Galliska

Från Wikipedia
Galliska
RegionGallien
SpråkfamiljIndoeuropeiska
Etruskiska alfabetet
Grekiska alfabetet
Latinska alfabetet
Språkkoder
ISO 639‐3xtg
Textbit på galliska skrivet med grekiska alfabet.

Galliska är ett utdött keltiskt språk. Det tillhörde språkfamiljen fastlandskeltiska språk, vilken även den är utdöd.[1] Galliskan talades i Gallien, men gav efterhand vika för latin vilket senare utvecklades till franska i regionen. Runt år 500 e.Kr. var galliskan definitivt utdöd.[2][3]

Galliska var ett böjningsspråk med en ganska fri ordföljd i en mening. De flesta galliska texter är korta; dessa är ofta dedikationer med bara en mening, epitafer eller signaturer. De längre inskriptionerna är religiöst magiska till sin natur - de viktigaste är den lunisolarkalendern från Coligny och förbannelsetavlorna som finns i L'Hospitalet-du-Larzac och Chamalières. Det magra källmaterialet fattigdom gör inte en fullständig studie av språkets historia möjlig och inte heller kan en fullständig rekonstruktion av grammatik. Översättningen från galliska bygger till stor del på användningen av en jämförande språkmetod. Relativt få inskriptioner i detta och andra kontinentala keltiska språk gör det också svårt att studera deras ömsesidiga släkttskap, liksom deras förhållande till de ökeltiska språk som fortfarandetalas idag. Det gör det svårt att skapa en bild av språkutvecklingen i den keltiska gruppen.Utrotningen av språket har samband med den progressiva romaniseringen av den gallisktalande befolkningen.

Notera att bretonska, det keltiska språk som lever kvar i Bretagne, inte är en kvarleva av galliskan, utan infördes i tidig medeltid av invandrare från Wales eller Cornwall.

Språkets historia[redigera | redigera wikitext]

Den tidiga perioden[redigera | redigera wikitext]

Även om galliska personnamn skrivna av galler med grekisk skrift har bevarats från regionen kring Massalia på 300-talet f.Kr., så dök de första riktiga inskriptionerna på galliska upp under 200-talet f.Kr.[4][5]

Minst 13 referenser till galliska eller gallisk skrift kan hittas hos antikens grekiska och latinska författare. Gallerna och deras språk nämns också av romerska författare. Det tidigaste är ett omnämnande i Catalepton som tillskrivs Vergilius från det första århundradet f.Kr.Ordet galliska (gallicum) som språkterm används först uttryckligen i Appendix Vergiliana i en dikt som hänvisar till galliska bokstäver i alfabetet.[6] Julius Caesar skriver i sin Commentarii de Bello Gallico från 58 f.Kr. att kelterna/gallerna och deras språk är åtskilda från de närliggande Aquitani och Belgae av floderna Garonne respektive Seine/Marne.[7] Caesar berättar att listor över befolkningen skrivna med grekisk skrift hittades bland Helvetierna.[8] Caesar noterar också att från och med 53 f.Kr. använde de galliska druiderna det grekiska alfabetet för privata och offentliga transaktioner, med ett viktigt undantag för druidiska lärdomskunskapen, som bara kunde memoreras och inte fick skrivas ned.[9] Enligt samlingsverket Recueil des Inscriptions Gauloises (se nedan) finns nästan tre fjärdedelar av galliska inskriptioner (om man bortser från mynt) i det grekiska alfabetet. De senare inskriptioner som dateras till romerska provinsen Gallien är mestadels skrvna med latinska alfabetet och har mest hittats i centrala Frankrike.

Den romerska perioden[redigera | redigera wikitext]

Latin antogs snabbt av den galliska aristokratin efter den romerska erövringen, för att de ville behålla sin elitmakt och inflytande, kunskaper i tre språk (galliska, grekiska och latin) i södra Gallien noterades redan på första århundradet f.Kr. Tidiga hänvisningar till galliska i Gallien tenderar att göras i samband med problem med att behärska grekiska eller latin flytande fram till omkring 400, medan efter 450, börjar galliska nämnas i sammanhang där latinet har ersatt galiska eller keltiska. Detta gällde till en början bara överklassen.

