Vattenkvarn
- För stadsdelen Hjulkvarn i Trollhättan, se Hjulkvarn, Trollhättan
En vattenkvarn eller vattenmölla är en kvarn som drivs av strömmande vatten i ett vattenflöde med hjälp av ett vattenhjul.
De olika typerna av vattenkvarnar
Den vanligaste typen av vattenkvarnar var skvaltkvarnarna, oftast inrymda i smärre träbyggnader. I en skvaltkvarn var ett mindre, horisontellt skovelhjul placerat under själva byggnaden. Skvaltkvarnarna hade inte så stor kapacitet som hjulkvarnen men fordrade endast relativt små vattenflöden för att fungera. De användes därför ofta för husbehovsmalning.
Hjulkvarnarna var oftast betydligt större byggnader, även de givetvis placerad invid ett kraftigare vattenflöde. Beroende på hur vattnet träffade det vertikalt placerade skovelhjulet skiljde man på överfallskvarnar och underfallskvarnar. I det förstnämnda fallet leddes vattnet i en smal ränna mot skovelhjulet så att det träffade detta på ovansidan. I det sistnämnda fallet leddes vattnet mot skovelns nederdel. Det sistnämnda fallet kunde användas om det strida vattenflödet inte åstadkoms av en kraftigare höjdskillnad i terrängen.
Från att ha varit enbart kvarnar att mala säd på utvecklades vattenkvarnarna till att överföra krafter som kunde användas på olika sätt. Kvarnarna var till exempel en förutsättning för att driva stånghammarna vid de tidiga järnbruken. Tycho Brahe lät i slutet av 1500-talet anlägga en vattenmölla på Ven vilken han använde till att mala textillump för att framställa papper till utgivning av sina vetenskapliga böcker. Vattenmöllorna kunde också användas till stampar vid textiltillverkning. Ett senare exempel var driften av de timmersågar som var en förutsättning för många av sågverken som uppstod utmed de stora svenska älvarna. En modern motsvarighet är de turbiner som driver kraftverken vid de större vattenflödenas forna vattenfall.
Historik
Vattenkvarnarna uppträder för första gången i bevarat källmaterial under 1100-talet. De två äldsta skriftliga beläggen i Norden är från Skåne: 1131 från Vittskövle och 1133 från Värpinge. I nutida Danmark omtalas en vattenkvarn i Nästved 1135 och från Sverige en vid Örebro i perioden 1182–1202. Cistercienserklostret på Hovedöya utanför Oslo hade en vattenkvarn 1209. Det omtalas inte vilken typ av kvarnar det har varit men troligtvis är det skvaltkvarnen som kommit till användning.
Att vattenkvarnarna spelade stor betydelse framgår av landskapslagarna. I både den äldre och den yngre Västgötalagen har avsatts en egen balk (kapitel) om detta: ”Huru mölla ska göras”. Även i Östgötalagen finns regler för kvarnbygge i den så kallade ”Bygdabalken”. Även om det inte framgår vilken typ av kvarnar det är frågan om är det troligt att det är de mindre skvaltorna. Bakom raderna kan man nämligen utläsa att det funnit många närliggande kvarnar i samma vattendrag. I Östgötalagen berättas till exempel:
”Om nu flera forsar äro samman och alla vilja bygga, då må man ej så sitt bygga att annan spilles; då äga de vitsord som skadalöst för androm gitta byggt. Om nu nytt vattenverk skadar gammalt vattenverk, då äger det gamla vattenverket vitsord att det nya verket riva.”
Om trångboddheten av kvarnar utmed de små vattendragen kan man också utläsa i samma lag:
”Ej må man så kvarn bygga eller vatten stämma, att spilles andra manna antingen åkrar eller ängar därav. Den som nu bor ovanföre, han skall så bygga att han häftar ej varken vatten eller fiske för den som bor nedanom, och ej den som nedanom bor så att den får skada av det som ovanför bor. Ity skall vardera för den andres flodgjutluckor råda, så att förmenar han honom vattnet som ovanför bor, då må han uppdraga flodgjutluckorna hans och låta till sig löpa vattnet ...”[1]
Då man utnyttjade de små vattendragen maximal kunde bråk och kiv lätt uppstå vilket framskymtar i landskapslagarna. Varhelst det fanns ett mindre strömmande vattenflöde kunde en skvalta uppsättas. I Knäreds socken i södra Halland fanns till exempel 1775 inte mindre än 74 skvaltor och tre större kvarnar, troligtvis hjulkvarnar. Ett exempel på det intensiva brukande av skvaltkvarnar så sent som in på 1800-talet ges på bifogad karta. Området ligger i norra Skåne strax väster om Hässleholm.
Vattenkraften fick snabbt ett ekonomiskt intresse. I samband med adelsväldet framväxt under 1100-talet och detta stånds allt större markinnehav blev det en stor intäktskälla för herremännen att inneha vattenkraften och tvinga bönderna att mala sin säd på speciella platser. Även kyrkan och kungamakten har haft intresse. Så omtalas till exempel att Valdemar Atterdag i Danmark på 1300-talet önskade ”att åarna inte skulle löpa till stranden utan att först ha gagnat landet.”[2] Detta ekonomiska intresse kan ha banat väg för de större hjulkvarnarna. Nu uppstod den så kallade tullkvarndriften. Bonden hade att betala tull eller skatt för varje säck säd som maldes på herremannens kvarn.
Skvaltorna började komma ut bruk redan i mitten av 1800-talet. Detta berodde på att deras relativt ringa kapacitet inte kunde svara upp mot den befolkningsökning som skedde i Sverige. I stället ökades antalet hjulkvarnar starkt vid mitten av 1800-talet. Ökade krav på mjölkvalitet var emellertid en av orsakerna till att dessa mer eller mindre försvann i slutet av århundradet.
Källor
- Ek Sven B: Bonden, makten och möllan. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1980.
- Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Kvarn. Malmö 1964.
- Ohlmarks, Åke: De svenska landskapslagarna i komplett översättning, med anmärkningar och förklaringar. Stockholm 1976.
- Nilsson, Harald: Om skvaltkvarnar. Kulturens årsbok 1938.
Noter
Se även
- Brunnsbacka sågkvarn i Halland
- Konstgång
Wikimedia Commons har media som rör Vattenkvarn.
