Édith Cresson
| Édith Cresson | |
.jpg) Édith Cresson, 1995. | |
| Född | Édith Campion 27 januari 1934[1][2][3] (90 år) Boulogne-Billancourt, Frankrike |
|---|---|
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Haut Enseignement Commercial pour les jeunes filles[4]  |
| Sysselsättning | Politiker[5], diplomat, nationalekonom |
| Befattning | |
| Ledamot av departementsstyrelse i Frankrike Europaparlamentariker första Europaparlamentet, Frankrike (1979–1981)[6] Frankrikes jordbruksminister regeringen Mauroy I (1981–1981) Frankrikes jordbruksminister regeringen Mauroy II (1981–1983) Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Femte franska republikens sjunde legislaturperiod, Viennes andra (1981–1981) Châtelleraults borgmästare (1983–1997) Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Femte franska republikens åttonde legislaturperiod, Vienne (1986–1988) Ledamot av Frankrikes nationalförsamling femte franska republikens nionde legislaturperiod, Viennes fjärde (1988–1988) Frankrikes premiärminister (1991–1992) EU-kommissionär för forskning, innovation och vetenskap (1995–1999) | |
| Politiskt parti | |
| Socialistiska partiet | |
| Make | Jacques Cresson |
| Utmärkelser | |
| Officer av Hederslegionen (2013)[7] Storkorset av Nationalförtjänstorden | |
| Redigera Wikidata | |
Édith Cresson, ursprungligen Édith Campion, född 27 januari 1934 i Boulogne-Billancourt, Hauts-de-Seine, är en fransk socialistisk politiker. Hon var Frankrikes premiärminister 1991–1992 och EU-kommissionär 1995–1999.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Cresson har en doktorsexamen i demografi från HEC Paris. Hon valdes in i Europaparlamentet 1979 och i Nationalförsamlingen 1981, samt omvaldes till den senare 1986 och 1988. Under 1980-talet innehade hon en rad ministerposter: jordbruksminister 1981–1983, minister för turism och utrikeshandel 1983–1984, minister för industriell omstrukturering och utrikeshandel 1984–1986 och Europaminister 1988–1990.
Den 15 maj 1991 utsågs hon till premiärminister av presidenten François Mitterrand. Hon blev dock snabbt impopulär bland väljarna och fick lämna sin post efter mindre än ett år, efter socialistiska partiets dåliga resultat i lokalvalen 1992.
Cresson var EU-kommissionär under åren 1995–1999 och ansvarade för forskning, utveckling, vetenskap, EU:s forskningscenter, utbildning och ungdomsfrågor. Hon anklagades för korruption, och dessa anklagelser mot henne var den huvudsakliga orsaken till Santer-kommissionens fall 1999.
Cresson var mycket kritisk mot de "anglosaxiska" länderna och fördömde ofta folket och kulturen i andra länder. Hon sade en gång att 25 procent av invånarna i USA, Storbritannien och Tyskland var homosexuella, och att det inte kunde vara så i Frankrike.[8] I hennes starka kritik av den japanska handeln använde hon också en skarp retorik som några hävdade gränsade till rasism.[9]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Frankrikes nationalförsamling (red.), Sycomore, Edith Cresson, 2071, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ GeneaStar, Edith Cresson.[källa från Wikidata]
- ^ Munzinger Personen, Edith Cresson, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, revueladeferlante.fr .[källa från Wikidata]
- ^ www.europarl.europa.eu, 870, läst: 20 april 2022.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.europarl.europa.eu .[källa från Wikidata]
- ^ Journal officiel de la République française, 162, 14 juli 2013, s. 11751, PREX1316852D, läs online, läst: 25 juni 2019.[källa från Wikidata]
- ^ 'So They Say' --April 2002 Arkiverad 29 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ "French ex-PM guilty of favouritism, but escapes penalty", eubusiness.com
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Édith Cresson.- Cresson på EU-kommissionens webbplats
| Företrädare: Michel Rocard |
Frankrikes premiärminister 1991–1992 |
Efterträdare: Pierre Bérégovoy |
| Företrädare: Antonio Ruberti |
EU:s forskningskommissionär 1995–1999 |
Efterträdare: Philippe Busquin |
| Företrädare: Jacques Delors och Christiane Scrivener |
EU-kommissionär från Frankrike tillsammans med Yves-Thibault de Silguy 1995–1999 |
Efterträdare: Pascal Lamy och Michel Barnier |