Vete

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vete
Wheat close-up.JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Enhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
Ordning Gräsordningen
Poales
Familj Gräs
Poaceae
Släkte Veten
Triticum
Art Vete
T. aestivum
Vetenskapligt namn
§ Triticum aestivum
Auktor Linné
Hitta fler artiklar om växter med
Vetet gror i en hög vid Lantmännens anläggning i Ystads hamn 2016.

Vete, vanligt vete, borstvete eller brödvete (Triticum aestivum) är en underart i familjen gräs som ibland räknas som art.[1] Det är den absolut viktigaste vetearten i odling idag, men när man i dagligt tal säger vete finns det fler arter än T. aestivum som kommer ifråga. Se taxonomiavsnittet.

Det finns mer än 35 000 registrerade vetesorter, som indelas i två huvudtyper: Höstvete är vete som sås på hösten och kräver en köldperiod för att blomma. Vårvete sås på våren och kräver ingen köldperiod för att blomma. En tredje typ är kubbvete med kompakta ax.[1] Vete är en allohexaploid.

Odling och användning[redigera | redigera wikitext]

Vetet är ettårigt och odlas över hela världen i områden med temperaturer från 3–32 °C och 250–1 750 mm nederbörd. Odling sker i lerjord, helst med god kalkhalt. Vete ger god avkastning och har förhållandevis god motståndskraft mot växtsjukdomar. Det odlas framförallt för de stärkelserika frönas skull. Fröna har flera användningsområden, framförallt som mat, men också som djurfoder och bränsle. Fröna kan tjäna som bränsle genom direkt förbränning, men även efter jäsning genom förbränning av den utvunna etanolen. Som mat kan vetet användas som det är, i mald form (mjöl) till bakning och som utvunnet veteprotein. Vetekornet innehåller gluten.

Vetet ger från 4 400 kg/ha (vårvete) till 6 300 kg/ha (höstvete) i skörd i Sverige [2]. Det som skiljer vår- och höstvetet åt är när på året det sås, eftersom vårvetet inte kräver köldperiod. Ofta lämpar sig dock en och samma typ av vete inte för sådd under båda perioderna. Den största delen av världsproduktionen är höstvete. Vårvetet har högre proteinhalt än höstvete.[1]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Vetesläktet

Det finns fyra vilda arter av vete, som alla återfinns i Mellanöstern. Linné ansåg att vetet fanns i fem varianter, något man idag har reviderat. Dessa var :

  • T. aestivum (brödvete)
  • T. hybernum
  • T. turgidum
  • T. spelta spelt
  • T. monococcum enkornsvete

Idag anses det finnas tre varianter av icke-vilt vete. Det finns dessutom två skolor av vetetaxonomi - en baserad på genetik och en traditionell. Se Artikel på engelska wikipedia

Brödvetet uppdelas normalt i vår- och höstvete (Tritium aestivum ssp vulgare).[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vetets odlingshistoria är ännu i mångt och mycket okänd, men vete var en huvudfaktor för framväxten av stadsbaserade samhällen. Det var nämligen en av de första grödor som lätt kunde odlas storskaligt, och hade dessutom fördelen att det gav en skörd som gav lång förvaring av mat. Vete har odlats i Mellanöstern under minst 11 000 år. Den första kulturarten uppstod möjligen för omkring 9 000 år sedan genom korsning mellan vilt enkornsvete och den närstående arten Aegilops speltoides, vilket bland annat gav upphov till emmervete.[3] Odlingsspår efter Triticum boeoticum, vildformen av enkorn förekommer i fynd från nordöstra Syrien, omkring 11 500 år gamla.Tritium dicoccum, emmervete har påträffats i såväl Jeriko och Aswad i Syrien i fynd som är omkring 10 000 år gamla.[4]

Från Mellanöstern spred sig veteodlingen till Syd- och Mellaneuropa och odlades vid Atlantkusten omkring 5 000 f Kr. Redan under yngre stenåldern fanns även en kortaxig form, kubbvete i Europa.[3]

I Norden förekommer såväl emmervete, enkornsvete och vanligt vete eller någon närbesläktad (kornen från triticum aestivum, brödvete och triticum compactum, kubbvete kan inte skiljas åt i förkolnad form) redan under tidigneolitikum. Från mellanneolitikum finns speltvete belagt.[5]

Därefter gick veteodlingen tillbaka, främst på kornets bekostnad, under äldre järnålder utgör speltveten omkring 5 % av de påträffade sädeskornen, i Västsverige omkring 7 %, i Östsverige omkring 3 % där även omkring 7–8 % brödvete förekommer. I Norrland förekommer inte vete alls. Under yngre järnålder minskade speltvetet till 1 % av sädesproduktionen, i Västsverige försvinner vetet helt medan i Östra mellansverige där veteproduktionen höll sig kvar som "finbröd", ofta påträffat i gravar produktionen ännu utgjorde 9 % av sädesproduktionen. Några speltveten förekom dock inte här.[6]