Under den sista fjärdedelen av 200-talet ber Irenaeus, biskop av Lugdunum (dagens Lyon), om ursäkt för sin otillräckliga grekiska, eftersom han är bosatt bland Keltae och till största delen van att använda en barbarisk dialekt.

Enligt Vita Sancti Symphoriani avrättades Symphorian of Augustodunum (nuvarande Autun) den 22 augusti år 178 för sin kristna tro. Medan han leddes till sin avrättning, förmanade hans ärevördiga moder honom från muren ihärdigt och anmärkningsvärt för alla (?), och sade på galliska: Son, son, Symphorianus, tänk på din Gud (översättning av mater sua de muro sedula et nota illum uoce Gallica monuit dicens: 'nate, nate Synforiane, mentobeto to diuo'[10] ). Den galliska meningen har överförts iförvanskat tillstånd i de olika manuskripten. Enligt David Stifter ser *mentobeto ut att vara ett protoromanskt verb härlett från latinet mens, mentis 'mind' och habere 'to have', och det kan inte uteslutas att hela yttrandet är en tidig variant av romansk galliska, eller en blandning av detta och galliska, istället för att vara ett exempel på ren galliska. Å andra sidan är nate känt på galliska (till exempel i Endlichers ordlista), och författaren till Vita Sancti Symphoriani, oavsett om han kunde flytande galliska eller inte, förväntar sig uppenbarligen att ett icke-latinskt språk har talats vid den tiden. Den latinska författaren Aulus Gellius (ca 180) nämner galliska vid sidan av det etruskiska språket i en anekdot, vilket tyder på att hans lyssnare hade hört talas om dessa språk, men inte skulle förstå något av dem.[11]

Av de viktiga senare källorna nämns framför allt den romerska historikern Dio Cassius (207-229), som skriver att de cisalpinska och transalpinska gallerna talade samma språk, vilket kan utläsas av följande passager: 1. I Bok XIII nämner han principen att namngivna stammar har en gemensam ledning och ett vanligt språk, annars sammanfattas befolkningen i en region med en geografisk term, som i fallet med spanjorerna/ibererna.[12] 2. I böckerna XII och XIV anges att galler mellan Pyrenéerna och floden Po betrakta sig som släktingar. [13][14] 3. I bok XLVI förklarar Cassius Dio att den avgörande skillnaden mellan cis- och transalpina galler är längden på håret och klädstilen, och han nämner inte någon språkskillnad, eftersom de cisalpina gallerna har antagit kortare hår och den romerska togan på ett tidigt datum (Gallia Togata).[15] Potentiellt i motsats till detta beskrev Caesar floden Rhone som en gräns mellan kelterna och provincia nostra.[16]

Ulpianus skriver I Digesta XXXII, 11på 200-talet att fidekommiss (testamentariska bestämmelser) också får skrivas på galliska.[17]

Slutligt bortdöende av språket[redigera | redigera wikitext]

Trots avsevärd romanisering av den lokala materiella kulturen anses det galliska språket ha överlevt och samexisterat med talat latin under århundradena av romerskt styre i Gallien.[18] Den exakta tidpunkten för den slutliga utrotningen av galliska är okänd, men det har troligen varit i slutet av 500-talet eller början av 600-talet e.Kr.[19] efter det västromerska rikets kollaps.[20]

Språkskiftet var ojämnt i framstegen och formats av sociologiska faktorer. Även om det fanns en närvaro av pensionerade veteraner i kolonier, förändrade dessa inte nämnvärt den språkliga sammansättningen av Galliens befolkning, av vilka 90% var autoktona;[44][45] istället var den viktigaste latiniseringsklassen den adjungerade lokala eliten, som skickade deras barn till romerska skolor och administrerade länder åt Rom.

