Vallebergastenen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vallebergastenen
R-runan.svg
Vallebergastenen
SignumDR 337
RAÄ-nr Lund 9:6
OmrådeValleberga, Skåne, (f.d. Danmark)
PlaceringRunstenshögen, Lundagård, Lund
Koordinater55°42′21″N 13°11′42″E / 55.70577°N 13.19498°Ö / 55.70577; 13.19498
TillkomsttidVikingatid, cirka 1050
Ristad avokänd

Vallebergastenen med signum DR 337, är en runsten som nu är placerad vid Runstenshögen i Lundagård i Lund, Skåne.

På 1700-talet låg Vallebergastenen i ett gärde vid Valleberga. Den danske fornforskaren Thorsen fann emellertid endast nederdelen av stenen 1845, då använd som staketstolpe. Arkeologen Nils G. Bruzelius fann ovandelen 1869 och sammanfogade de båda delarna. Stenen transporterades strax därefter till Runstenshögen i Lund. Det har spekulerats huruvida de två på runstenen omnämnda männen, Manne och Svenne, eventuellt tillhörde det så kallade Tingalidet i England, bildat av den danske kungen Knut den store efter hans erövring av England 1016. Tingalidet bestod av nordiska krigare som skulle försvara England från yttre fiender, och fick sitt slut 1066 med Vilhelm Erövrarens invasion av England. Manne och Svenne skulle enligt runinskriften ha stupat i västerled och ligger begravda i London. Stenen är dekorerad med ett kristet kors på sida A. Runformerna, den kristna formuleringen kombinerat med korset placerar runstenen tidsmässigt till mitten av 1000-talet.[1]

Inskriften[redigera | redigera wikitext]

En translitterering av inskriften lyder:

Sida A:: suen : auk : þurgutr : kiaurþu : kuml : þisi ¶ eftiR : mana ¶ auk : suina
Sida B:kuþ : hialbi : siaul : þeRa : uel : ian : þeR : likia : i : luntunum

Normaliserat till fornnordiska blir denna text:

Swen auk Þorgøtr gærðu kumbl þæssi æftiR Manna auk Swena. Guð hialpi siöl þera wæl; æn þer liggia i Lundunum.

Översatt till modern svenska blir det:

Sven och Torgot gjorde kumler dessa efter Manne och Svenne. Gud hjälpe själen deras väl; men de ligger (dvs. är begravda) i London.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Enoksen, Lars-Magnar, Skånska runstenar sid 95 ff. Lund 1999

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enoksen, Lars-Magnar, Skånska runstenar sid. 95 ff. Lund 1999.