigaste militära område hade varit norra Gallien och fronten vid floden Rhen, men efter att Theodosius I tagit kontroll över riket behövdes soldater allt mer för att försvara Italien vilket innebar att armén inte kunde bidra med det skydd och militära stöd som behövdes mot de nordliga germanerna. Västroms resurser blev allt mer mindre och mindre och bristen på soldater tvingade regeringen att förlita sig på barbariska generaler mot betalning, som riket ofta hade svårigheter att betala. Detta ledde i sin tur att de lockade barbariska generaler och arméer med land för bosättning vilket i sin tur innebar att kejsardömet fick mindre skatt och blev mer och mer oförmöget att upprätthålla armén[9].

Centralmakten blev allt svagare och Västrom förlorade snabbt kontrollen över sina gränser och provinser samt medelhavet. När väl vandalerna tagit kontrollen över Nordafrika, en av rikets viktigaste provinser och den huvudsakliga platsen för produktionen av det spannmål som konsumerades i Italien, kollapsade den romerska ekonomin och rikets institutioner gradvis[10].

475 drevs kejsaren Julius Nepos ut ur Ravenna av Orestes, en tidigare sekreterare för Attila, som utnämnde sin egen son Romulus Augustulus som kejsare[11]. 476 vägrade Orestes ge germanen Odovakar och herulerna status som foederati vilket ledde till en invasion som slutade med Orestes död och Romulus Augustulus avsättning, Odovakar gjorde sig själv till härskare över Italien[12]. Isolerade områden av "västromersk" kontroll fortsatte att existera efter 476, men Italien, Västroms kärna, var nu kontrollerad av barbarer och romarrikets kontroll över västra Europa var i princip över.

Efter Västrom[redigera | redigera wikitext]

Det Västromerska rikets efterföljare[redigera | redigera wikitext]

Tremissis avbildande kejsaren Julius Nepos.

Julius Nepos, den näst siste Västromerska kejsaren, tidigare avsatt till förmån för Romulus Augustulus, fortsatte att kalla sig för "kejsare" trots att han endast kontrollerade provinsen Dalmatia. Han fick skatt betald till sig från germanerna i Italien på order från den östromerske kejsaren Zeno, som erkände hans position som kejsare över Västrom[13]. Det Västromerska riket fortsatte att existera efter 476 fram till 480, fast mer av ren formalitet än som den egentliga stat det en gång representerade. Efter Nepos död 480 fanns det i princip ingen romersk kontroll kvar över de områden som lagligen skulle omhändertas av den västliga kejsaren och Zeno, som insåg att romersk kontroll inte fanns kvar ens i Italien, förkunnade att det Västromerska riket var över och utnämnde sig själv som den enda romerska kejsaren. Han erkände även germanen Odovakar som "kung av Italien"[14].

Även Kungariket Soissons, beläget i nuvarande Frankrike, var en efterföljare till Västrom och leddes av Syagrius, militär överbefälhavare över Gallien, i ytterligare 10 år efter Italiens fall, fram tills 486. Han var känd hos germanerna som "Romarnas kung" och hävdade under hela sin regeringstid att han enbart ledde en romersk provins, inte ett självständigt rike[15]. 486 invaderade frankerna under kung Klodvigs riket vilket ledde till dess slut och så småningom Syagrius död[16].

Trots senare anspråk på titeln "romersk kejsare", "västromersk kejsare" och "kejsare i väst" från diverse nationer i Västeuropa (särskilt av medeltida tyska och franska riken) kan ingen av dessa anspråk ses som egentligt legitima, särskilt inte eftersom titeln formellt löstes upp år 480 och endast titeln som kejsare över ett enat romerskt rike (då i öst) kvarstod.

Barbarrikena[redigera | redigera wikitext]

Europa under de s.k. "barbarrikena" år 526, femtio år efter Västroms fall och endast några år innan Östroms återerövring av mycket av det tidigare Västromerska riket.

