Lärkfalk
| Lärkfalk Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig[2] Status i Finland: Livskraftig[3] | |
_(6045599673).jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Falkfåglar Falconiformes |
| Familj | Falkfåglar Falconidae |
| Underfamilj | Egentliga falkar Falconinae |
| Släkte | Falco |
| Art | Lärkfalk F. subbuteo |
| Vetenskapligt namn | |
| § Falco subbuteo | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
Lärkfalk (Falco subbuteo) är en medelstor falk som häckar över stora delar av Palearktis. Den är en snabb och skicklig flygare som lever av stora insekter och småfåglar som den fångar i luften. För sitt födosök är den beroende av vatten varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar eller vid kusten. Den placerar ofta sitt bo i ett övergivet kråkbo, gärna i en hög tall. Beståndet anses vara livskraftigt.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Lärkfalken är 29–35 cm lång och har ett vingspann på 70–84 cm.[4] Den är ungefär stor som en tornfalk men med längre spetsigare vingar och kortare stjärt.[5] Översidan är mörkt skiffergrå och den har röda "byxor" och undergump. Den mörka ansiktsmasken är kraftfull, med tydlig men kort falkmustasch. Lärkfalken har gul vaxhud och gula fötter. Undersidan är ljus med distinkta strimmor eller fläckar.[4]
Juvenilen är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm, har krämfärgad undersida med tydliga mörka streck.[5] I flykten kan den på håll påminna om en seglare.[5]
_(7).jpg)
Läten[redigera | redigera wikitext]
Lärkfalkens vanligaste läte är ett ihållande "kju-kju-kju-kju...", likt göktytans sång men inte lika gnälligt i tonen. Andra läten är vassa "ki-tjick" i flykten och enstaviga "kitt". Tigglätet är ett utdraget "pii-eh" likt stenfalkens motsvarande läte.[4]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Lärkfalken är en flyttfågel som häckar i stora delar av Palearktiska regionen, från Atlantkusten till Kamtjatka. Den övervintrar så långt som till södra Afrika, södra Eurasien och Stora Sundaöarna.[6]
Den delas ofta upp i två till tre underarter med följande utbredning:[6][7]
- Falco subbuteo subbuteo, inkl. centralasiae (Buturlin, 1911) – merparten av världspopulationen tillhör nominatformen.
- Falco subbuteo streichi (Ernst Hartert & Neumann[särskiljning behövs] 1907) – häckar från södra och östra Kina till Myanmar och norra Indokina.
Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]
I Sverige är lärkfalken ovanlig men vida spridd, förekommande som häckfågel över hela landet utom på västkusten och i det inre av Norrland. Det svenska beståndet flyttar vintertid till Afrika.
Släktskap[redigera | redigera wikitext]
Enligt genetiska studier från 2015 är lärkfalken systerart till afrikansk lärkfalk (Falco cuvierii).[8] De två står vidare närmast sotfalken (F. concolor) och dessa utgör systergrupp till eleonorafalken (F. eleonorae). Australisk lärkfalk (F. longipennis) och orientlärkfalk (F. severus) är trots namnen mer avlägset släkt.
