Vokal
| Vokaler | |||||
| främre | halvfrämre | central | halvbakre | bakre | |
|---|---|---|---|---|---|
| sluten | i • y | ɨ • ʉ | ɯ • u | ||
| halvsluten | ɪ • ʏ | ʊ | |||
| mellansluten | e • ø | ɘ • ɵ | ɤ • o | ||
| mellanvokal | ə | ||||
| mellanöppen | ɛ • œ | ɜ • ɞ | ʌ • ɔ | ||
| halvöppen | æ | ɐ | |||
| öppen | a • ɶ | ɑ • ɒ | |||
_(cropped)_(only_vowels).svg)
En vokal är ett språkljud som bildas utan förträngning eller avspärrning i de delar av talapparaten som är ovanför glottis.[1] Motståndet är vid bildningen så litet att ingen hörbar friktion uppstår.[2] Utifrån ett funktionellt perspektiv kan vokaler definieras som stavelsebildande ljud, självljud. Till skillnad från konsonantljud kan man skrika med vokalljud.De vanligaste vokalerna i världens språk [i], [a] och [u][3] ([i] motsvarar klangfärgen hos i-ljudet i sil, [a] motsvarar klangfärgen hos a-ljudet i katt och [u] motsvarar klangfärgen hos o-ljudet i sol).
Vokalerna representeras i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna A, E, I, O, U, Y, Å, Ä och Ö. Övriga bokstäver betecknar konsonanter. Inom fonetiken används ett annat teckensystem, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, då det finns fler ljudvarianter än bokstäver.
Vokaler infördes enligt Ong som en nyhet i grekisk skrift cirka 500 f.Kr. Tidigare hade skriften mest bestått av symboler i bildskrift och stavelseskrift, tillgänglig endast för yrkesskrivare i maktens tjänst. Med ljudenlig skrift öppnades obegränsade möjligheter för envar att kommunicera genom att allt som kunde sägas också kunde skrivas med ett trettiotal tecken.
Självljud
Vanligtvis är vokaler självljud, det vill säga ljud som bildar stavelser, men klangfulla ljud som [l], [r], [n] och [m] kan också ha en stavelsebildande funktion. I vissa språk, till exempel tjeckiska, förekommer sådan stavelsebildning systematiskt, som i vlk (varg) och krk (hals). Det innebär att det inte finns någon perfekt samstämmighet mellan bildningssätt och stavelsebildande (på fackspråk syllabisk) funktion.[4]
Vokalbildning
Vilken vokal som bildas när man talar beror på en rad omständigheter. Alla språks vokaler kan delas in i schemat främre-bakre och hög-låg. Dessutom kan vokaler vara rundade eller orundade, långa eller korta och orala eller nasala.
Om vokalen är en främre, en central eller en bakre vokal bestäms av tungans läge i munhålan, eller mer exakt läget för tungryggens högsta punkt[5]. Är denna punkt nära svalget, det vill säga långt bak i munhålan, bildas en bakre vokal. Bakre vokaler i svenska är till exempel /å/ i "skål" [sko:l] eller i /o/ i "sol" [su:l]. Främre vokaler bildas med tungryggens högsta punkt långt bort från svalget, alltså i munhålans främre del. Exempel på sådana vokaler är [e:] och [ɪ:] som i svenskans "se" [se:] respektive "bil" [bɪ:l]. Mellan tungans främre och bakre läge finns naturligtvis mellanlägen, så kallade centralvokaler[6], exempelvis [ɘ], som i ordet i svenska ordet "beslag" [bɘslɑ:ɡ].
Vokalbildning bestäms dock inte enbart av tungryggens läge i munhålan i djupled, utan även av dess läge i höjdled. Man skiljer här på låg, mellan och hög vokal, eller mer noggrant låg, mellanlåg, mellanhög och hög[7]. En låg vokal är då [a], som i svenska ordet "tak" [ta:k], medan en hög vokal är [ʉ] som i svenska ordet "kul" [kʉl]. Tungans position kan också beskrivas som munnens öppenhetsgrad[8], det vill säga är tungan högt placerad i munhålan är munnen mer stängd än om tungan är lågt placerad. I stället för låg, mellan och hög vokal kan man alltså tala om öppen, halvöppen och sluten vokal.
