Vitbukig grönduva

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vitbukig grönduva
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Treron sieboldii (on Ilex pedunculosa) (cropped).JPG
Vitbukig grönduva i Aichi, Japan
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningDuvfåglar
Columbiformes
FamiljDuvor
Columbidae
SläkteTreron
ArtVitbukig grönduva
T. sieboldii
Vetenskapligt namn
§ Treron sieboldii
Auktor(Temminck, 1835)
Synonymer
  • Vitbukad grönduva
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vitbukig grönduva[2] (Treron sieboldii) är en östasiatisk fågel i familjen duvor inom ordningen duvfåglar.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig grönduva är en 33–36 cm lång, färgglad duva med gräddfärgade flanker, undergump och undre stjärttäckare. Hanen är gulgrön på huvud, hals och bröst. Manteln är grå medan vingtäckare och armpennor är matt mörkgröna, med en bred rödbrun fläck på skapularerna. Honan är jämnfärgat grön, på flanker och undergump blekare.Båda könen har mörka fläckar på bakre flankerna och undergumpen, men i mycket mindre utsträckning än taiwangrönduvan. Den är även lik kilstjärtad grönduva, men är blekare under och har mindre eller saknar gyllene anstrykning på bröst, panna och hjässa.[4]

Vitbukig grönduva i Taiwan.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Den vitbukiga grönduvans sång är ett långt, utdraget och sorgesamt "oh aooh" eller ett mer flöjtande "ooaa aaoo".[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig grönduva delas vanligen in i fyra underarter med följande utbredning:[5]

Underarten sororius inkluderas ofta i nominatformen.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig grönduva är en skogslevande fågel som ses i tempererade blandskogar i norr, söderöver städsegröna lövfällande skogar. Den födosöker tystlåtet och obemärkt i trädtopparna, under häckningstid enstaka eller i par, under resten av året i större grupper. Födan består huvudsakligen av frukt, men har också setts ta ekollon och ollon från Pasania. I Japan inleds häckningen i maj-juni, med revirhävdande läten från mitten av februari. Arten är mestadels stannfågel med endast lokala flyttningar efter födotillgång. Märkligt nog besöker flockar kuster för att dricka saltvatten.[4][5]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ovanlig till sällsynt.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Philipp Franz Balthasar Freiherr von Siebold (1796-1866), tysk läkare i holländsk tjänst, naturforskare och samlare av specimen i Japan 1823-1829.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Treron sieboldii Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c] Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869 
  5. ^ [a b] Baptista, L.F., Trail, P.W., Horblit, H.M. & Boesman, P. (2019). White-bellied Green-pigeon (Treron sieboldii). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54307 8 januari 2019).
  6. ^ del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J. 1997. Handbook of the Birds of the World, vol. 4: Sandgrouse to Cuckoos. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  7. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]