På 500-talet, vid tiden för den västromerska kollapsen, förblev den stora majoriteten (icke-elit och övervägande på landsbygden boende) av befolkningen gallisktalande, och fick latin som sitt modersmål först efter imperiets undergång, eftersom båda de och den nya frankiska härskande eliten antog latinet för sin urbana läskunniga elit.[20]

Bonnaud[21] hävdar att medan latiniseringen inträffade tidigare i Provence och i större stadskärnor, medan galliska kvarstod längst, möjligen så sent som på 900-talet[22] med bevis för fortsatt användning enligt Bonnaud som fortsatte in på 800-talet,[23] i Langres och de omgivande regionerna, regionerna mellan Clermont, Argenton och Bordeaux och i Armorica. Fleuriot,[24] Falc'hun och Gvozdanovic[25] upprätthöll likaså en sen överlevnad i Armorica och språkkontakt av någon form med det uppåtstigande bretonska språket. Det har dock noterats att det finns få bevis som stöder en relativt sen överlevnad specifikt i Bretagne, medan det finns odiskutabla bevis som stöder den relativt sen överlevnad av galliska i de schweiziska alperna och i regioner i centrala Gallien.[26] Med utgångspunkt från dessa fakta, som inkluderar kartläggning av substratvokabulär som bevis, hävdar Kerkhof att vi preliminärt kan ha haft en överlevnad av gallisktalande samhällen under åtminstone det sjätte århundradet i fickor av bergsområden i Centralmassivet, Jura och de schweiziska alperna.

Utbredning och källor[redigera | redigera wikitext]

Enligt Caesar talades språket av olika keltiska stammar i delar av dagens Frankrike upp till floderna Seine och Marne, och i Schweiz vid övre Rhen.  Några föremål med inskrifter finns också norr om Seine ända fram till dagens Belgien och i norra Italien.[27] I norra Italien vittnar inskriptioner om ett besläktat språk, lepontiska.[28]

Även om galliska finns belagd under nästan 750 år över ett stort område, främst moderna Frankrike, delar av Schweiz och norra Italien är språket bristfälligt känt. På grund av de otillräckliga skriftliga källorna, delades språket in i olika perioder relativt sent. Den första språkhistoriska indelningen utvecklades av Pierre-Yves Lambert. Han delade detta språks historia i en äldre och yngre fas. David Stifter kompletterade denna bild. Den äldre språket innehåller texter som belagda senast under det första århundradet f.Kr. och är skrivna främst med en variant av det etruskiska alfabetet, det så kallade "Lugano-alfabetet" och senare med det grekiska alfabetet. Mellanperioden börjar med kristendomens födelse och slutar under andra och tredje århundradena e.Kr. Alla galliska inskriptioner från denna tid är skrivna med det latinska alfabetet.

På grundval av analysen av de bevarade texterna kan man dra slutsatsen att det fanns en viss social konsensus om stavningen av detta språk vid den tiden. Detta framgår av den konsekventa användningen av bokstäverna χ, θ och δ - lånade från det grekiska alfabetet - för att beteckna ljud som inte finns på latin. Från det yngre språket, som slutar runt mitten av det första årtusendet, har mycket färre direkta källor bevarats, men att språket lever bekräftas av det material som har dokumenterats. Det visar omfattande och konsekventa förändringar i fonetik och morfologi, Men i dessa studier blir indirekta källor viktiga.

De äldsta beläggen för språket är daterade till fjärde århundradet f.Kr., och runt trehundratalet e.K.r upphör beläggen för språket. De keltiska stammarna uppfann inte sina egna skrifttecken, men antog sina grannars alfabet. Således bevaras de galliska inskriptionerna i två alfabet. i början med grekiska alfabetet runt den grekiska kolonin Massalia och, efter romarnas erövring, med det latinska alfabetet.