Termen "barbarrikena" refererar till de germanska riken som bildades i det territorium som tidigare tillhört Västrom. De markerar tillsammans med Västroms slut övergången från senantiken till medeltiden och och ersatte gradvis det romerska systemet, främst i det tidigare västromerska prefekturerna Gallien och Italien, under de sjätte och sjunde århundradena[17][18].

Ett av de viktigare rikena under den tidiga medeltiden var Frankerriket, som på sikt skulle utvecklas till det Karolingiska riket under Karl den store800-talet (den förste att återigen använda sig av titeln "kejsare" i Västeuropa) och senare Kungariket Frankrike och det Tysk-romerska riket (som trots namnets antydan saknade egentlig koppling till det egentliga romerska riket). Även Visigoternas rike, Kungariket Italien (under ostrogoterna) och det Vandaliska riket var större och viktiga s.k. "barbarriken". Ostrogoternas Italien och Vandalernas rike återerövrades av Östrom på 550-talet och Visigoterna föll så småningom till Islams utbredning på 700-talet.

Dessa riken var till en början foederati, riken bildade för att kunna utnyttja germanernas krigare i utbyte mot rätten att bosätta sig inom rikets gränser, och var nominellt vasaller till den västromerska kejsaren, även om de var de facto självständiga. Även efter Västroms fall såg de sig själva i alla fall nominellt som romerska vasaller, då till den den kvarvarande östromerske kejsaren. Bland annat var det vanligt att "barbarrikena" fortsatte mynta mynt i den östromerske kejsarens namn långt in på 500-talet för att bevara någon form av kontinuitet[19]. Dessa kopplingar blev allt svagare allt eftersom tiden gick och verkar i stort sett varit försvunna under de sjunde och åttonde århundradena då dessa riken övergick till det system av feodalism som är karaktäristiskt för den europeiska medeltiden[20].

Östrom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Östrom

Det östromerska riket, ofta benämnt som det "bysantinska riket" efter det västromerska rikets fall för att skilja på antikens Rom och den medeltida staten, fortsatte i dagens Grekland och Turkiet fram tills 1453, då det blev erövrat av osmanerna i och med Konstantinopels fall.

Under det sjätte århundradet under kejsaren Justinianus I återtog det östromerska riket stora delar av det tidigare västromerska riket, inklusive Nordafrika och Italien (även staden Rom och Västroms tidigare huvudstad Ravenna), men den sköra politiska situationen i Östroms hjärtland (dagens Grekland och Turkiet) gjorde att provinserna återigen (dock betydligt mer gradvis) förlorades.

Västromerska kejsare[redigera | redigera wikitext]

Tetrarkin (286 - 313)[redigera | redigera wikitext]

Den konstantinska dynastin (313 - 363)[redigera | redigera wikitext]

Icke-dynastiska (363 - 364)[redigera | redigera wikitext]

Den valentinianska dynastin (364 - 392)[redigera | redigera wikitext]

Icke-dynastiska (392 - 394)[redigera | redigera wikitext]

Den theodosianska dynastin (394 - 455)[redigera | redigera wikitext]

  • Theodosius I år 394 - 395 (kejsare över hela kejsardömet, den sista kejsare att regera över båda de administrativa delarna)

Vid Theodosius I död 395 delades riket upp för sista gången mellan hans två söner Honorius och Arcadius. Den yngre sonen Honorius ärvde Västrom, som vid det här laget hade fått en allt mer minskad betydelse, och den äldre sonen Arcadius ärvde Östrom. Kejsardömet fortsatte som två separata, men sammanlänkade, administrativa indelningar fram tills Västroms fall. 395 ses därav oftast som den sanna början av det Västromerska riket[21], även om denna indelning och systemet bakom den hade existerat sedan 285[1].

