Stilla veckan

Flevit super illam av Enrique Simonet. När Jesus på Palmsöndagen förbereder sig för sitt intåg i Jerusalem, berättar Lukasevangeliet 19:41ff. att han begråter stadens öde.

Stilla veckan, även passionsveckan, dymmelveckan, tysta veckan eller (oegentligt) påskveckan, är den sista veckan i fastetiden, det vill säga veckan före Påskdagen, från Palmsöndagen till Påskafton och firas till minne av Kristi lidande och död på korset.

De olika dagarna har traditionellt haft olika namn, men det är bara Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskafton som har kyrklig betydelse, med gudstjänster. Numera är det dock på sina håll brukligt att man samlas för läsning av passionshistorien under de tre vardagarna i veckans början.

Måndagen kallas Blåmåndag eller svarta måndag; Blåmåndagen är egentligen måndagen efter Fastlagssöndagen. Tisdagen kallas vita tisdagen. Dessa namn betecknar ursprungligen måndagen och tisdagen i fastlagen, där deras namn har en innebörd, men har i folkmun förflyttats även till stilla veckan. Onsdagen i stilla veckan har kallats dymmelonsdag, efter seden att inför påsken byta ut kyrkklockans metallkläpp mot en av trä, en så kallad ”dymmel”. Under skärtorsdag, långfredag och påskafton får därmed klockan en något dovare klang än vanligt. Under påskdagens gudstjänst, då man firar Jesu uppståndelse, är metallkläppen tillbaka, och klockan kan ljuda med full klang igen.

Se även

• Triduum sacrum

Referenser

• Björkman, Ulf (1957). Stilla veckan i gudstjänst och fromhetsliv: med särskild hänsyn till svensk medeltida tradition. Bibliotheca theologiae practicae, 0519-9859 ; 2. Lund. Libris 575249 
• Nationalencyklopedin