Victor Hugo

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Victor Hugo
Victor Hugo 1884
Victor Hugo 1884
Född 26 februari 1802
Besançon, Franche-Comté, Frankrike
Död 22 maj 1885 (83 år)
Paris, Frankrike
Yrke Poet, dramatiker, författare
Litterära rörelser Romantiken
Framstående verk Ringaren i Notre Dame, Samhällets olycksbarn
Influenser François-René de Chateaubriand, Walter Scott, Voltaire
Influerade Louis-Honoré Fréchette, Charles Dickens, Fjodor Dostojevskij, Irvine Welsh, Albert Camus, Gérard de Nerval, Paul Verlaine Oscar Wilde, Jean Cocteau, Gustave Flaubert, Ayn Rand
Namnteckning
Autograph-VictorHugo.png
Victor Hugos och Émile Zolas gravkammare.

Victor Marie Hugo, född 26 februari 1802 i Besançon, död 22 maj 1885 i Paris, var en fransk författare, dramatiker och diktare, samt ledamot av franska akademien. Han är bland annat berömd för romanerna Ringaren i Notre Dame och Samhällets olycksbarn. Victor Hugo var far till Charles och François Victor Hugo.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och debut[redigera | redigera wikitext]

Victor Hugo föddes 1802 som son till greve Joseph-Léopold-Sigisbert Hugo, major i Napoleons armé (senare general), och Sophie Hugo. Vid två års ålder skilde sig hans föräldrar, och han uppfostrades av sin mor i Paris. Fadern var officer, och deltog i Napoleonkrigen under fälttågen i Italien och Spanien. Victor Hugo var under en tid page vid hovet i Madrid, och vistelsen i Spanien torde ha haft viss betydelse för hans kommande diktning.[1]

Hugos senare uppfostran i Paris blev mycket bristfällig, och han avbröt tidigt de matematiska studier som var tänkta att förbereda honom för École polytechnique, för att helt ägna sig åt litteraturen.[1]

Redan vid 15 års ålder fick han Franska akademiens pris för en dikt. Tillsammans med sina två bröder startade han tidskriften Le conservateur littéraire som kom ut mellan åren 1819-1821. Victor Hugos första bok, diktsamlingen "Odes et Poésies Diverses", publicerades 1822 och hans första roman, Han från Island ("Han d'Islande"), året därpå. Nya diktsamlingar följde 1824 och 1826.[2]

Giftermål och 1820-talet[redigera | redigera wikitext]

1822 gifte sig Hugo med sin ungdomskärlek Adèle Foucher, dotter till en officer i det Franska Krigsministeriet, och hemmet blev snart en samlingspunkt för den unga krets romantiker som riktade sig mot den klassiska traditionen, "det andra cenaklet". Sin romantiska trosbekännelse gav Hugo i förordet till den annars misslyckade tragedin Cromwell (1827). Hugo deklarerar att dikten skall följa den mänskliga utvecklingen och återge verkligheten sådan den är, blanda skönt och fult och ha sinne för det groteska. Regelverken skall bort och poeten skall fritt följa sin inspiration och skänka liv. I diktsamlingen Les Orientales (1829) som inspirerades av det grekiska frihetskriget och den samtida franska målarkonsten, visar sig Hugos romantiska temperament tydligt. Österländsk färgprakt, frisk målarglädje, visionär fantasi utmärker dess fria, magnifika rytmer. Hugos dramatik fortsatte med Marion de Lorme (1828), vars hjältinna är den trofast älskande kurtisanen, och Hernani (1830, uppförd i Stockholm år 1833), en lyriskt mättad tragedi från Karl V:s Spanien. Med det senare verket slog den franska romantiken igenom, och under den kända premiären 25 februari 1830 uppstod ett regelrätt slagsmål mellan anhängare och motståndare till pjäsen.[2]

1830- och 1840-talen[redigera | redigera wikitext]

Hugo fortsatte med romanen "Notre Dame de Paris" (1831), en medeltidsskildring efter Walter Scotts mönster, där Hugo briljerar med suggestiv tidsfärg och livfulla masscener. I diktsamlingen Feuilles d'automne (1831) prisas hemmet och familjelivet i innerliga, borgerligt idylliska toner. Hugos dramatiska produktion fortsatte med Le rois s'amuse (1832), vilken senare omstöptes av Verdi, Lucretia Borgia (1833), Marie Tudor (1833, svensk översättning 1842), Ruy Blas (1838), Hugos mest lyckade pjäs och Les Burgraves (1843), som gjorde totalt fiasko.[2]

Av Hugos diktsamlingar utkom närmast Chants de crépuscule (1835), där den politiska satiren omväxlar med hyllandet av nationens stora minnen bland annat Napoleontidens, Les voix intérieures (1837) och Les rayons et les ombres (1840). Han invaldes 1841 i Franska akademin och blev 1845 pär av Frankrike.[3]

År 1843 drunknade Hugos dotter Léopoldine tillsammans med sin man. Efter denna händelse slutade Hugo skriva totalt, och återvände först efter flera år till samhället, till en början bara i det politiska livet.

