Y3

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Y3 (utgången)[1]
Fordonstyp4-delat motorvagnssätt, drivenhet
Tillverkningsår1966–1967
Byggt antal6
TillverkareASEA (elutrustning), Linke Hofmann-Busch
AxelföljdB'B' + 2'2' + 2'2' + 2'2'
Längd (över koppel)16 920 mm
Drivhjulsdiameter920 mm
Spårvidd1 435 mm (normalspår)
Drivmedeldiesel
Effekt910 kW
Största tillåtna hastighet140 km/h
Tjänstevikt61,5 ton
OperatörerSJ
Korgbredd3 120 mm

Y3 var ett dieseldrivet motorvagnståg hos SJ med driv- och manöverenheter i två våningar. Det var också namnet på drivenheten i detta motorvagnståg.[2]

Beställning[redigera | redigera wikitext]

SJ behövde ett dieseldrivet motorvagnssätt att sätta in på längre, icke elektrifierade linjer, och planeringen av ett sådant startade 1958. Initialt tänkte man lägga beställningen hos Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, som hade byggt ett flertal rälsbussar, men efter ägarens, Hilding Carlssons, död upphörde i stort sett samarbetet med företaget och beställningen lades i stället ut hos Linke-Hofmann-Busch AG i Salzgitter 1964. För den elektriska utrustningen och boggierna stod ASEA. Beställningen omfattade även en eldriven motorvagn, men denna ströks på ett tidigt stadium.[3]

Konstruktionsarbetet[redigera | redigera wikitext]

Linke-Hofmann-Busch fick i hög grad fria händer och stod till stor del för även det teoretiska konstruktionsarbetet själva, dock i nära samarbete med SJ, både genom noggrann kontroll av ritningarna och via representanter på plats. Beställningen reviderades emellertid flera gånger. Den strukna motorvagnen har redan nämnts; inte heller var det planerat från början att även motorvagnarna skulle ha passagerarutrymmen precis som manövervagnarna, från början var de planerade som rena en-våningsfordon. Även motortypen ändrades: Till att börja med avsåg man en svagare motor än vad som slutligen blev fallet, och en lägre maxhastighet (120 km/h). De planerade Rolls Royce-motorerna ersattes därför med Deutz-motorer, vilka gav den önskade högre topphastigheten på 140 km/h. Någon hänsyn till att de nya motorerna utvecklade högre värme togs inte, vilket skulle visa sig ödesdigert.[3]

Vagnarna levererades under sent 1966 till 1967[2]. Den första reguljära användningen av typen var 1 februari 1967 på sträckan Stockholm-Mora, även om den hade testats i ett extrainsatt snälltåg på samma sträcka 23 december året innan[3].

Problem efter leverans[redigera | redigera wikitext]

Den omständigheten att motorrummet inte var dimensionerat för den starkare motortypen och den högre temperatur den genererade ledde till att man fick flera motorbränder. Problemen kvarstod tills man gjorde en omfattande ombyggnad av kylsystemet kring 1973. Bytet av motortyp ledde också till att man i början hade problem med kraftöverföringen.[3]

Mellan vagnarna fanns två bälgar, en inre och en yttre. Den yttre bälgen vållade problem vid växling, och man tog därför bort den under 1974 och 1975.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

I stället för den rödbruna färgsättning som då var vanlig hos SJ, målades tågen i rödorange med mörkgrått (ursprungligen grönt) tak, samma färgsättning som de så kallade "Paprikatågen"[3]. På grund av driv- och manöverenheternas puckelformiga övervåningar fick typen smeknamnet "Kamelen".[2]

Utnyttjande[redigera | redigera wikitext]

Initialt användes tågen på sträckorna Malmö-Karlskrona, Malmö-Ystad och Stockholm-Mora. 1972 överfördes tågen som gick på Stockholm-Mora till Malmö trafikdistrikt. Från 1982, när tågen började åldras, överföres de till lokaltrafik på sträckan Malmö-Ystad-Tomelilla. Tågtypen drogs in 1990.[3]

Vagnstyper[redigera | redigera wikitext]

Flera olika typer av vagnar fanns:[1]

Beteckning Typ Längd
mm
Höjd
mm
Vikt Platser Antal
byggda
Byggnadsår
Y3 Drivenhet
2:a klass
19620 4600 61,5 endast på
övervån.
6 1966–1967
UB3Y Manöverenhet
2:a klass
19620 4600 37,4 78 2 1966
UA3 Personenhet
1:a klass1.
21000 3700 28,6 37 2 1966–1967
UAB3 Personenhet
1:a + 2:a klass
21000 3700 28,6 18+28 2 1966–1967
UB3 Personenhet
2:a klass
21000 3700 29,4 56 3 1966–1967
UB3B Personenhet
2:a klass2.
21000 3700 29,4 42 4 1966–1967

Anmärkningar:

  1. Byggdes senare om till UA3B
  2. Med pentry och lekrum

Ett tågsätt bestod av Y3 + upp till 2 personenheter + UB3Y, eller Y3 + upp till 6 personenheter + Y3[2].

Alla enheterna var 3 120 mm breda[1].

Bränder[redigera | redigera wikitext]

Detta motorvagnståg blev dessvärre ökänt hos räddningstjänsten i de kommuner där tåget passerade. Flera motorrumsbränder uppstod i tågen. Som redan nämnts utvecklade den luftkylda Deutzmotorn hög värme som heta sommardagar orsakade bränder.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Diehl, Ulf; Nilsson, Lennart (1976). Svenska lok och motorvagnar 1976-01-01. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. ISBN 91-85098-18-3 
  2. ^ [a b c d] ”Motorvagn Y3”. Järnväg.net. http://www.jarnvag.net/index.php/vagnguide/utgangna-motorvagnar/y3. Läst 13 mars 2009. 
  3. ^ [a b c d e f g] Hällqvist, Arne (september 1984). Rälsbussar och släpvagnar vid Statens Järnvägar. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 89-93. ISBN 91-85098-38-8