De samlade beläggen, korpusen av galliska texter innehåller över 800 belägg, varav de flesta samlades i fembandsstudien Recueil des inscriptions gauloises (RIG), som publicerades mellan 1984 och 2003. Bevarade språkliga belägg för galliska finns på ett antal steninskrifter ofta är de mestadels korta: De är främst dedikationer (invigningsskrifter), epitafer, signaturer, uttryck för känslor och så vidare. [29]Bland de få längre texterna är de viktigaste av magisk karaktär, framför allt kalendern från Coligny och några till. Kalendern från Colignys är en keltisk kalender som omfattar en period på 5 år, Kalendern är återgiven på en bronstavla som hittades i november 1897 vid Coligny, Ain i Frankrike. Ett antal förbannelser på blytavlor bland andra de från Larzac och från Chamalières[30] som gav mycket kunskap om själva språket men också om gallernas kultur.[31] Senare upptäckter, t.ex. två tabletter som hittades i Chartres 2010 finns inte med i samlingsverket.[32] Ibland är inskrifterna delvis tvåspråkiga: på latin och galliska. Dessutom finns ett stort antal korta graffiti på lerskärvor (med det vanliga mönstret: "X gjorde detta"),Många galliska texter har bara överlevt fragmentariskt, och deras översättning är mycket svår, ibland omöjlig. I processen att läsa inskriptioner är jämförande analys med andra keltiska och indoeuropeiska språk viktig.

Tabletten från L’Hospitalet-du-Larzac från omkring 100e Kr.

Galliska ord lånades av latinet och överlevde sedan även på franska, och i något enstaka fall på tyska. Det uppskattas att cirka 400 franska ord är av galliskt ursprung. Ett dussintal uttryck i sydtyska dialekter anges av språkforskaren Matasović som galliska. Vissa uttryck lånades inte bara av den galliska varianten av vulgärlatin, utan spred sig över ett större område. Sådana ord inkluderar cervisia dvs. öl (franska: cervoise, spanska: cerveza, katalanska cervesa, italienska: cervogia) och Camminu väg (franska chemin, spanska: camino, katlanska camí, portugisiska caminho). Dessutom finns det än idag också ortnamn och naturnamn härledda från det galliska språket, såsom Ardennerna, Besançon, Bourges, Lyon, Maine, Auvergne eller Rhen.

Dessa belägg ligger till grund för en rekonstruktion av galliskan. Kunskapen om språket kommer alltid att förbli bara fragmentarisk, eftersom ordförrådet är magert och mycket få verbformer, adjektiv etc. har bevarats.

Språkliga egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Galliska är av stor språkhistoriskt intresse och betydelse eftersom det nästan helt bevarar de ändelser som ärvts från indoeuropeiska språket via gemensamma urkeltiskan. Formellt har den därför en viss likhet med urgermanskan, latinska och andra forntida språk. I uppdelningen av de keltiska språken i Q-keltiska och P-keltiska språk tillhör galliska de P-keltiska språken. Namnet på hästgudinnan är till exempel Epona ((jfr. Latin equus häst, men också grekiskans hippos häst).). Galliska liksom lepontiska och galatiska liknar den brittiska gruppen av ökeltiska språk. Lingvister som Karl Horst Schmidt räknar till och med en gallo-brittisk undergrupp inom de keltiska språken. Från de ökeltiska språken skiljer sig dock det fastlandskeltiska främst genom tendensen till konsonantmutationer och att de ärvda ändelserna försvinner tidigt i den första gruppen.

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Bilabial Alveolar Palatal Velar
Nasal m n
Klusil p | b t | d k | g
Affrikat ts | dz
Frikativ s | z x
Tremulant r
Lateral l
Approximant j

Källa:[2]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Främre Central Bakre
Sluten i u
Halvsluten e o
Öppen a

Källa:[2]

Grammatik och lexikon[redigera | redigera wikitext]

Substantiv i galliska delades i tre olika genus: maskulinum, femininum och neutrum. Dessutom fanns det sju kasus. Vid sidan av singularis och pluralis, har det möjligen funnits också dualis.[33].

