Valdemar Birgersson
| Valdemar | |
|---|---|
_bust_2009_Skara_(2).jpg)
| |
| Samtida bildstod av kung Valdemar i Skara domkyrka av okänd skulptör | |
| Regeringstid | Våren 1250–22 juli 1275 |
| Kröning | 1251 i Linköpings domkyrka |
| Företrädare | Erik Eriksson |
| Efterträdare | Magnus Ladulås |
| Gemål | Sofia Eriksdotter av Danmark |
| Barn | Erik Ingeborg Erik Marina Rikissa Katarina Margareta En son med Sofias syster Jutta |
| Ätt | Bjälboätten |
| Far | Birger Magnusson |
| Mor | Ingeborg Eriksdotter |
| Född | Omkring 1238 eller 1239 |
| Religion | Romersk-katolska kyrkan |
| Död | 26 december 1302 Nyköpingshus i Nyköping |
| Begravd | Möjligen Riddarholmskyrkan i Stockholm |
| Folkungatiden Sveriges historia 1250-1389 |
|---|
|
Föregås av Förhistorien Valdemar Birgersson 1250-1275 Magnus Ladulås 1275–1290 Birger Magnusson 1290–1318 Magnus Eriksson 1319-1364 Albrekt av Mecklenburg 1364–1389
|
Valdemar Birgersson, född omkring 1238 eller 1239, död 26 december 1302 på Nyköpingshus, var kung av Sverige 1250–1275, son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter av Sverige och gift 1260 med Sofia Eriksdotter av Danmark.
Från och med Valdemars regering upphöjdes en väletablerad svensk högreståndssläkt från Bjälbo till svensk kungaätt genom ingiftet i den Erikska ätten vilken utslocknade med Valdemars morbror kung Erik.
Biografi
.png)
Han efterträdde sin morbror Erik Eriksson som kung 1250, alltså som minderårig, eftersom han härstammade från fyra mäktiga familjer. Hans farfar var Magnus Minnesköld, som stupade i slaget vid Gestilren, ett av slagen mot Sverkerska ätten. Hans farmor var Ingrid Ylva, som möjligen var sondotter till Sverker den äldre. Hans morfar var kung Erik Knutsson av Sverige och hans mormor Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar den store.
Valdemar kröntes till kung vid elva års ålder. Det skedde i Linköpings domkyrka år 1251. De ratade tronpretendenterna Filip Knutsson och Knut Magnusson gjorde då uppror och samlade en blandad här av norrmän och tyska legoknektar. Upprorshären förlorade dock mot Valdemar och fadern Birger jarls armé i slaget vid Herrevadsbro i Västmanland. Upprorsmakarna liksom flera tyska soldater avrättades.
Under de första sexton åren var Valdemars far Birger jarl den faktiske regenten. Under dennes styre infördes de så kallade fridslagarna som reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden. År 1260 gifte sig Valdemar sig med Sofia Eriksdotter av Danmark. Giftermålet skedde sannolikt i Jönköping men platsen kan även vara Öninge i Ödeshög, Erikskrönikan uppger Ymninge. År 1266, när Valdemar var omkring 26 år gammal, avled fadern Birger jarl. Valdemar fortsatte som kung i blott nio år efter faderns död.
Kung Valdemar har under sin 25-åriga regeringstid egentligen lämnat relativt få spår. Han har desto mer omtalats för sina kärleksaffärer. Av dessa är flera älskarinnor kända med namn, främst hans svägerska, prinsessan Jutta av Danmark, och även (möjligen hustrur efter Sofia) "Kristina av Danmark" (okänd härstamning), Katarina av Gützkow (dotter till hertig Jaxa av Salzwedel) samt Lukardis.[1] Med Jutta ska Valdemar ha fått en son, och han gjorde på grund av den kärleksaffären en botgöringsfärd till Rom år 1274.
Konflikt med bröderna
När kung Valdemar återvände från Rom tycks han ha råkat i konflikt med sina bröder. Valdemar verkar ha haft en arvstvist med brodern Erik. Erik fick stöd av stormannen Johan Filipsson men Valdemar fängslade dem båda. Erik flydde och fick nu stöd av brodern Magnus. Detta ledde till ett uppror 1275, Erik och Magnus fick av danska kungen Erik Klipping även danska knektar, och Valdemar förlorade mot dem i slaget vid Hova. Valdemar och Sofia flydde till Norge.
Valdemar avsätts
När Valdemar strax därefter återvände till Sverige för att ta upp kampen tillfångatogs han. Hans bror Magnus Ladulås tog makten och valdes till kung. Valdemar frigavs dock och kallades hertig över Götaland.[källa behövs]
Genom att Magnus inte betalat sin skuld till Erik Klipping gjorde Magnus år 1276 gemensam sak med Valdemar. Krig utbröt mellan Sverige och Danmark. Kung Magnus föredrog då att betala skulden och lämna staden Lödöse i pant. Även med Valdemar valde kungen förhandlingsvägen. År 1277 fick Valdemar hela Götaland som hertigdöme mot det att han avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre.
Om Valdemar var inblandad i Folkungaupproret som nästan störtade Magnus från tronen är osäkert. Dock fråntogs Valdemar sina förläningar och avtvingades en förnyad tronavsägelse. Därefter kom han att vistas nio år i Danmark, där han under 1284–85 innehade Malmö.
Fängslas och dör i Nyköping
Av okänd anledning återvände Valdemar till Sverige. Brodern Magnus lät år 1288 sätta honom i fängelse på Nyköpingshus. Officiellt på grund av att han var otillräknelig och hade väckt anstöt genom sitt lättsinniga leverne. Han dog 1302 på Nyköpingshus. Enligt en traditionell uppfattning är han begravd i Vreta kloster. Enligt en nyare hypotes har han begravts i Riddarholmskyrkan i Stockholm.[2]
Familj
Hustru: Sofia Eriksdotter av Danmark
Barn:
- Erik (död 1261), begravd i Sigtuna
- Ingeborg (1261/1263–1290/1292), grevinna av Holstein
- Erik (1271/1272–1330)
- Marina gm Greve Rudolf von Diepholz
- Rikissa, (död c. 1292), drottning av Polen
- Katarina (–1283)
- Margareta, nunna
Valdemar hade flera till namnet kända älskarinnor, den första var hustruns syster Jutta av Danmark, den sista en som hette Lukardis och med henne blev han troligen vigd.
Barn: (Med Jutta av Danmark)
- En son, som skall ha fått en dotter, som blev anmoder för ätten Leijonhufvud, varför de i början förde de tre danska leoparderna i sitt vapen och senare bytte till lejonhuvuden. Denne sons existens betvivlas dock av genealogiska forskare som Otto S. Brenner.
Se även
Källor
- ^ Lars O. Lagerqvist; "Sverige och dess regenter under 1000 år", Bonniers, 1982, ISBN 91-0-075007-7 s. 73
- ^ Ola Kyhlberg "Gånget ut min hand" Riddarholmskyrkans stiftargravar Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm 1997 ISBN 91-7402-275-X
