Vanlig pungekorre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vanlig pungekorre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pseudocheirus peregrinus
Pseudocheirus peregrinus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fåframtandade pungdjur
Diprotodontia
Familj Ringsvanspungråttor
Pseudocheiridae
Släkte Pseudocheirus
Ogilby, 1837
Art Vanlig pungekorre
P. peregrinus
Vetenskapligt namn
§ Pseudocheirus peregrinus
Auktor Boddaert, 1785
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Vanlig pungekorre (Pseudocheirus peregrinus[2]) är ett pungdjur i familjen ringsvanspungråttor och den enda arten i sitt släkte.[2]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret är en av de mindre arterna i familjen. Vanlig pungekorre når en kroppslängd mellan 28 och 35 centimeter (utan svans) samt en vikt mellan 700 och 1100 gram. Själva svansen är 28 till 36 centimeter lång och används som gripverktyg.[3] Pälsens färg varierar mycket mellan grå och rödbrun. Buken är vanligen ljusare eller helt vit. Påfallande är tofsar på öronen och den vita svansspetsen. Liksom andra arter i familjen har den ett litet huvud med korta öron. Vid de främre extremiteterna är två fingrar motsättliga.[3]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten är vanlig längs Australien östra kustlinje, utbredningsområdet sträcker sig från Queensland till östra South Australia. Dessutom finns arten på Tasmanien. Ytterligare en population lever vid Western Australias sydvästra spets. Habitatet utgörs främst av skogar, till exempel regnskogar eller skogar med träd av eukalyptussläktet, men vissa individer lever i buskland. Torra regioner undviks oftast.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vanlig pungekorre är aktiv på natten. På dagen sover den i bon av blad, bark och ormbunkar eller i trädens håligheter som fodras med löv. Den vistas sällan på marken och tillbringar nästan hela livet i träd. I motsats till de andra medlemmarna i samma familj lever arten vanligen i mindre grupper. Gruppen består av en hanne, en eller två honor och deras ungdjur. Där individerna lever ensam är de aggressiva mot artfränder.[3]

Födan utgörs främst av blad, dessutom äter djuret blommor, knopp, nektar och frukter.[3]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honor har en bra utvecklad pung med fyra spenar. De kan para sig en eller två gånger om året (mycket sällan tre gånger) och sedan föds efter ungefär 28 dagars dräktighet en till tre ungar.[3] Ungarna lever sina första fyra månader i pungen. Efter 6 till 7 månader slutar honan att ge di och efter cirka ett år är ungarna könsmogna. Individerna blir i naturen sällan äldre en tre till fyra år. I fångenskap blir de upp till åtta år gamla.[3]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1950-talet jagades arten på Tasmanien för pälsens skull.[3] Djuret vistas ibland i förorter till stora städer. I motsats till pungrävar undviker de människans sällskap och de anses därför inte som en plåga. Många individer dör i trafiken eller de dödas av katter. I vissa regioner, som Western Australia och Victoria, har de blivit sällsynta på grund av förstöring av levnadsområdet. Allmänt betraktas arten som livskraftig.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Artens närmaste släktingar finns i släktet Pseudochirulus. Vissa zoologer räknar dessa djur till samma släkte. Tidigare räknades även arterna från släktet Pseudochirops till släktet Pseudocheirus men efter nyare undersökningar bildar de ett eget släkte.

Underarten i Western Australia listas ibland som självständig art, Pseudocheirus occidentalis.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 11 oktober 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Pseudocheirus peregrinusIUCN:s rödlista, auktor: Winter, J., Menkhorst, P., Lunney, D. & van Weenen, J. 2008, besökt 18 oktober 2009.
  2. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  3. ^ [a b c d e f g h] Nowak, R. M. (1999) s.133/34 Google books

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore, ISBN 0801857899.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]