Räkneord 1-10 på galliska:[34]

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
oinos dau treis petuares pempe suexs sextam oxtu nauan decam

Samlingar av texter[redigera | redigera wikitext]

  • Michel Lejeune, Paul-Marie Duval: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 1: Textes gallo-grecs. 1984.
  • Michel Lejeune: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/1: Textes gallo-étrusques. Textes gallo-latins sur pierre. 1988.
  • Pierre-Yves Lambert: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/2: Textes gallo-latins sur instrumentum. 2003.
  • Georges Pinault, Paul-Marie Duval: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 3: Les calendriers (Coligny, Villards d'Héria). 1986.
  • Brigitte Fischer, Jean-Baptiste Colbert de Beaulieu: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 4: Les légendes monétaires. 1998.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Glottolog 4.4 - Transalpine Gaulish”. glottolog.org. https://glottolog.org/resource/languoid/id/tran1282. Läst 10 oktober 2021. 
  2. ^ [a b c] ”Gaulish language, alphabets and pronunciation”. omniglot.com. https://omniglot.com/writing/gaulish.htm. Läst 10 oktober 2021. 
  3. ^ ”Gaulish language” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Gaulish-language. Läst 10 oktober 2021. 
  4. ^ Vath, Bernd; Ziegler, Sabine (2017). "The documentation of Celtic". In Klein, Jared; Joseph, Brian; Fritz, Matthias (eds.). Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics. Vol. 2. Walter de Gruyter. s 1174
  5. ^ de Hoz, Javier (2005). "Ptolemy and the linguistic history of the Narbonensis". I de Hoz, Javier; Luján, Eugenio R.; Sims-Williams, Patrick red.). New approaches to Celtic place-names in Ptolemy's Geography. Ediciones Clásicas. s. 174.
  6. ^ Corinthiorum amator iste uerborum, iste iste rhetor, namque quatenus totus Thucydides, tyrannus Atticae febris: tau Gallicum, min et sphin ut male illisit, ita omnia ista uerba miscuit fratri. — Virgil, Catalepton II: "THAT lover of Corinthian words or obsolete, That--well, that spouter, for that all of Thucydides, a tyrant of Attic fever: that he wrongly fixed on the Gallic tau and min and spin, thus he mixed all those words for [his] brother".
  7. ^ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. sid. 114. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. Läst 14 augusti 2022. 
  8. ^ Bello Gallico I 29,1 In castris Helvetiorum tabulae repertae sunt litteris Graecis confectae et ad Caesarem relatae, quibus in tabulis nominatim ratio confecta erat, qui numerus domo exisset eorum qui arma ferre possent, et item separatim, quot pueri, senes mulieresque. "I Helvetiernas läger, hittades listor, skrivna med grekiska bokstäver, som fördes till Ceasar, i vilka man gjort en uppskattning, namn efter namn, av antalet inom ,landet som var stridsdugliga och likaså antalet pojkar, gamla män och kvinnor separat.
  9. ^ Bello Gallico VI 6,14 Magnum ibi numerum versuum ediscere dicuntur. Itaque annos nonnulli vicenos in disciplina permanent. Neque fas esse existimant ea litteris mandare, cum in reliquis fere rebus, publicis privatisque rationibus Graecis litteris utantur. Id mihi duabus de causis instituisse videntur, quod neque in vulgum disciplinam efferri velint neque eos, qui discunt, litteris confisos minus memoriae studere: quod fere plerisque accidit, ut praesidio litterarum diligentiam in perdiscendo ac memoriam remittant. "De sägs lära sig utantill ett stort antal verser; vilket medför att vissa förlir lärande i 20 år. Inte heller anser de att det är gudomligt rätt att överföra detta till skriven text, fast i nästan alla andra sammanhang i sin allmänna och privata transaktioner använder de grekiska bokstäver. Den vanan har de enligt min mening av två skäl: för att de har ingen önskan att deras lärdomar ska spridas till folkets massa, och att de som lär sig ska inte anstränga sig mindre för att minnas, genom att lita till skriften, de flesta människor som är beroende av skriften, slappnar av i sitt lärande av grunderna och i sin användning av minnet.