Icke-dynastiska - Västroms sista kejsare (455 - 480)[redigera | redigera wikitext]

När det västromerska riket till slut föll år 476 återstod inte mycket av det stora territorium det regerat över mindre än 100 år tidigare. "Barbariska" stammar, främst germaner såsom öst- och västgoterfranker och vandaler hade invaderat och tagit kontrollen över stora delar av tidigare romerska länder. Dessa, juridiskt sett vassaler till den romerska kejsaren, var egentligen fullständigt självständiga och kan inte ses som egentliga efterföljare till detta rike. Dock återstod delar av Västrom fortfarande efter att östgoterna tagit över Italien. Den näst-sista västromerska kejsaren Julius Nepos (som avsattes till förmån av Romulus Augustulus i Italien, som Nepos och Östrom hävdade var en troninkräktare sedan dess) härskade över provinsen Dalmatia fram tills sin död 480 och var nominellt överhuvudet över det östgotiska riket i Italien även om hans egentliga kontroll inte sträckte sig utanför Dalmatia. Han erkändes som västromersk kejsare av den östromerska kejsaren Zeno, och titeln som västromersk kejsare togs först ur bruk efter Nepos död[14].

Källhänvisningar och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Southern, P. The Roman Empire from Severus to Constantine (2001) sidorna 12-13
  2. ^ ”medeltiden - Uppslagsverk - NE” (på sv). www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/medeltiden. Läst 17 maj 2017. 
  3. ^ A Companion to Latin Studies, sidan 356, på Google Books.
  4. ^ Northern Italy, from Alps to Florence på Google Books.
  5. ^ Kinder, Hermann; Hilgemann, Werner (1964) Dtv-atlas zur Weltgeschichte (på tyska). sidorna 101 - 103.
  6. ^ MacMullen, Ramsay. Constantine. New York: Dial Press, 1969. ISBN 0-7099-4685-6
  7. ^ [a b] St Jerome, Brev CXXVII. Till PrincipiaNicene and Post-Nicene Fathers: Series II/Volume VI/The Letters of St. Jerome/Letter 127 stycke 12.
  8. ^ Arther Ferrill, The Fall of the Roman Empire: The Military Explanation (New York: Thames och Hudson Ltd., 1986).
  9. ^ Guy, Halsall (2007). Barbarian Migrations and the Roman West. sid. 231 - 232 
  10. ^ Peter, Heather (2005). The Fall of the Roman Empire: A New History of Rome and the Barbarians. sid. 288 - 290 
  11. ^ Romulus Augustulus | Roman emperor” (på en). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Romulus-Augustulus. Läst 17 maj 2017. 
  12. ^ ”Roman Emperors - DIR Romulus Augustulus”. www.roman-emperors.org. http://www.roman-emperors.org/auggiero.htm. Läst 17 maj 2017. 
  13. ^ J. B. Bury, History of the Later Roman Empire, sida 408.
  14. ^ [a b] Stephen Williams och J.G.P. Friell, The Rome that did not fall: the survival of the East in the fifth century, CRC Press, 1999, ISBN 0-203-98231-2. Sida 187.
  15. ^ S. Fanning, Emperors and empires in fifth-century Gaul, I John Drinkwaters och Hugh Eltons text, Fifth-Century Gaul: A Crisis of Identity? (Cambridge: University Press, 1992), sidorna 288-297.
  16. ^ Gregory of Tours, History of the Franks, bok II (text på nätet), avsnitt 27.
  17. ^ Kidner et al. (eds.), Making Europe: People, Politics, and Culture vol. 1 (2009), 198–203.
  18. ^ J. Herrmann, E.- Zürcher (eds.), History of Humanity: From the seventh century B.C. to the seventh century A.D., UNESCO (1996), p. 255.
  19. ^ Michael Frassetto, The Early Medieval World: From the Fall of Rome to the Time of Charlemagne vol. 1 "Coins and Coinage", sida 203.
  20. ^ ”HISTORY OF FEUDALISM”. www.historyworld.net. http://www.historyworld.net/wrldhis/PlainTextHistories.asp?ParagraphID=eoa. Läst 17 maj 2017. 
  21. ^ ”västromerska riket - Uppslagsverk - NE” (på sv). www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/v%C3%A4stromerska-riket. Läst 17 maj 2017. 

Se även[redigera | redigera wikitext]