Under medeltiden förekommer vete ännu främst i Östsverige, och då särskilt på de stora godsen. 1471 utgjorde höstvete omkring 8 % av sådden vid Tyresö slott, och förekommer från 1479 i Billinge, Bondkyrka socken i ganska stor mängd. Vårvete förekom 1489 i odlingen vid Stegeborgs slott. Sammantaget rörde det sig dock om mycket liten andel av den svenska sädesproduktionen, antagligen mindre än 1 %.[7]

Under 1500-talet introducerades hårdvete i Europa, vid samma tid börjar även tjockvete att odlas. Under 1700-talet ersattes de äldre enkornvetet och emmervetet i Norden av kavelvete och kubbvete. Under 1700- och 1800-talet började de engelska formen Squarehead att introduceras, trots sämre jäsförmåga och frostbeständighet. Genombrottet kom dock då man i början av 1900-talet vid Svalöv och Weibullsholm började förädla vetesorter särskilt anpassade för nordligt klimat – ofta höstveten, bland annat det så kallade Thulevetet. Genombrottet för vetet kom på de skånska slättbygderna under slutet av 1800-talet, och på de östsvenska slättbygderna på 1920-talet då andelen vete steg från omkring 5 % av sädesproduktionen runt 1900 till 15 % av sädesproduktionen i slutet av 1920-talet. Det innebar att vete kunde börja användas som mjöl i matbröd, mot tidigare främst i kakor och andra högtidsbröd.[3]

Vete började odlas Amerika först under 1500-talet. International Wheat Council (IWC) är en internationell organisation som hjälper världshandeln av vete, som är mycket stor, att fungera väl. Vetet är ett mycket viktigt födoämne.

Ukraina är en av de tio största producenterna av vete. Vänster: vy nära Kherson. Höger: Landets flagga. Ukraina är en av de tio största producenterna av vete. Vänster: vy nära Kherson. Höger: Landets flagga.
Ukraina är en av de tio största producenterna av vete. Vänster: vy nära Kherson. Höger: Landets flagga.

Vete som växt[redigera | redigera wikitext]

Plantan bildar först en lös tuva av långsmala enfärgat gräsgröna blad. Efter några månaders tillväxt bildas de mycket högre och blombärande skotten. Blommorna är typiska förenklade gräsblommor. Oftast ser man inte själva blommorna. Fröna är nötter, som sitter omgivna av högblad, så kallade agnar. De är samlade i 3–5 småax, som är samlade i större ax.

Storleken hos vetestrået är mellan 80 centimeter och en och en halv meter, medan axet kan bli upp till 15 centimeter långt.[1]

Veteaxets nötter kan angripas av en nematod, kallad veteål.[8]

Produktion och statistik[redigera | redigera wikitext]

En tillbakablick på tidigare år ger följande fördelning sett enbart till länder och inte regioner - största veteproducenterna
(miljoner ton)
Rank Land 2009 2010 2011 2012
1 Kina Kina 115 115 117 126
2 Indien Indien 80 80 86 95
3 USA USA 60 60 54 62
4 Frankrike Frankrike 38 40 38 40
5 Ryssland Ryssland 61 41 56 38
6 Australien Australien 21 22 27 30
7 Kanada Kanada 26 23 25 27
8 Pakistan Pakistan 24 23 25 24
9 Tyskland Tyskland 25 24 22 22
10 Turkiet Turkiet 20 19 21 20
11 Ukraina Ukraina 20 16 22 16
12 Iran Iran 13 13 13 14
13 Kazakstan Kazakstan 17 9 22 13
14 Storbritannien Storbritannien 14 14 15 13
15 Argentina Argentina 9 15 14 11
Världen 686 651 704 675
Källa: UN Food & Agriculture Organization [9]

Världsproduktionen[redigera | redigera wikitext]

Följande tio länder/regioner stod 2015 för den största produktionen av vete:[10]

  1. Europeiska unionen – 157,98 miljoner ton
  2. Kina – 130,19
  3. Indien – 88,94
  4. Ryska federationen – 61
  5. USA – 55,84
  6. Kanada – 27,6
  7. Ukraina – 27,25
  8. Australien – 26
  9. Pakistan – 25,48
  10. Turkiet – 19,5

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har sortförädling, växtskyddsmedel och mineralgödsel i kombination med att de minst produktiva jordarna tagits ur bruk medfört att hektarskördarna av vete ökat under 1900-talet. Under åren 1913–1920 låg avkastningen av höstvete mellan 2 000 till 3 000 kg per hektar. År 2009 var hektarskörden av höstvete 8 210 kg per hektar i Skåne län. Det innebar att många gårdar i södra Sverige bärgade mer än 10 000 kg höstvete per hektar det året.[11] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om hektar- och totalskördar i Statistiskt meddelande JO 16 SM, Skörd av spannmål, trindsäd, oljeväxter, potatis och slåttervall.