  10. ^ R. Thurneysen, "Irisches und Gallisches," i: Zeitschrift für Celtische Philologie 14 (1923) 1-17.
  11. ^ Aulus Gellius, Noctes Atticae, Extract: ueluti Romae nobis praesentibus uetus celebratusque homo in causis, sed repentina et quasi tumultuaria doctrina praeditus, cum apud praefectum urbi uerba faceret et dicere uellet inopi quendam miseroque uictu uiuere et furfureum panem esitare uinumque eructum et feditum potare. "hic", inquit,"eques Romanus apludam edit et flocces bibit". aspexerunt omnes qui aderant alius alium, primo tristiores turbato et requirente uoltu quidnam illud utriusque uerbi foret: post deinde, quasi nescio quid Tusce aut Gallice dixisset, uniuersi riserunt. Till exempel i Rom, i vår närvaro, talade en man med stadens prefekt. Han uppträdde som en man, försedd med en kort och så att säga hastig utbildning, och ville säga att en viss man hade ett fattigt och eländigt sätt att leva, åt bröd av kli och drack dåligt och skämt vin. 'Denne romerske riddare', sade han, 'äter apluda och dricker flockar.' Alla som var närvarande tittade på varandra, först allvarligt och med en frågande min, undrade vad de två orden betydde; därefter, som om han kunde ha sagt något på, jag vet inte, galliska eller etruskiska, brast alla ut i skratt.(baserat på BLOM 2007: 183)
  12. ^ Cassius Dio Roman History XIII, citerad i Zonaras 8, 21 Saguntierna som bor i Spanien, och anslutande land i västra delen av Europa. Det sträcker sig en lång sträcka till det inre havet (=medelhavet), förbi Hercules stoder, och längs oceanen och vidare innefattar regionerna inåt land över en stort område ända till Pyrenéerna. Detta område som börjar vid havet som förut kallades Bebryces hav, men senare Narboneniska havet, sträcker sig till det yttre havet (Atlanten), och innehåller många olika nationaliteter och det skiljer hela Spanien från grannlandet Gallien. Stammarna hade inget gemensamt språk inte heller en gemensam ledning. Romarna kallade dem spanjorer medan grekerna använde Iberer, från floden Iberus (Ebro)
  13. ^ Cassius Dio Roman History XII,20 Insubrerna en gallisk stam, vände sina vapen mot romarna, efter att ha säkrat allierade bland sina släktingar bortom Alperna,
  14. ^ Dio Cassius romerska historia XIV, citerad i Zonoras 8: Hannibal, som önskade invadera Italien med största möjliga hastighet, marscherade snabbt vidare och korsade utan några konflikt hela Gallien, som låg mellan Pyrenéerna och Rhône. Sedan Hannibal, för att snabbt nå fram till Italien, men han misstänksam mot de mer direkta vägarna, och avvek från dem och följde en annan, på vilken han mötte svåra strapatser. För bergen är synnerligen branta, och snön, som hade fallit i stora mängder, drevs av vindarna och fyllde avgrunderna, och isen frös mycket hårt ... Av denna anledning vände han alltså inte tillbaka, utan plötsligt dök han upp från Alperna och spred häpnad och rädsla bland romarna. Hannibal ... fortsatte till Po, och när han där fann varken flottar eller båtar - ty de hade bränts av Scipio - beordrade han sin bror Mago att