Vågmästare (politik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök




Circle frame.svg

Vågmästaren kan söka stöd från en mindre part för att få majoritet

  Part 1 (20 %)
  Part 2 (20 %)
  Part 3 (20 %)
  Vågmästare (40 %)




Circle frame.svg

Tungan på vågen fäller avgörandet när två större parter inte kommer överens

  Part 1 (45 %)
  Part 2 (45 %)
  Tungan på vågen (10 %)

Vågmästare kallas inom politiken ett parti som kan regera genom att i enskilda frågor söka stöd från andra mindre parter med vilka de bildar tillfälliga majoriteter.

Att vara vågmästare skiljer sig från att vara tungan på vågen. Tungan på vågen är den som utgör en tredje part mellan två större jämlika parter som inte kommer överens i en fråga och där ingen har egen majoritet. I en omröstning kan den som är tungan på vågen fälla avgörandet.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet härstammar från det gamla yrket vågmästare, som förr hade ansvar för bl.a. stadsvågarna.[källa behövs]

Felaktig användning av begreppet[redigera | redigera wikitext]

När begreppet vågmästare används i dagens politiska retorik sker det ofta oegentligt när det handlar om ett litet partis taktikröstande i riksdagen för att söka få igenom sin egen politik eller om en person som i ett omröstningsläge har den avgörande rösten (rösterna) (eftersom ingen av de andra parterna har majoritet) och därmed kan bestämma vem som ska få den avgörande makten. Det förväxlas då med begreppet tungan på vågen.

Vågmästare i Sverige[redigera | redigera wikitext]

På 1920-talet började ordet vågmästare användas bildligt i politiken. Liberalen C G Ekman ledde en regering som hankade sig fram genom att stödja sig än åt vänster, än åt höger. Han sades vara vågmästare och föra vågmästarpolitik.

Även folkpartiregeringen under Ola Ullsten 1978–1979 kan i någon mån sägas vara en äkta vågmästare, då den manövrerade mellan de andra borgerliga partierna och socialdemokraterna i främst energifrågan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]