Vintergatan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vintergatan
Milky Way 2008 annotated sv.jpg
Illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA).
Observationsdata
Typ stavspiral
Se även: Galaxer, Lista över galaxer
För andra betydelser, se Vintergatan (olika betydelser).

Vintergatan är en stavspiralgalax som har en diameter på cirka 100 000 ljusår och är ungefär 12 000 ljusår tjock[1]. Man räknar med att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan.[2] En av stjärnorna är solen, som befinner sig närmare periferin, ungefär 28 000 ljusår från centrum.[2] Det anses att det i Vintergatans centrum finns ett supermassivt svart hål kring vilket galaxen roterar. Ett galaktiskt år är cirka 226 miljoner år och är den tid det tar för solen att röra sig ett helt varv i sin bana runt Vintergatans centrum. Många forskare tror även att det svarta hålet kommer att bli mycket större men det kan ta upp till miljarder år.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet liksom det isländska Vetrarbrautin (vintervägen) kommer från fornnordisk mytologi. Troligen härrör det nordiska namnet från att väderspåmän ansåg sig kunna beräkna den kommande vinterns förlopp genom att studera vintergatans utseende.[3] I många andra indoeuropeiska språk heter den något med mjölk: danska (Mælkevejen), norska (Melkeveien), tyska (Milchstraße), engelska (Milky Way), och latin (Via Lactea). Detta anses komma från grekiskans Γαλαξίας κύκλος, Galaxías kýklos, vilket betyder mjölkringen, vilket kopplas till en saga om guden Herakles. Ordet mjölk finns dock i några fler språk t.ex. tagalog (Daang Magatas). På sanskrit heter den 'gudavägen' och på litauiska[4] och på finska 'fågelvägen'.

Vintergatsbandet[redigera | redigera wikitext]

Vintergatan går att se med blotta ögat på en tillräckligt mörk natthimmel, utan alltför stora ljusföroreningar. Dess huvudplan visar sig som ett diffust ljust band som sträcker sig över hela himlen, genom bland annat stjärnbilderna Kusken, Svanen, Cassiopeja, Perseus, och med centrum i riktning mot Skytten.

Vintergatans utveckling[redigera | redigera wikitext]

Man tror att Vintergatan föddes ur ett nästan sfäriskt och roterande gasmoln bestående av väte och helium. De första objekten som skapades i detta gasmoln var massiva klotformade stjärnhopar. Under tidens lopp har gasen sedan samlats i en roterande skiva vari yngre stjärnor bildats och bildas än idag.[2]

Man är inte helt säker på hur galaxer bildats. En teori är att tunga stjärnor har bildats först. När dessa åldrats och exploderat i supernovor har de sedan gett upphov till nya stjärnor.[2]

Vintergatans delar[redigera | redigera wikitext]

Den mörka halon[redigera | redigera wikitext]

Rotationskurva för vintergatan. Den vertikala axeln visar rotationshastigheten i km/s. Den horisontala visar avståndet från centrum i kiloparsec. Den röda linjen visar en förutsägelse om det inte hade funnits mörk materia, den blåa visar förutsägelsen av en modell med mörk materia. De gråa linjerna visar mätningar av stjärnor i vintergatan. [5]

Den mest massiva delen av vintergatan är inte direkt observerbar då den består av mörk materia men det finns starka bevis från observationer som tyder på dess existens. Huvudbevisen för detta kommer från uppmätta rotationskurvor för vintergatan. Dessa visar att vintergatan roterar för fort för att hålla ihop om den inte var omringad av en halo av mörk materia. [6]

Den galaktiska disken[redigera | redigera wikitext]

Den galaktiska disken är det platta planet i vilket den absoluta majoriteten av stjärnors omlopp ligger i. På senare tid har man upptäckt att disken har två olika komponenter, de så kallade tunna disken och tjocka disken [7]. Den tunna disken har en högre densitet av stjärnor, är mer massiv och innehåller nästan all den fria gasen. På grund av det så sker nästan all ny stjärnformation i den tunna disken som således innehåller nästan alla unga stjärnor. Den tunna disken har en skalhöjd på ca. 100 parsec. Den tjocka disken har en skalhöjd på ca. 300 parsec och innehåller nästan exklusivt äldre stjärnor [8]. Varför denna uppdelningen existerar är okänd men en av de populära teorierna är att det är ett resultat av att en relativt stor galax sögs in i vintergatan och lämnade ett avtryck i dynamiken [9].