Den areal som odlats med vete i Sverige har, till skillnad från övriga brödsädsgrödor, ökat under 1900-talet. Arealen odlad med höstvete har ökat från cirka 111 000 hektar år 1919 till cirka 332 000 hektar år 2010. Arealen odlad med vårvete har ökat från cirka 30 000 hektar till cirka 68 000 hektar under samma period.[11] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om de arealer som odlas med vete i Statistiskt meddelande JO 10 SM, Jordbruksmarkens användning. I Eurostats databas publiceras statistik om veteskörd och veteareal i Europa under kategorin Agriculture och underkategorin Regional Agriculture Statistics. I FAO:s databas publiceras statistik om veteskörd och veteareal i världen under kategorin Production och underkategorin Crops.

Skadegörare hos vete[redigera | redigera wikitext]

Vetet har många skadegörare, svampar, insekter, bakterier, nematoder och virus. Här är några vanliga sjukdomar och skadegörare som drabbar vetet:[12][13][14][1]

Vetedvärgsjuka orsakas av ett virus som sprids av den randiga dvärgstriten.

Sädesbladlus, vanlig fritfluga, sädesbroddfly och vetemyggor går på höstsäd och åstadkommer periodvis stora skador på grödan. För vetemyggan är intervallet 10-20 år.

Mimikry[redigera | redigera wikitext]

Råg är ett sädesslag som från början var ett ogräs, som utvecklade en skyddande likhet med vete.

Flera nutida sädesslag har utvecklat skyddande likhet med vete, för att inte rensas bort som ogräs. Det är en form av mimikry som kallas Vavilovs mimikry.[15] Bland sädesslagen har både råg och havre utvecklats genom Vavilovs mimikry. Råg, Secale cereale, har utvecklats från ett gräs, vildråg, Secale montanum. Eftersom råg är en härdigare växt än vete har den sedan den skyddande likheten utvecklats till fullo blivit ett bra spannmål att odla där vete inte ger skörd, till exempel i bergsterräng.[16] Havre, Avena, har på samma sätt som råg utvecklats från ogräs till skyddande likhet vid vetet och kornets sida. Den nutida havren kommer ursprungligen från arten storhavre, Avena sterilis.[16]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”vete”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/vete. Läst 9 juni 2016. 
  2. ^ Vegetabilieproduktion [1]
  3. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord Veten)
  4. ^ The Origins of Pottery and Agriculture, red. Yoshinori Yasuda, 2002; s 35
  5. ^ Jordbrukets första femtusen år 4 000 f Kr – 1 000 e Kr., Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen och Mats Widgren, s 70–72, Natur & Kultur
  6. ^ Jordbrukets första femtusen år 4 000 f Kr – 1 000 e Kr., Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen och Mats Widgren, s 383–385, Natur & Kultur
  7. ^ Medeltida åkerbruk – agrarteknik i Sverige ca 1 000 till 1520, Janken Myrdal, s 64–68, doktorsavhandling, Stockholms universitet.
  8. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 839 (Hvete-ål), [2] Gleerups, Lund 1832–1837, faksimilutgåva Malmö 1962
  9. ^ ”Production of Wheat by countries”. UN Food & Agriculture Organization (FAO). 2011. http://faostat.fao.org/site/339/default.aspx. Läst 26 augusti 2013. 
  10. ^ "World Map with Top Ten Countries by Wheat Production". mapsofworld.com. Läst 29 juli 2016. (engelska)
  11. ^ [a b] Jordbruksverket (2011). Jordbruket i siffror åren 1866–2007. ISBN 91-88264-36-X. http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/statistik/jordbruketisiffror.4.5586fdf512e8fc79a8480001553.html 
  12. ^ ”Skadegörare i veteodling”. Jordbruksverket. http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/odling/jordbruksgrodor/vete/skadegorare.4.32b12c7f12940112a7c800021021.html. Läst 13 december 2016. 
  13. ^ Hans Olvång (2012). ”Utdrag ur: Utsädesburna sjukdomar på jordbruksväxter samt skadedjur som motverkas genom betning”. Jordbruksinformation (Jordbruksverket) (3). ISSN 1102-8025. http://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_jo/JO12_3.pdf. Läst 13 december 2016. 
  14. ^ K. Björling (1948). ”Stråbassjukdomar hos vete och korn”. Växtskyddsnotiser (Statens växtskyddsanstalt) (2). http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/vaxtskyddsnotiser/VSN48-2/VSN48-2C.HTM. Läst 13 december 2016. 
  15. ^ Pasteur 1982, s. 169-199
  16. ^ [a b] Wickler 1968

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Pasteur, G. (1982). ”A classificatory review of mimicry systems”. Annual Review of Ecology and Systematics 13. doi:10.1146/annurev.es.13.110182.001125. 
  • Wickler, Wolfgang (1965). ”Mimicry and the evolution of animal communication” (på engelska). Nature 208 (5010). doi:10.1038/208519a0. 
  • Wolfgang Wickler (1968) (på engelska). Mimicry in Plants and Animals. McGraw-Hill, New York. ISBN 0-07-070100-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]