Ypsilon Sagittarii

Från Wikipedia
Ypsilon Sagittarii (υ)
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSkytten
Rektascension19t 21m 43,62284s[1]
Deklination-15° 57′ 18,0625″[1]
Skenbar magnitud ()+4,61[2]
Stjärntyp
SpektraltypA2 Ia + B2 VPe[3]
U–B-0,53[2]
B–V+0,10[2] Pulserande variabel av PV Telescopii-typ (PVTEL)[4] (ß Lyr?[5]
Astrometri
Radialhastighet ()+8,9[6] km/s
Egenrörelse (µ)RA: 1,34[1] mas/år
Dek.: -5,25[1] mas/år
Parallax ()1,83 ± 0,23[1]
Avståndca 1800  (ca 550 pc)
Absolut magnitud ()-4,13[7]
Detaljer
Massa2,5 ± 4[8] M
Radie50[9] R
Luminositet39 000[10] L
Temperatur12 300[3] K
Metallicitet−0,2[3] dex
Ålder52[4] miljoner år
Andra beteckningar
υ Sagittarii, υ Sgr, Upsilon Sgr, 46 Sagittarii, BD−16°5283, FK5 727, GC 26697, HD 181615, HD 181616, HIP 95176, HR 7342, PPM 235885, SAO 162518[3]

Ypsilon Sagittarii (υ Sagittarii, förkortat Ypsilon Sgr, υ Sgr) som är stjärnans Bayerbeteckning, är en dubbelstjärna belägen i den nordöstra delen av stjärnbilden Skytten. Den har en skenbar magnitud på 4,61[2] och är synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 1,8[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 1 800 ljusår (ca 550 parsek) från solen.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Primärstjärnan Ypsilon Sagittarii A är en blå till vit superjättestjärna av spektralklass A2 Ia,[3] även om publicerade spektraltyper varierar från F2P till B5II.[3] Kontraster i spektrumet kan härröra från omgivande stoftskiva, polarstrålar eller från själva stjärnan. Den låga massan och ovanliga kemiska sammansättningen antas också ge upphov till vilseledande spektralkalibreringar, med stjärnan inte så massiv eller så lysande som Ia-ljusstyrkan anger.[3] Den har en massa som är ca 2,5[8] gånger större än solens massa, en radie som är ca 50[9] gånger större än solens och utsänder från dess fotosfär ca 39 000[10] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur på ca 12 300[3] K.

Ypsilon Sagittarrii A är en heliumstjärna med nästan total brist på väte.[11] Den har också beskrivits som en neonstjärna på grund av de mycket höga relativa nivåerna av det elementet.[12] Den har avlägsnat dess yttre väteskikt efter att den expanderat från huvudserien.[11] Den antas ha uppstått som en stjärna i huvudserien med en massa motsvarande ca 8 solmassor och expanderat när den förbrukat vätet i dess kärna för att nu vara endast 2,5 gånger tyngre än solen men expanderad till utseendet av en superjättestjärna.[8] Andra uppskattningar ger större massa, som 5,45 och 8,56 solmassor vid den kända lutningen hos rotationsaxeln på 50°.[13]

Ypsilon Sagittarrii A är klassificerad som en PV Telescopii-variabel, även om den ursprungligen angavs som en förmörkelsevariabel. Den visar fluktuationer i skenbar magnitud mellan +4,51 och +4,65 med en period på ca 20 dygn.[13][14] Den klassificeras som en enkelsidig spektroskopisk dubbelstjärna, men starka excitationslinjer från följeslagaren kan noteras i ultraviolett ljus.[15]

