Vilmar Ljungdahl

Från Wikipedia

Vilmar Severin Ljungdahl, född 28 mars 1892 i Nöbbele, Kronobergs län, död 20 augusti 1963 i Stockholm, var en svensk politiker (Bondeförbundet) och direktör. Han var son till lantbrukaren Gustav Ljungdahl och Christina Andersson. Gift 1937 med Inez Rydell.

Efter filosofie licentiatexamen 1917 vid Uppsala universitet, blev Vilmar Ljungdahl avdelningschef vid den svenska beskickningen i Petrograd och året därefter konsul i Omsk. I tjänsten ingick att delta i Röda korsets hjälp till krigsfångar. Han flyttades 1919 till Tokyo, och återvände till Sverige 1921 där han sysslade med jordbruk vid Bräkentorps säteri i Ryssby socken i Kronobergs län.

År 1934 blev han verkställande direktör för Nya Växjöbladets tryckeri, och dessutom vid Nya AB Ryds brunn. Därtill var han 1936–48 egnahemsdirektör i Kronobergs län. Under en lång tid hade han olika ledande funktioner i Kronobergs läns hushållningssällskap och var ledamot i domkapitlet i Växjö stift.

Under Axel Pehrsson-Bramstorps ministär, semesterregeringen sommaren 1936, var han finansminister. Åren 1943–48 representerade han Bondeförbundet i riksdagens första kammare. Han deltog i flera statliga utredningar och var i elva år ledamot i Kartverkskommissionen. År 1947 utsågs han till regeringens ombud vid FN:s generalförsamling i Lake Success.

I maj 1948 åtalades Vilmar Ljungdahl för förfalsknings-, förskingrings- och bedrägeribrott då det kunde styrkas att han förfalskat handlingar och därigenom skaffat sig 864 011 kronor (idag motsvarar det 15,5 miljoner). För detta brott dömdes han till fem års straffarbete och fastigheterna förverkades. Brotten hade påbörjats redan i mitten på 1930-talet. Ljungdahl hade med förfalskade handlingar gjort sig till ägare av fastigheter som han sedan sålde till påhittade personer. Som chef inom egnahemsrörelsen kunde han själv bevilja lån till dessa påhittade personer.[1]

Referenser

Noter

Företrädare:
Ernst Wigforss
Sveriges finansminister
19 juni - 28 september 1936
Efterträdare:
Ernst Wigforss