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Lärkfalken föredrar öppna marker som ändå inte är helt utan träd. Den häckar i flera olika biotoper som jordbrukslandskap med insprängda sjöar, gles tallskog med myrar och älvar, och bergsskogar.[4] Lärkfalken är beroende av vattenytor för sitt födosök varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar och kuster.[5] Den häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon och föredrar boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring.[9] Honan lägger två till fyra ägg i juni, vilka huvudsakligen ruvas av henne i cirka fyra veckor.[9] Äggen har bruna fläckar på gul bakgrund. Ungarna blir flygfärdiga på en månad, men matas av huvudsakligen honan ytterligare en tid.[9]
Lärkfalken lever mestadels av flygande större insekter och småfågel upp till starstorlek. Den fångar även svalor, tornseglare och fladdermöss.[5] Bytena slås i flykten och fångade insekter förtärs också ofta i flykten. Viktigaste insektsfödan utgörs av trollsländor. Ungarna matas uteslutande med småfågel, gärna lärkor och ärlor.[5] Den är mycket snabb och en skicklig flygare.[4]
Status och hot[redigera | redigera wikitext]
Lärkfalken har ett mycket stort häckningsområde och den globala populationen är stor. Den europeiska populationen uppskattas till 140 000–219 000 par, vilket innebär 284 000–437 000 adulta individer.[1] Eftersom Europa utgör cirka 30 % av det globala häckningsomrpdet uppskattas den globala populationen uppgå till 933 000–1 457 000 adulta individer. Dessa siffror är osäkra varför IUCN väljer att uppskatta den globala populationen till mellan 900 000 och 1,5 miljoner adulta individer.[1] Den globala trenden är minskande till följd av habitatförlust,[10] baserat på lokala minskningar. Exempelvis i Nordafrika tros beståndet minska på grund av dokumenterad degradering av öppna skogsmiljöer och sentida uppskattningar.[11] I Europa uppskattas dock populationen vara stabil. Alla dessa faktorer sammanräknat gör att IUCN inte bedömer arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]
Hoten mot arten utgörs främst av habitatförstörelse, jakt och störningar från människan under häckningstid.[12] I Ukraina tros avverkning av gammelskog lika bakom lokala minskningar,[13] medan jordbrukets intensifiering minskat tillgången på bohål och föda.[12] Under flyttningen skjuts mellan 500 och 600 individer varje år bara på Malta.[12] Lärkfalken är också mycket sårbar för utbyggnad av vindkraften.[14] I vissa länder har växande bestånd av duvhök lett till högre predation av både lärkfalk och kråkfåglar, vilket lett till direkt dödlighet och minskad tillgång på häckplatser.[12]
Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]
I Sverige anses populationen vara livskraftig. Beståndet ökar i antal och uppskattas till mellan 3 400 och 6 000 reproduktiva individer[2] eller 3 500 par[15].
Taxonomi och namn[redigera | redigera wikitext]
Carl von Linné beskrev arten 1758 som Falco Subbuteo i tionde upplagan av Systema naturae.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d] BirdLife International 2013 Falco subbuteo Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
- ^ [a b] Artfakta om lärkfalk, ArtDatabanken.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av lärkfalk – Falco subbuteo” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26811. Läst 22 mars 2022.
- ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 118-119. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b c d e f] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 136-137. ISBN 91-1-913142-9
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
- ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v12.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.2.
- ^ Fuchs J, JA Johnson & DP Mindell. 2015. Rapid diversification of falcons (Aves: Falconidae) due to expansion of open habitats in the Late Miocene. Molecular Phylogenetics and Evolution 82: 166–182.
- ^ [a b c] Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 118. 91-29-61772-3
- ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1994. Handbook of the Birds of the World, vol. 2: New World Vultures to Guineafowl. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
- ^ Garrido, J. R., Numa, C., Barrios, V. et al. In prep. The conservation status and distribution of the breeding birds of prey in Northern Africa. The IUCN Red List of Threatened Species - Regional Assessment.
- ^ [a b c d] Sergio, F., Bijlsma, R. G., Bogliani, G. and Willie, I. 2001. Falco subbuteo Hobby. BWP Update 3(3): 133-156.
- ^ Orta, J. and Kirwan, G.M. 2015. Eurasian Hobby (Falco subbuteo). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (eds), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
- ^ STRIX. 2012. Developing and testing the methodology for assessing and mapping the sensitivity of migratory birds to wind energy development. BirdLife International, Cambridge.
- ^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2022. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i fjällvärlden? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2023-02-20
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Henning Anthon (1995) Fågelboken, omtryck, ISBN 91-37-10481-0
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Dansk ornitologisk forening
Wiktionary har ett uppslag om lärkfalk.- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikispecies har information om lärkfalk.
Wikimedia Commons har media som rör lärkfalk.- Läten på xeno-canto.org
- Fler bilder på Flickr
|