Östergötlands runinskrifter KJ54
Östergötlands runinskrifter KJ54  | |
 | |
| Signum | Ög KJ54 |
|---|---|
| RAÄ-nr | Östra Eneby 1:1 |
| Område | Östergötland |
| Placering | Himmelstalund, Norrköping |
| Koordinater | 58°35′36″N 16°08′43″Ö / 58.59321°N 16.14529°Ö |
| Tillkomsttid | 200-400[1] |
| Ristad av | okänd |
Östergötlands runinskrifter KJ54, tidigare Ög N250[1], är en runristning i en berghäll i Himmelstalundsområdet i Norrköping. Ristningen är gjord med runor från den urnordiska fuþarken och bedöms vara gjord omkring år 200-400. Den upptäcktes 1871 av Nordenskjöld. I samma område finns ett stort antal hällristningar och runinskriften, som står alldeles intill en sådan figur, tros vara samhörig med dessa.
Runtext[redigera | redigera wikitext]
De sex runorna på runhällen tros vara avsedda att läsas från höger till vänster. De bildar då, i translitterering, följande ord enligt den officiella tolkningen publicerad i Rundata:
braido[1]
Två runologer, Énver Achmedovic Makaev (1965) och Tineke Looijenga (2003) menar att en tolkning nästintill är omöjlig.[2][3] Ett antal tolkningsförsök har dock gjorts.
Tolkningar[redigera | redigera wikitext]
Sigurd Agrell[redigera | redigera wikitext]
Agrell (1938) läser buando och översätter detta till "den boende/invånaren" i betydelsen ägaren.[4]
Gustav Neckel[redigera | redigera wikitext]
Neckel (1938) läser … raid ō och översätter detta till "B. vek hädan. Hans egendom [följde honom]".[5]
Wolfgang Krause och Arthur Nordén[redigera | redigera wikitext]
Både Krause (1971) och Nordén (1946) läser ristningen B(r)a(i)d(ō) och tolkar detta som Braidō, vilket skulle kunna översättas som "den vida" i betydelsen mäktig trollkvinna.[6][7] Nordén har även framlagt förslaget buaidō, vilket han översätter "jag gjorde [ristningen]". [8][9]
Heinz Klingenberg[redigera | redigera wikitext]
Klingenberg (1973) läser bra(n)do vilket han översätter till "jag brände" i anslutning till skeppet som är avbildat efter runinskriften.[10]
Elmer Antonsen[redigera | redigera wikitext]
Antonsen (2002) läser ristningen som egennamnet Brandō.[11]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Samnordisk runtextdatabas, rundata för Windows (2009-03-01)
- ^ Makaev, Énver Achmedovic, Jazyk drevnejsich runiceskich nadpisej. Lingvisticeskij i istoriko-filologiceskij analiz (Moskva 1965), översatt till engelska 1996: The Language of the Oldest Runic Inscriptions. A Linguistic and Historical-Philological Analysis (Stockholm 1996)
- ^ Looijenga, Tineke, Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions (Leiden, Boston 2003)
- ^ Agrell, Sigurd, Die Herkunft der Runenschrift (Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1937-1938, IV) (Lund 1938)
- ^ Neckel, Gustav, "Die Runen", Acta Philologica Scandinavica nr. 12, (1937/1938) s. 102-115.
- ^ Krause, Wolfgang, Die Sprache der urnordischen Runeninschriften (Heidelberg 1971)
- ^ Nordén, Arthur, "Villfara-Stenen. Ett omtvistat fornminne i nyckelställingen inom hällristningskronologien", Fornvännen nr 41 (1946) s. 129-146
- ^ Nordén, Arthur, "Villfara-Stenen. Ett omtvistat fornminne i nyckelställingen inom hällristningskronologien", Fornvännen nr. 41 (1946), s. 129-146
- ^ Nordén, Arthur, "Hällristiningstraditionen och den urnordiska runskriften. Ett östgötsk runfynd i hällristningsmiljö och dess skrifthistoriska betydelse", Arkeologiska studier tillägnade H.K.H. Kronprins Gustaf Adolf utgivna av Svenska Fornminnesföreningen (Stockholm 1932) s. 53-69.
- ^ Klingenberg, Heinz, Runenschrift - Schriftdenken - Runeninschriften (Heidelberg 1973)
- ^ Antonsen, Elmer H. Runes and Germanic Linguistics (Berlin, New York 2002)