Viss tröst fick Hugo i det utomäktenskapliga förhållandet med den unga kvinnan Léonie d'Aunet, som han träffade samma år som dottern omkom. Léonie d'Aunet var gift med konstnären François-Auguste Biard, som den 5 juli 1845 tog de båda älskande på bar gärning i ett hotellrum. Léonie d'Aunet dömdes till två månaders fängelse och skildes därefter från sin man. Förhållandet med Hugo fortsatte, trots att han även hade andra romantiska förbindelser.[4]

Revolution till 1860-talet[redigera | redigera wikitext]

Februarirevolutionen 1848 blev startskottet för Hugos aktiva deltagande i politiken. Han invaldes i konstituerade församlingen och grundade tidningen L'avènement, som skulle stödja Hugos kandidatur till presidentposten. Efter Louis Napoléons val till president räknade Hugo med att bli utsedd till utrikesminister, vilket slog helt fel, främst på grund av hans fullständiga opålitlighet, och efter Louis Napoléons statskupp och utropande till kejsare under namnet Napoleon III, var Hugo så komprometterad att han tvingades i landsflykt.[5]

Han bosatte sig först i Bryssel, varifrån han förvisades till ön Jersey. Till sist tillbringade han en tid på ön Guernsey. Han poserade nu inför världen som politisk martyr och skrev hätska och missvisande skrifter och pamfletter såsom L'histoire d'un crime (1877) och Napoléon le petit (1852, svensk översättning samma år), samt diktsamlingen Les châtiments (1853), fylld av oresonliga smädelser och mäktigt hat. Med den vackra Les contemplations (1856) återvände han till den egentliga lyriken. I La légende des siècles (1859, 1877 och 1883) ville Hugo åstadkomma en episk-filosofisk dikt om mänsklighetens utvecklingshistoria. Hugo skrev vidare Les misérables (1862), Les travailleurs de la mer (1866) och L'homme qui rit (1869). Hugo byggde dessa demokratiskt färgade samtidsromaner på samma antitesverkan som sina dramer.[5]

Krig och sista år[redigera | redigera wikitext]

Mitt under fransk-tyska kriget 1870 återvände Hugo i triumf till Paris. Han besjöng belägringen och Pariskommunen i L'année terrible (1872). Senare blev han senator men gjorde sig åter omöjlig som politiker. Eftersom han betraktades som Frankrikes främste författare kom han dock att prisas för sina insatser. Bland Hugos senare verk märks romanen Quatre-vingt-treize (1877), diktsamlingen L'art ^d'être grand-père (1877), samt de av en slags ockultistisk religiositet färgade poetiska verken La pitié suprême (1879), Religions et religion (1879) och Les quatre vents de l'esprit (1881).[5]

Hugo dog i Paris 1885. Vid hans begravning var två miljoner människor närvarande. Han begravdes, som han önskat, i Panthéon i Paris på statens bekostnad, begravningsplatsen för många av de mer berömda människorna i Frankrike.

Franska akademin och författarförening[redigera | redigera wikitext]

Mellan år 1841 och 1885 satt Hugo på stol 14 i franska akademin.

Hugo irriterade sig över samtidens många piratförlag, och skapade därför 1878 Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnas upphovsrätt.[6]

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Hugo anses vara den störste författaren inom fransk romantik. Hugo skrev inte bara i romantisk stil, utan även verk som kan sorteras in under realism, en litterär riktning som började vinna mark under 1830-talet.

Victor Hugos mest kända verk anses vara "Notre Dame de Paris", Ringaren i Notre Dame, och den historisk-romantiska samtidsskildringen Samhällets olycksbarn (Les Misérables), från 1862. Pjäsen "Le Roi s'amuse" (1832, sv. Kungen roar sig, 1884) förbjöds av censuren, men blev underlag till Verdis opera Rigoletto.