simma över med kavalleriet och förfölja romarna, medan han själv marscherade upp mot flodens källor. och sedan beställa så att elefanterna skulle korsa nedströms. På detta sätt, medan vattnet tillfälligt dämdes upp och spreds ut av djurens mängd, genomförde han en överkorsning lättare. [...] Av de tillfångatagna dödade han romarna, men släppte resten. Detta gjorde han också, när det gällde de levande, i hopp om att försona städerna genom deras inflytande. Och faktiskt, många av de andra gallerna såväl som ligurerna och etrusker mördade antingen romarna som bodde inom deras gränser, eller övergav dem och överförde sedan sin trohet.
  15. ^ Dio Cassius romerska historia XLVI,55,4-5 Individuellt, men för att de inte skulle anses tillägna sig hela regeringen, ordnade de så att både Afrika, Sardinien och Sicilien skulle ges till Caesar att regera, hela Spanien och Gallia Narbonensis till Lepidus och resten av Gallien, både söder och norr om Alperna, till Antonius. Det förra kallades Gallia Togata, som jag har sagt, [uppenbarligen i en förlorad del av Cassius Dios verk] eftersom den verkade vara fridsammare än de andra delarna i Gallien, och eftersom invånarna redan använde den romerska medborgardräkten; den andra delen kallades Gallia Comata eftersom gallerna där för det mesta lät sitt hår växa långt och på detta sätt utmärkte sig från de andra.
  16. ^ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. Läst 14 augusti 2022. 
  17. ^ Fideicommissa quocumque sermone relinqui possunt, non solum Latina uel Graeca, sed etiam Punica uel Gallicana uel alterius cuiuscumque genti Fideicommissa kan lämnas på vilket språk som helst, inte bara på latin eller grekiska, utan också på puniska eller gallikanska eller av vilket annat folk som helst. David Stifter, 'Old Celtic Languages’, 2012, s110
  18. ^ Hélix, Laurence (2011). Histoire de la langue française. Ellipses Edition Marketing S.A. p. 7. Galliskans förfall och dess försvinnande kan inte förklaras enbart av specifika kulturella sedvänjor: När romarna, med Caesar i spetsen, invaderade Gallien på första århundradet f.Kr., romaniserade galliskan progressivt och djupt. I nästan 500 år, den berömda gallo-romerska perioden, samexisterade galliska och talat latin ännu i det sjätte århundradet; vittnar Grégoire de Tours igen om det galliska språkets överlevnad
  19. ^ Stifter, David (2012), Old Celtic Languages (lecture notes) Köpenhamn universitetr
  20. ^ [a b] Mufwene, Salikoko S. "Språkets födelse och död." Annu. Rev Anthropol. 33 (2004): sidorna 201-222. Sida 213: "... romarna koloniserade inte Europa efter bosättningsmodellen... De lokala härskarna, som redan hade romaniserats, behöll latinet som språk för sina förvaltningar... (fotnot) Latinet spreds utanför Rom till stor del av utländska legosoldater i romerska legioner, liknande hur engelska sprids idag som en världens lingua franca avsevärt genom att icke-modersmålstalare använder den och lär ut den till andra. (huvudsakligen) Mer betydelsefullt är att de romerska kolonierna inte var helt latiniserade under det femte århundradet. När romarna lämnade fortsatte lägre klasser befolkningsmajoriteten, att använda keltiska språk, särskilt på landsbygden..." Sida 214: "Den långvariga utvecklingen av de romanska språken under substratinflytande från keltiska språk är korrelerad med gradvis förlust av det senare, eftersom allt färre barn fann det nyttigt att tillägna sig de keltiska språken och istället förvärvade [regionalt latin]... Idag är de keltiska språken försvunna liksom andra mer inhemska språk liknande Baskiska, som tidigare talades i samma territorium," Sida 215: "[I motsats till angler och saxare som behöll sitt germanskt tal och religion] gav frankerna upp sina germanska traditioner och omfamnade de inhemska härskarnas språk och religion, latin och katolicism."
