Vaccin

Vaccin i injektionsflaskor (vialer) med tillhörande sprutor.

Vaccin är en biomedicinsk beredning som vid vaccination stimulerar immunsystemet att utveckla specifik immunitet mot en eller flera sjukdomar. De flesta vaccin som är i bruk har en huvudkomponent i form av proteiner, antigen, från viruset eller bakterien. Denna aktiverar kroppens immunförsvar mot den sjukdomsalstrande faktorn. Ofta tillsätts en adjuvans som genom allmänt retande av immunförsvaret förstärker kroppens svar på vaccinet, och kan påverka svarstypen. Sedan 2000-talet finns även nukleinsyrabaserade plattformar (DNA- och mRNA-vacciner).

Varianter

Vacciner kan göras av hela mikrober, delar av dem, eller av genetiskt material som får kroppen att bilda antigen.

Den komponent i vaccin som immunförsvaret reagerar på och som ger immunitet kan vara av olika slag. Vilken typ av vaccin som används varierar mellan olika sjukdomar och valet av vaccintyp medför specifika fördelar och nackdelar.

Attenuerade vaccin

Det förekommer även levande vacciner, där man försvagat och i idealfallet helt tagit bort den sjukdomsframkallande mikroorganismens förmåga att orsaka sjukdom. Ett sådant attenuerat vaccin ger ändå immunitet, eftersom kroppen lär sig känna igen dess antigen. Jenners vaccinationsmetod med kokoppor använde kokoppsvirus som utan ytterligare modifiering hos människa betedde sig som ett försvagat smittkoppsvirus. Vaccin av den här typen är dock vanligen producerade i mikrobiologiska laboratorier. Processen går ut på att odla mikroorganismerna under ofördelaktiga förhållanden för att tvinga fram varianter som är dåligt anpassade till att reproducera sig hos människa.

Fördelen med den här typen av vaccin är mikroorganismens kapacitet att föröka sig i regel leder till en kraftig immunsvar mot organismens olika epitoper, vilket för vissa sjukdomar gör att en enstaka dos ger långvarig immunitet. Nackdelar med vaccintypen är att människor med nedsatt immunförsvar trots att mikroben är försvagad kan utveckla sjukdom. Orala attenuerade vaccin kräver ofta flera doser för att ge immunitet. Dessutom finns alltid risken att organismen muterar och kan framkalla sjukdom även hos friska mottagare. Risken är förhållandevis låg, mindre än en på miljonen för paralytisk polio som följd av oralt poliovaccin och i samma storleksordning för postinfektiös encefalit efter mässlingsvaccination.

Inaktiverade vaccin

Inaktiverade vaccin baseras på mikroorganismer som dödats för att förlora kapaciteten att föröka sig och därigenom orsaka sjukdom. Vid val av avdödningsmetod är det viktigt att använda en metod som bevarar de ytstrukturer som kroppen ska reagera på. Enbart hetta ger i regel otillfredsställande resultat eftersom de temperaturer som krävs denaturerar proteinstrukturer som ger upphov till mikrobens specifika epitoper. Inaktiverade vaccin ger inte upphov till en bred immun-respons på samma sätt som levande vaccin. Responsen i form av humoral immunitet är god, men det uppstår mycket begränsad cell-medierad immunitet. Responsen är inte heller lika beständig, utan upprepade doser med vaccin krävs för att ge långvarig immunitet. Gemensamt för inaktiverade vaccin är att de inte kan reaktiveras och orsaka sjukdom.

Proteinbaserade vaccin

Proteinbaserade vaccin inkluderar toxoider, inaktiverade bakterietoxin, exempelvis difterivaccin och stelkrampsvaccin.

Svårigheten med dessa vaccin är att få fram de delar av den patogena organismen som exponeras för immunförsvaret. Ofta ges dessa delar tillsammans med adjuvans för att framkalla fullt immunsvar. För tidiga inaktiverade vaccin som producerades genom att avdöda virus var problemet att avdöda tillräckligt länge för att allt virus skulle inaktiveras, samtidigt som det sönderdelade viruset fortfarande skulle ge immunitet.

mRNA-vaccin

Vacciner baserade på mRNA har beforskats sedan 1990-talet. Under 2010-talet var flera mRNA-vacciner under utveckling. De första mRNA-vaccinerna som blev godkända var vacciner mot sjukdomen covid-19 under covid-19-pandemin.

mRNA-vaccin bygger på att korta syntetiska mRNA-fragment av det virus som vaccinet är mot skapar immunitet hos den vaccinerade individen. Antigenpresenterande celler fagocyterar mRNA-fragment som injicerats i kroppen från vaccinet. De antigenpresenterande cellerna, såsom dendritceller, läser av mRNA-kedjan och bygger peptidkedjor utifrån mRNA-koden. Dessa delar av det antigen som vaccineras mot presenteras av dendritceller för T-celler och B-celler. Dessa vita blodkroppar lär sig härigenom att känna igen delar av det patogen som vaccineras mot. T-celler utvecklas till specifika mördar-T-celler och B-celler producerar specifika antikroppar mot det antigen som vaccinet är mot.

Polysackaridbaserade vaccin

De flesta polysackaridbaserade vaccin består av rena polysackarider som finns i bakteriens cellvägg.

Virusvektorer

Tekniken har beforskats i årtionden, bland annat i försök att ta fram vaccin mot AIDS. De första som blev godkända var vacciner mot covid-19, bland annat ett framtaget av Astra Zeneca.

Skyddsgrad och immunitetens längd

Informationen i tabellen nedan är hämtad från:

Sjukdom	Skydd	Längd	Kommentarer
Kikhosta	75–90 %	>5 år	Immuniteten avtar med tiden, även hos de som haft sjukdomen.
Stelkramp, Difteri	96 %	13–14 år
Polio	99 %	Livslång
Hib	90–100 %	Livslång	Viktigt för barn under 2 år
Hepatit B	95–100 %	>15 år	Troligen livslång immunitet
Mässling	96 %	Livslång
Påssjuka	90–95 %	>10 år
Röda hund	95–100 %	15–20 år	Flockimmuniteten viktig
HPV		>5 år	Till dags dato. Eventuellt livslång