Tungans läge i höjd- respektive djupled är en viktig egenskap vid vokalbildning, men vokalbildningen styrs också av läpparnas rundning.[8] Rundad vokal i svenskan är exempelvis /o/ i "sol" [su:l] eller "tro" [tru:], medan /o/ i "trott" [trʊt] är en orundad vokal.
Diftonger och triftonger
I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i neutralt standardspråk, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar man om en triftong.
Indelning
Vokalerna kan delas upp i främre (i, y, långt u, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort u, kort a) och bakre (o, å, långt a) vokaler.
På många språk har främre vokaler haft den effekt på velara och alveolara konsonanter, att de har blivit palatala eller postalveolara framför en främre vokal. I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (d.v.s. främre vokaler) och hårda vokaler (d.v.s. bakre vokaler). Begreppen "mjuka" och "hårda" vokaler har haft motsatt betydelse, E I Y Ä Ö "hårda" och A O U Å "mjuka". Numera är dock de mjuka vokalerna E I Y Ä Ö och de hårda vokalerna är A O U Å. Att prata om hårda och mjuka är fel enligt lingvistiker, "främre" resp. "bakre" är rätt begrepp att använda.
Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonantbokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilket slags vokal de står framför. På många språk reflekterar stavningen förändringen, såsom engelskans church och cheap, men cow och can. På svenska stavas motsvarande ord alla med k: kyrka, köpa, ko och kan, även om uttalet är annorlunda. På tyska stavas alla med k och har ”hårt uttal”: Kirche, kaufen, Kuh och kann. Detsamma gäller till exempel engelskans yield och svenska gälda. Nedan är en tabell hur olika bokstäver ändrar ljud framför olika vokaler på olika språk:
| Före bakre vokal | Före främre vokal | |
|---|---|---|
| Svenska "C" | cancer [ˈkanser] | cykel [ˈsʏkel] |
| Svenska "G" | gata [ˈgɑːta] | get [jeːt] |
| Svenska "K" | kunna [ˈkɵnːa] | känna [ˈɕɛnːa] |
| Svenska "SK" | skala [ˈskɑːla] | skela [ˈɧeːla] |
| Engelska "C" | call [kɔːl] | cell [sɛl] |
| Engelska "G" | gall [gɔːl] | gel [dʒɛl] |
| Franska "C" | calque [kalk] | celà [səˈla] |
| Franska "G" | gare [ɡɑʁ] | gel [ʒɛl] |
| Italienska "C" | cara [kaɾa] | ciao [tʃao̯] |
| Italienska "G" | gallo [ɡalːo] | genere [ˈdʒɛneɾe] |
| Italienska "SC" | scala [skala] | scena [ˈʃɛna] |
I vissa svenska dialekter har denna förändring även skett inuti ord, något som brukar kallas norrländsk förmjukning. Det innebär att ord som skogen, väggen, säcken, bänken och fisken kan uttalas skojin ([skuːjɪn]), väddjin ([vɛdʒɪn]), sättjin ([sɛtʃɪn]), bäntjin ([bɛntʃɪn] och fisjin ([fɪʃɪn]). Detta är vanligast i norrländska dialekter och i Finland, men gränsen för detta drag har gått igenom Uppland, men är nu på utdöende.[9] I Uppland är draget starkast i Hållnäs.[10]
I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.
Referenser
Noter
- ^ Engstrand (2004), s. 345
- ^ Encyclopædia Britannica, uppslagsord vowel
- ^ Engstrand (2007), s. 27
- ^ Engstrand (2004), s. 39
- ^ Bolander (2012), s. 55
- ^ Engstrand (2007), s. 30
- ^ Engstrand (2007), s. 29
- ^ [a b] Bolander (2012), s. 57
- ^ Wessén, Elias (1935), Våra folkmål, Stockholm: Fritze, Libris 1365331
- ^ ”Visst har upplänningen mål i mun”. Unt.se. 25 januari 2009. http://www.unt.se/uppsala/visst-har-upplanningen-mal-i-mun-307282.aspx. Läst 25 februari 2012.
Litteratur
- Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur
- Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
- Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)
- Bolander, Maria, Funktionell svensk grammatik (Liber 2012, tredje upplagan)