Spiralarmarna[redigera | redigera wikitext]

Liksom många andra galaxer är Vintergatan en galax med spiralstruktur.[2] Detta innebär att det går densitetsvågor genom galaxen som uppträder som spiraler som utgår från centrum av galaxen. Dessa armar är Orionarmen, Cygnusarmen (yttre armen), Perseusarmen, Sagittariusarmen, Centaurusarmen (Scutum/Crux-armen) och Normaarmen.

Nya rön presenterade 2008 tyder dock på en reviderad syn på Vintergatan. Med hjälp av NASA:s Spitzerteleskopet har det infraröda ljuset, som galaxens stjärnor sänder ut, uppmätts och analyserats. Mätningarna visar att Vintergatan kan ha två huvudarmar, inte fyra som hittills varit uppfattningen. De två armar som tycks ha den högsta koncentrationen stjärnor är Scutum-Centaurus- och Perseusarmarna.[10]

Kärnpartiet[redigera | redigera wikitext]

Kärnpartiet sträcker sig ut med en radie av 12000 ljusår från galaxens centrum. Detta område är vätefattigt men hyser istället många äldre röda stjärnor. Ju närmare centrum man kommer desto större är stjärntätheten.[2]

Sagittarius A*

Centrum[redigera | redigera wikitext]

I Vintergatans centrum finns en röntgenkälla och en kraftig radiokälla. Radiokällan går under namnet Sagittarius A*. Man antar att Vintergatans centrum består av ett svart hål. Ett argument för detta är att gasmolnen runt centrum rör sig i höga hastigheter. Dessa hastigheter kan endast förklaras med att centrum har en massa på 4 miljoner solmassor innanför ett ljusdygns radie. Denna koncentration tyder just på ett stort svart hål.[2]

Gruppering[redigera | redigera wikitext]

Likt en rysk docka kan Vintergatan delas upp och själv bli sammanslaget i större och mindre "grupperingar". Dessa är:

Virgosuperhopen[redigera | redigera wikitext]

Virgosuperhopen har en radie på 50 miljoner ljusår. I denna hop ingår den lokala galaxhopen men även hopar som Sculptor, Ursa Major, Virgo och Canes Venatici. Dessutom tillkommer några hopar med beteckningen NGC samt ett fyrsiffrigt nummer.[2]

Lokala galaxhopen[redigera | redigera wikitext]

Vintergatan ingår i galaxhopen Lokala galaxhopen tillsammans med Magellanska molnen, Andromedagalaxen och några galaxer till. Magellanska molnen ligger på avståndet 160 000 ljusår. Avståndet till Andromedagalaxen är 2,2 miljoner ljusår. Den lokala galaxhopen har en radie på 2,5 miljoner ljusår.[2]

Vintergatan och de övriga galaxerna i Lokala galaxhopen är på väg mot varandra och kommer att bilda en enda galax om sju miljarder år. För oss betyder inte en sådan sammansmältning av galaxerna så mycket, utan endast att himlen från jordens synpunkt får ett antal nya stjärnor.

Klotformiga stjärnhopar[redigera | redigera wikitext]

Vintergatan i sin tur består av klotformiga stjärnhopar. Astronomer har beräknat att Vintergatan hyser cirka 200 klotformiga stjärnhopar av vilka 147 är kända. De klotformiga stjärnhoparna, där de äldsta är omkring 12 miljarder år gamla, ingår i galaxens halo. Dessa stjärnhopar innehåller från några tusen upp till en miljon stjärnor. De klotformiga stjärnhoparna har i centrum en stjärntäthet på upp till tusen stjärnor per kubikljusår.[11]

De metallfattiga klotformiga stjärnhoparna i finns i halots ytterområden medan de metallrika tenderar att finnas närmare utbuktningen vid galaxens centrum. De metallrika klotformiga stjärnhoparna är 1 till 2 miljarder år yngre än de andra.[11]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen trodde man att Vintergatan utgjorde hela Universum, och man kände inte heller till storleken på Vintergatan. Den förste som lyckades göra en mätning av avståndet till en stjärna i Vintergatan var Friedrich Wilhelm Bessel år 1838. Under 1800-talet kartlades mer och mer av Vintergatan, men ett någorlunda korrekt värde på dess storlek fick man först genom Harlow Shapleys publikationer om klotformiga stjärnhopar i början av 1900-talet.

