Vita frun (film)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Vita frun.
Vita frun
GenreDrama
RegissörArne Mattsson
ProducentRune Waldekranz
ManusFolke Mellvig
SkådespelareKarl-Arne Holmsten
Anita Björk
Jan Malmsjö
Nils Asther
Elisabeth Odén
Nils Hallberg
Lena Granhagen
Gio Petré
Tor Isedal
Olle Björklund
OriginalmusikTorbjörn Iwan Lundquist
FotografHilding Bladh
KlippningLennart Wallén
ProduktionsbolagSandrew Film&Teater AB
Premiär2 juli 1962
Speltid109 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Vita frun är en svensk dramafilm från 1962 i regi av Arne Mattsson. Filmen är en uppföljare till Damen i svart, Mannekäng i rött och Ryttare i blått. Den följdes av Den gula bilen.

Handling[redigera | redigera wikitext]

En blond vitklädd flicka med en underlig glans i ögonen spelar spinett i paviljongen på Stortuna slott. Hon går sakta ut och ner mot kärret där hon vandrar ut...

Bruksherren Wilhelm Lundberg har gått bort och hans testamente läses upp för släktingarna. I princip hela förmögenheten går till Helen, hans hustru i andra och sista äktenskapet, och hennes dotter. Hans bortgångna hustrus barn från första äktenskapet, Roger och Eva von Schöffer, får ingenting. Eva blir fruktansvärt besviken och skriker ut sin ilska. Andra behåller sin vrede och avund för sig själva.

En natt påträffas Eva drunknad i kärret. Strax därpå börjar Vita Frun spöka och spela spinett i slottets paviljong.

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Filmen premiärvisades den 2 juli 1962 på biograferna Grand, Alcazar och Victoria i Stockholm.[1] Året efter filmen, 1963, utgavs Folke Mellvigs roman Vita frun, baserad på filmens manus, på Albert Bonniers förlag.

Vita frun har visats vid ett flertal tillfällen på TV4 och i SVT, bland annat 2012 och i december 2019.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

DVD[redigera | redigera wikitext]

Filmen gavs ut på DVD 2009 och i samlingsboxarna 5 Hillmanklassiker 2003, Privatdetektiv Hillman box 2010 och Den stora Hillmanboxen 2018.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagens Nyheter, 2 juli 1962, sid. 33

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]