Bibliografi utgivet på svenska[redigera | redigera wikitext]

  • En dödsfånges sista stunder (Le dernier jour d'un condamné)
    • En dödsfånges sista stunder (anonym översättning, Uppsala, 1830)
    • En dödsdömds sista dag (översättning Erik Karlholm, Svenska förlaget, 1920)
    • En dödsdömds sista stunder (anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
    • En dödsdömds sista dagar (översättning Magnus Röhl, Biblioteksförlaget, 1989)
  • Isländaren i Norge (Han d'Islande)
    • Isländaren i Norrige (anonym översättning, Uppsala, 1830-1831)
    • Isländaren i Norge (anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
    • Isländaren i Norge: (Demonen från Island) (översättning Vera Olinder, Världslitteraturen, 1928)
  • Hernani
    • Hernani eller castilianska hederskänslan: dram i fem akter (översättning M.M. af Pontin, Stockholm, 1833)
    • Hernani (översättning Edvard Bäckström, Seligmann, 1877)
  • Bug-Jargal (Bug-Jargal)
    • (anonym översättning, Littorin, 1833)
  • Ringaren i Notre Dame (Notre Dame de Paris)
    • Kyrkan Notre-Dame i Paris (översättning J. F. Bahr, Stockholm, 1835-1836)
    • Kyrkan Notre-Dame i Paris (översättning H. Hörner, Albert Bonnier, 1869)
    • Notre-Dame (översättning Otto Wilhelm Ålund, Beijer, 1885)
    • Ringaren i Notre-Dame (översättning Oscar Nachman, Lindström, 1928)
    • Ringaren i Notre-Dame (översättning Bo Wickman, Niloé, 1952)
  • Lucrezia Borgia (Lucrèce Borgia)
  • Angelo
    • Angelo: tyrann i Padua (anonym översättning, Stockholm, 1836)
    • (anonym översättning, Edquist, 1874)
  • Maria Tudor
  • Napoleon den lille (Napoléon le Petit)
  • Samhällets olycksbarn (Les miserables)
    • (anonym översättning, Hjerta, 1862)
    • Det mänskliga eländet (översättning N. & B. Spanier, 1862)
    • (översättning Hugo Gyllander, Stockholm, 1906-1907)
    • (översättning Eric Rohman, Kulturförlaget, 1922)
    • (översättning Gemma Funtek-Snellman, Lindqvist, 1947)
    • Les misérables: Samhällets olycksbarn (översättning Jakob Gunnarsson, Niloé, 1990)
  • Havets arbetare (Les travailleurs de la mer)
    • Hafvets arbetare (översättning Otto Wilhelm Ålund, Arwidson, 1866)
    • (översättning Tom Wilson, Björck & Börjesson, 1908)
    • (översättning Åke Malmström, Världslitteraturen, 1928)
  • Skrattmänniskan (L'homme qui rit)
    • Skrattmenniskan (översättning H. Hörner, Albert Bonnier, 1869)
    • (anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
    • (översättning Einar Ekstrand, B. Wahlström, 1928)
    • Mannen, som skrattar (översättning Åke Malmström, Världslitteraturen, 1928)
    • (översättning Berit Nielsen, Niloé, 1962)
  • 1793 (Quatre-vingt-treize)
    • 1793: skildring ur Vendée-kriget (översättning Axel Krook, Albert Bonnier, 1874)
    • Revolutionstider, anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
    • "1793: en roman om franska revolutionen (översättning Mats Löfgren, Bra böcker, 1993)
  • Kungen roar sig (Le roi s'amuse)
    • Kungen roar sig: skådespel på vers i fem akter (översättning Harald Molander, Lund, 1884)
  • Ruy Blas
    • (översättning Henric Westin, N. P. Pehrsson, 1885)
    • (översättning Alfred Finell, Fritzes, 1923)
  • Marion Delorme
    • (översättning Henric Westin, N. P. Pehrsson, 1886)
    • Marion de Lorme (översättning Alfred Finell, Fritze, 1908)
  • Hövdingen
    • (anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
  • Brottet
    • (anonym översättning, Svenska förlagshuset, 1925)
  • Valda lyriska dikter (översättning Alfred Victorin, Stockholm, 1899)
  • Lyriska dikter (1928)

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Victor Hugo är ett av de mera framstående helgonen i den vietnamesiska religionen Cao Dai.

Victor Hugo har en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Hugokratern.

Asteroiden 2106 Hugo är uppkallad efter honom[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist 1932, s. 420
  2. ^ [a b c] Carlquist 1932, s. 421
  3. ^ Carlquist 1932, s. 421–422
  4. ^ ”L’entourage : Léonie Biard”. Victor Hugo : conscience et combats 1802–2002. http://www.victorhugo2002.culture.fr/culture/celebrations/hugo/fr/prochpg2.htm. Läst 24 januari 2012. 
  5. ^ [a b c] Carlquist 1932, s. 422
  6. ^ Carp, Ossi, "Victor Hugo - den första antipiratlobbyisten" Dagens Nyheter 2009-03-11 (Läst 2009-03-12)
  7. ^ Schmadel, Lutz D. (2007). Dictionary of Minor Planet Names – (2106) Hugo. Springer Berlin Heidelberg. sid. 171. ISBN 978-3-540-29925-7. http://link.springer.com/referenceworkentry/10.1007/978-3-540-29925-7_2107. Läst 20 september 2017 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]