Gas, stoftmoln och stjärnor[redigera | redigera wikitext]

Stjärnor dör i olika åldrar, och slutar som supernovor, bruna dvärgar, vita dvärgar, neutronstjärnor, nebulosor eller svarta hål. Galaxen hyser dessutom enorma gas- och stoftmoln innehållande tyngre grundämnen från redan döda stjärnor. I dessa moln föds kontinuerligt nya stjärnor och solsystem. Solen, som är en medelålders stjärna kring vilken jorden och de andra planeterna snurrar, befinner sig i den lokala spiralarmen, Orionarmen. De övriga signifikanta armarna är Cygnusarmen (yttre armen), Perseusarmen, Sagittariusarmen, Centaurusarmen (Scutum/Crux-armen) och Normaarmen.

Solens närmaste grannar är Alfa Centauri, Sirius, Procyon, Altair och Vega. Avståndet till den närmaste stjärnan, Alfa Centauri (som egentligen är ett system med tre stjärnor), är 4,2 ljusår och därefter kommer Sirius som ligger 9 ljusår bort.

Vintergatan i den grekiska gudasagan[redigera | redigera wikitext]

Enligt den grekiska gudasagan uppkom Vintergatan tack vare Zeus gemål gudinnan Hera. I sagan beskrivs hur guden Zeus lägger sin son med en jordisk kvinna, den späde Herakles, till Heras överfulla bröst. Hon vrider sig för att komma undan och mjölkdropparna sprutar så som stjärnor ut över himlavalvet.[12]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ :"The Milky Way is twice the size we thought it was"
  2. ^ [a b c d e f g h i] Vetenskapens Värld, Universum, Iain Nicolson och Patrick Moore, ISBN 91-87012-24-3, sida 6-8, 68, 71-72.
  3. ^ Vintergatan i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  4. ^ Vinter i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  5. ^ Koupelis, Theo (2007-01-01) (på en). In Quest of the Universe. Jones & Bartlett Learning. ISBN 9780763743871. https://books.google.com/books?id=6rTttN4ZdyoC. Läst 2016-08-16 
  6. ^ Fich, Michel; Blitz, Leo; Stark, Antony A.. ”The rotation curve of the Milky Way to 2 R(0)”. The Astrophysical Journal 342: sid. 272–284. doi:10.1086/167591. ISSN 0004-637X. http://adsabs.harvard.edu/abs/1989ApJ...342..272F. Läst 16 augusti 2016. 
  7. ^ ”The New Galaxy: Signatures of Its Formation”. http://adsabs.harvard.edu/abs/2002ARA%26A..40..487F. Läst 16 augusti 2016. 
  8. ^ Bensby, T.; Feltzing, S.. ”The origin and chemical evolution of carbon in the Galactic thin and thick discs*”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 367: sid. 1181–1193. doi:10.1111/j.1365-2966.2006.10037.x. ISSN 0035-8711. http://adsabs.harvard.edu/abs/2006MNRAS.367.1181B. Läst 16 augusti 2016. 
  9. ^ Wyse, Rosemary F. G.; Gilmore, Gerard; Norris, John E.. ”Further Evidence of a Merger Origin for the Thick Disk: Galactic Stars along Lines of Sight to Dwarf Spheroidal Galaxies”. The Astrophysical Journal Letters 639: sid. L13–L16. doi:10.1086/501228. ISSN 0004-637X. http://adsabs.harvard.edu/abs/2006ApJ...639L..13W. Läst 16 augusti 2016. 
  10. ^ Bryner, Jeanna (3 juni 2008). ”New Images: Milky Way Loses Two Arms”. space.com. http://www.space.com/scienceastronomy/080603-aas-spiral-arms.html. Läst 4 juni 2008. 
  11. ^ [a b] Astronomy, november 2003 samt Astronomy, oktober 2003
  12. ^ Illustrerad världshistoria, tredje bandet, sidan 183, Baltiska förlaget, Malmö 1926

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]