Följeslagaren, Ypsilon Sagittarrii B, är mer massiv än primärstjärnan, men så svag i det synliga ljusområdet att den inte kan upptäckas. Den anses vara en stjärna i huvudserien av spektralklass B som tillförs massa från primärstjärnan.[13]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Van Leeuwen, F. (2007). "Validation of the new Hipparcos reduction". Astronomy and Astrophysics. 474 (2): 653. arXiv:0708.1752. Bibcode:2007A&A...474..653V. doi:10.1051/0004-6361:20078357.
  2. ^ [a b c d] Ducati, J. R. (2002). "VizieR Online Data Catalog: Catalogue of Stellar Photometry in Johnson's 11-color system". CDS/ADC Collection of Electronic Catalogues. 2237. Bibcode:2002yCat.2237....0D.
  3. ^ [a b c d e f g h] Kipper, Tõnu; Klochkova, Valentina G. (2012). "High-Resolution Spectroscopy of the Hydrogen-Deficient Binary Upsilon Sgr". Baltic Astronomy. 21: 219. Bibcode:2012BaltA..21..219K. doi:10.1515/astro-2017-0382.
  4. ^ [a b] Kipper, Tõnu; Klochkova, Valentina G. (2012). "High-Resolution Spectroscopy of the Hydrogen-Deficient Binary Upsilon Sgr". Baltic Astronomy. 21: 219. Bibcode:2012BaltA..21..219K. doi:10.1515/astro-2017-0382.
  5. ^ Samus, N. N.; Durlevich, O. V.; et al. (2009). "VizieR Online Data Catalog: General Catalogue of Variable Stars (Samus+ 2007-2013)". VizieR On-line Data Catalog: B/gcvs. Originally published in: 2009yCat....102025S. 1. Bibcode:2009yCat....102025S.
  6. ^ Wilson, Ralph Elmer (1953). "General catalogue of stellar radial velocities". Washington. Bibcode:1953GCRV..C......0W.
  7. ^ Anderson, E.; Francis, Ch. (2012), "XHIP: An extended hipparcos compilation", Astronomy Letters, 38 (5): 331, arXiv:1108.4971, Bibcode:2012AstL...38..331A, doi:10.1134/S1063773712050015.
  8. ^ [a b c] Leushin, V. V. (2001). "Atmospheric Iron Abundance in the Primary Component of upsilon Sgr". Astronomy Letters. 27 (10): 634. Bibcode:2001AstL...27..634L. doi:10.1134/1.1404457.
  9. ^ [a b] Bonneau, D.; Chesneau, O.; Mourard, D.; Bério, Ph.; Clausse, J. M.; Delaa, O.; Marcotto, A.; Perraut, K.; Roussel, A.; Spang, A.; Stee, Ph.; Tallon-Bosc, I.; McAlister, H.; Ten Brummelaar, T.; Sturmann, J.; Sturmann, L.; Turner, N.; Farrington, C.; Goldfinger, P. J. (2011). "A large Hα line forming region for the massive interacting binaries β Lyrae and υ Sagitarii". Astronomy & Astrophysics. 532: A148. Bibcode:2011A&A...532A.148B. doi:10.1051/0004-6361/201116742.
  10. ^ [a b] Netolický, M.; Bonneau, D.; Chesneau, O.; Harmanec, P.; Koubský, P.; Mourard, D.; Stee, P. (2009). "The circumbinary dusty disk around the hydrogen-deficient binary star υ Sagittarii". Astronomy and Astrophysics. 499 (3): 827. Bibcode:2009A&A...499..827N. doi:10.1051/0004-6361/200811192.
  11. ^ [a b] Leushin, V. V.; Snezhko, L. I.; Chuvenkov, V. V. (1998). "History of the chemical evolution of the primary component of the binary system υ Sagittarius". Astronomy Letters. 24: 39. Bibcode:1998AstL...24...39L.
  12. ^ Leushin, V. V. (2000). "The primary component of υ Sagittarius is a neon star". Bulletin of the Special Astrophysical Observatory. Russian Academy of Sciences. 50: 60. Bibcode:2000BSAO...50...60L.
  13. ^ [a b c] Koubský, P.; Harmanec, P.; Yang, S.; Netolický, M.; Škoda, P.; Šlechta, M.; Korčáková, D. (2006). "Properties and nature of Be stars. 25. A new orbital solution and the nature of a peculiar emission-line binary υ Sagittarii". Astronomy and Astrophysics. 459 (3): 849. arXiv:1111.3761. Bibcode:2006A&A...459..849K. doi:10.1051/0004-6361:20065274.
  14. ^ Jeffery, C. Simon (2008). "Variable Star Designations for Extreme Helium Stars". Information Bulletin on Variable Stars. 5817: 1. Bibcode:2008IBVS.5817....1J.
  15. ^ Dudley, R. E.; Jeffery, C. S. (1990). "The Mass Ratio of Upsilon-Sagittarii from Ultraviolet Radial Velocities". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 247: 400. Bibcode:1990MNRAS.247..400D.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]