  21. ^ Bonnaud, P (1981). Terres et langages. Peuples et régions. Clermont-Ferrand: Auvernha Tara d'Oc. s. 109–110.
  22. ^ Lodge, R. Anthony (1993). French: From Dialect to Standard. s. 43.
  23. ^ Bonnaud, P (1981). Terres et langages. Peuples et régions. Clermont-Ferrand: Auvernha Tara d'Oc. s. 38.
  24. ^ Fleuriot, Léon. Les origins de la Bretagne. Paris: Bibliothèque historique Payot, Éditions Payot. s. 77.
  25. ^ Gvozdanovic, Jadranka (2009). Celtic and Slavic and the Great Migrations. Heidelberg: Winter Verlag.
  26. ^ Kerkhof, Peter Alexander (2018). "Language, law and loanwords in early medieval Gaul: language contact and studies in Gallo-Romance phonology". Sidan 50
  27. ^ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. Läst 13 augusti 2022. 
  28. ^ Pierre-Yves Lambert, La langue gauloise, éditions errance 1994.
  29. ^ Joseph F. Eska: Continental celtish. I: Roger D. Woodland: The Ancient Languages of Europe. Cambridge: Cambridge University Press, 2008, s. 165–188.
  30. ^ Joseph F. Eska, D. Ellis Evans: Continental Celtic. W: Martin J. Ball, Nicole Müller: The Celtic Languages. London: Routledge, 2010, s. 28–54.
  31. ^ Lambert 2007, s. 109–116, 149.
  32. ^ Jérémie Viret, Pierre-Yves Lambert, Karin Stüber, David Stifter, Luka Repanšek: Le plomb de Chartres. T. 39. 2013, serie: Études celtiques.
  33. ^ ”Gaulish”. www.languagesgulper.com. http://www.languagesgulper.com/eng/Gaulish.html. Läst 10 oktober 2021. 
  34. ^ ”The Sound of the Gaulish language (Numbers & Sample Text)” (på engelska). ILoveLanguages!. 21 september 2020. https://www.youtube.com/watch?v=teZEMA5mqTo. Läst 10 oktober 2021. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Xavier Delamarre: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. 2e édition revue et augmentée. Éditions Errance, Paris 2003.
  • Giacomo Devoto: Criteri linguistici e criteri archeologici nella definizione del problema gallico. I: Celtica. Band 3, 1956 S. 324–331.
  • Georges Dottin: La langue gauloise. Grammaire, textes et glossaire (= Collection pour l'Étude des Antiquités Nationales. Band 2). Klincksieck, Paris 1920.
  • Paul-Marie Duval (utg.): Recueil des inscriptions gauloises. Volume 1: Michel Lejeune: Textes gallo-grecs (= Gallia. Supplement 45, 1). Éditions du Centre National de la Recherche Scientifique, Paris 1985.'
  • Joseph F. Eska: Continental Celtic. W: Roger D. Woodland: The Ancient Languages of Europe. Cambridge: Cambridge University Press, 2008, s. 165–188.
  • Joseph F. Eska, D. Ellis Evans: Continental Celtic. W: Martin J. Ball, Nicole Müller: The Celtic Languages. London: Routledge, 2010, s. 28–54.
  • Pierre-Yves Lambert: La langue gauloise. Description linguistique, commentaire d'inscriptions choisies. Éditions Errance, Paris 1994.
  • Pierre-Yves Lambert: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/2: Textes gallo-latins sur instrumentum. 2003.
  • Leo Weisgerber: Die Sprache der Festlandkelten. In: Bericht der Römisch-Germanischen Kommission. Band 20, 1931 S. 147–226.
v • r
Keltiska språk
Fastlandskeltiska
(Kontinentalkeltiska)
Ökeltiska
Brittiska
Gaeliska (goideliska)
Oviss
Historia
Dialekter
Blandspråk
Keltiskspråkiga områden
Kursiv stil anger att språket är utdött.
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Galliska&oldid=54414028”