Wurtzit

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Wurtzit
Wurtzite-245570.jpg
KategoriMineral
GruppP63mc
Strunz klassificering2.CB.45
Kemisk formel(Zn,Fe)S
FärgSvart, brun, brunröd
KristallsystemHexagonala
TvillingbildningMycket sällan
Spaltningperfekt {1010} tydlig, {0001}
BrottOjämnt
Hårdhet (Mohs)3,5–4
GlansDiamantglans.
Ljusbrytningnω = 2,356 nε = 2,378[1]
Optisk karaktärEnaxligt +
Densitet3,98–4,08
Smältpunkt1700±20 [2]
LöslighetNärmast olöslig i vatten, löslig i saltsyra
TyplokalSan José-gruvan vid Oruro
ÖvrigtPiezoelektrisk;

Wurtzit är ett hexagonalt ovanligt mineral med zink och svavel, en zinksulfid ZnS som även betecknas β-ZnS till skillnad från det polymorfa mineralet zinkblände vilket ibland betecknas α-ZnS och kristalliserar i det kubiska systemet. Wurtzit är metastabilt (stabilt över 1020 °C)[2] och är en högtemperaturmodifikation till zinkblände. Vanligtvis kan en del zink ersättas (substitueras) med järn så formeln brukar skrivas (Zn,Fe)S. Wurtzit bildar mörkt rödbruna till svarta[1] radialstråliga krustor och aggregat[3] eller sällsynt tavelformade kristaller. En röd genomskinlig manganhaltig varietet, (Zn,Mn)S, kallas erytrozinkit[4] men det är inte ett namn godkänt av International Mineralogical Association, IMA.

Flera av wurtzitens egenskaper liknar dem för zinkblände varför det är svårt att med enkla medel särskilja de båda olika mineralen.[3][4] I några gruvor är wurtzit ett väsentligt malmmineral.[4]

Särskilda egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Vid rostning – upphettning med luft(syre)tillförsel - omvandlas wurtzit till zinkoxid. Tidigare användes denna egenskap i blåsrörsanalys för att kvalitativt påvisa zink. Zinkoxiden sublimerar men en del avsätter sig som en beläggning på träkolet. I hett tillstånd är beläggningen gul men blir typiskt vit när den svalnat. Wurtzit från Tsumeb Namibia fluorescerar orange i såväl kortvågigt (excitering 254 nm) som långvågigt (excitering cirka 337 nm) ultraviolet ljus. Aktivator är mangan, Mn2+.[5] Wurtzit är ett uniaxialt positivt mineral. Wurtzit är ett piezoelektriskt mineral.

Etymologi och historia[redigera | redigera wikitext]

Mineralet beskrevs första gången av den franske kemisten och mineralogen Charles Friedel år 1861 som namngav det efter sin lärare Charles Adolphe Wurtz. De kemiska egenskaperna var lika de för zinkblände men kristallformen talade emot. Bland annat mätte han vinkeln mellan några pyramidytor till 129°, ett värde nära det för pyramidytor i greenockit.[6] De prover som Friedel undersökte hade hittats i gruvan San José nära staden Oruro i de bolivianska Anderna och platsen är typlokal för wurtzit.

Klassning[redigera | redigera wikitext]

I den sedan 2001 av (International Mineralogical Association) IMA använda 9:e upplagan av Nickel-Strunz klassifikationssystem inordnas wurtzit i mineralklassen ”sulfider och sulfosalter” och där i gruppen ”metallsulfider med lika förhållande metall till svavel (M:S = 1:1 och liknande). Wurtzit har fått ge namn åt undergruppen wurtzitgruppen där cadmoselit, greenockit, rambergit utöver wurtzit ingår.[7]

Bildning och fyndlokaler[redigera | redigera wikitext]

