Vinbergssnäcka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vinbergssnäcka
Helix pomatia (Dourbes).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Blötdjur
Mollusca
Klass Snäckor
Gastropoda
Ordning Lungsnäckor
Pulmonata
Familj Storsnäckor
Helicidae
Släkte Helix
Art Vinbergssnäcka
Helix pomatia
Vetenskapligt namn
§ Helix pomatia
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Vinbergssnäcka (Helix pomatia) är ett blötdjur i klassen snäckor. Den har ett spiralvridet skal som hos en fullvuxen snäcka har en diameter på 3,8-5 centimeter och fyra eller fem spiralvarv.[1] Skalet är brunaktigt till grå-gulaktigt i färgen. Likfärgade ränder förekommer ibland på en del individers skal. Snäckans skal ändrar färg efter snäckans ålder. Unga individer har ett nötbrunt skal, och äldre har ett ljusare grågult skal. Skalet ändrar färg allt eftersom snäckan avsätter mer och mer kalk i skalet under sin livstid. En vinbergssnäcka kan bli 30 år gammal men blir vanligen runt 10 år ute i naturen.

Namnet anspelar på snäckans ursprungliga miljö i de mellaneuropeiska "vinbergen" [2].

Vinbergssnäckan kan odlas för att ätas. Att äta vilda snäckor råa rekommenderas inte, då den är värddjur för inälvsparasiter som kan drabba även människor. Ska man tillaga vinbergssnäckor måste dessa komma från en giftfri miljö (t.ex. inte vara plockade nära vägar eller besprutade åkrar). Vidare måste man vänta flera dagar tills allt eventuellt giftigt växtmaterial har passerat tarmen. Under denna tid får de bara ges giftfria växter som föda. Att plocka vinbergssnäckor som föda faller inte in under allemansrätten. Markägares tillstånd krävs alltid. Vinbergssnäckans ursprungliga utbredningsområde är centrala och sydöstra Europa, men den har med människan hjälp spridits även utanför detta.[1]

Till de nordligare delarna av Europa har den troligen införts av munkar redan under tidig medeltid, då snäckor liksom kräftor räknades som fisk och således fick ätas under den katolska fastan. På vissa restauranger serveras de idag under beteckningen "sniglar", vanligen med bröd och vitlökssmör. Engelska vägarbetare brukade ända fram till 1880-talet ibland äta vinbergssnäckor för att dryga ut sin lunch. De kallade dem då Wall Fish, d.v.s. väggfisk. Vinbergssnäckan är Sveriges största landsnäcka och förekommer på flera ställen i södra och mellersta Sverige. Klassiska förekomster för arten är ön Ven, Fårö, Solna och finns så långt norrut som i Gävle. Arten finns ofta runt slottsträdgårdar, adelsgods, herrgårdar, biskopsborgar, kyrkor och platser där 1700-talsbotaniker bott. Den är förvånansvärt stationär (även mätt med snigelmått) och tycker om torra, sandiga, varma sydsluttningar och lummig frisk lövskog, gärna med inslag av kalkberggrund. Den trivs inte i barrskogar, i sumpiga miljöer eller i alpin miljö. Gräsklippare, biltrafik och grävlingar får anses vara de största predatorerna av vinbergssnäcka.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vinbergssnäckan är en växtätare och förekommer främst på ovan nämnda skuggiga ställen. Den kan stänga till öppningen till sitt skal genom att utsöndra ett speciellt ämne som stelnar i kontakt med luft. Detta skyddar snäckan mot uttorkning under övervintringen och då det är mycket torrt om sommaren. Snäckorna är hermafroditer, det vill säga en individ är både hane och hona, men för att bli befruktade byter snäckorna spermier med varandra. Vid äggläggningen gräver snäckan delvis ner sig själv i marken och lägger äggen där.

Sällsynta atypiska former på skalet förekommer. 1 av 10 000 snäckor uppvisar ett skal som är vridet åt "fel" håll. En sådan snäcka kallas på fackspråk för "sinister" som betyder vänstervriden. Folktron har gett dessa snäckor namnet Snäck-kung då den enligt folktron var kung över alla de andra snäckorna med vanliga högervridna skal.

Ytterligare en form är noterad: Den extremt sällsynta, konformade, långsmala skalformen som uppstår då skalet är lindat på ett radikalt annorlunda sätt än normalt. De kallas för "scalariforma" av vetenskapen. Sådana snäckor har låga överlevnadschanser i naturen, men betingar höga priser bland uppfödare av "husdjurssnäckor". Denna skalform styrs av recessiva genetiska anlag. Den tycks vara något vanligare i Tyskland där den dokumenterats sedan 1500-talet.

Genom att starta nya populationer av vinbergssnäckor i lämpliga miljöer, kan man till viss del stressa den invasiva spanska skogssnigeln, då båda arterna härbärgerar samma ekologiska nisch. Vanligen räcker det med att flytta 30-50 snäckor från lite olika lokaler (så de får en sund genetik) för att starta en självgående population. Vinbergssnäckan anses vara icke-invasiv och gör mycket liten skada. Man kan också lägga ut kalkstensskivor i trädgården så att vinbergssnäckorna kan beta kalk till sitt skal.

Helix pomatia
Vinbergssnäckan lägger ägg i komposten
Helix pomatia

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Animal Diversity Web Helix pomatia
  2. ^ Isaksson, Isak. ”Naturskyddsföreningens blogg - Vinbergssnäckan Lisa”. http://blogg.naturskyddsforeningen.se/isak/2011/06/13/vinbergssnackan-lisa. Läst 16 juli 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]