Wurtzit bildas som många andra sulfider som utfällningar ur hydrotermala lösningar. Naturligt bildad wurtzit innehåller oftast järn, mangan och kadmium. Hög halt av kadmium befrämjar bildning av wurtzit i stället för zinkblände. Utöver typlokalen San José-gruvan vid Uoro förekommer wurtzit i ett flertal gruvor i Bolivia. De hittills största (upp till fyra centimeter) och bästa wurtzitkristallerna har hittats i Bolivia. I Talnach (Талнах) i Sibirien (Ryssland) har upp till tre centimeter välutbildade kristaller hittats. Förekomst av wurtzit i Sverige är ovanlig men har rapporterats från Kogruvan i Värmland och Bersbo gruvor i Östergötland.[3]

Morfologi[redigera | redigera wikitext]

Wurtzit i hexagonalt och tabulärt bildade kristaller från gruvan Yaogangxian (瑶岗仙矿), Hunan, Kina

Wurtzit uppträder ofta som radialstråliga aggregat av nål- och pelarformiga kristaller tillsammans med zinkblände i så kallad schalenblende. Wurtzitaggregaten liknar då i form den som stibnit har. Mera sällan bildas enkristaller mest som ofullkomliga pyramider (basyta i ena änden och spets i den andra). Sällsynt bildas tavelformiga kristaller där den övre och undre ytan löper parallell med basytan. I detta fall är pyramidytorna dåligt utbildade.

Kristallstruktur[redigera | redigera wikitext]

Kristallografiska data[8][9]
kristallstruktur hos wurtzit
Strukturtyp Wurtzit
Kristallsystem hexagonala
Rymdgrupp P63mc
Gitterparameter
(Elementarcell)
a (= b) = 3,82 Å
c = 6,26 Å
Antal (Z)
Formelenheter
Z = 2
Animering av strukturtypen wurtzit.

Wurtzit tillhör det hexagonala kristallsystemet, rymdgrupp P63mc(rymdgruppsnummer 186) med gitterparameter a = 3,82 Å och c = 6,26 Å. I elementarcellen ingår två formelenheter, (2[ZnS]). Mineralet har fått ge namn åt strukturtypen wurtzit-struktur som har hexagonal tätpackning med lagerföljden … ABAB … längs c-axeln. Varje zinkatom är omgiven av fyra tetraedriskt ordnade svavelatomer och varje svavelatom har fyra tetraedriskt orienterade zinkatomer som närmsta granne. Endast varannan möjlig tetraeder av svavelatomer har en (1) zinkatom. Detsamma gäller omvänt, alltså varannan möjlig tetraeder av zinkatomer har en (1) svavelatom. Både zinkatomerna och svavelatomerna har koordinationstalet 4.

Se även[redigera | redigera wikitext]

IMA:s minerallista med godkända namn, http://nrmima.nrm.se/IMA_Master_List_2016-01.pdf på engelska (läst 2016 mars 07)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyska Wikipedia, Wurtzit, 2016 mars 07

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.mindat.org/min-4318.htm
  2. ^ [a b] Press Inc, Handbook of Chemistry and Physics 57 Ed, B177, ISBN 0-87819-456-8
  3. ^ [a b c] L-H Hedin, M Jansson, Mineral i Sverige, 2007, sidan 60, ISBN 978-91-88528-58-2
  4. ^ [a b c] H. J. Rösler, Lehrbuch der Mineralogie 3. Auflage, sidan 312, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie,Leipzig 1984
  5. ^ Boris S. Gorobets, Alexandre A. Rogojine; Luminescent spectra of Minerals Reference-Book; Allryska Institutet för Mineralresurser, Moskva 2002, sidan 70, ISBN 5-901837-05-3
  6. ^ Friedel C (1861) Sur le dimorphisme du sulfure de zinc, Comptes Rendus de L’Académie des Sciences Paris 52, sidor 983-985
  7. ^ M. E. Back, J. A. Mandarino, Fleischer’s Glossary of Mineral Species 2008, Mineralogical Record, Tucson, Arizona,USA
  8. ^ E. H. Kisi, M. M. Elcombe: U parameters for the wurtzite structure of ZnS and ZnO using powder neutron diffraction. In: Acta Crystallographica. Nr. C45, 1989, S. 1867-1870.(kopierad referens från tyska WP men ej läst)
  9. ^ http://rruff.info/doclib/hom/wurtzite.pdf