Upplands runinskrifter 917
| Upplands runinskrifter 917 | |
| Runristning | |
 | |
| Land | Sverige |
|---|---|
| Landskap | Uppland |
| Län | Uppsala |
| Kommun | Uppsala |
| Socken | Jumkil |
| Plats | Jumkils kyrka |
| Koordinater | 59°56′31″N 17°25′25″Ö / 59.94207°N 17.42354°Ö |
| Tillkomsttid | V |
| Signum | U 917 |
| Runristare | (Öpir 1 (A)); (Disälv (S), namnet av Brate uppfattat som ristarsignatur.) [ej Öpir, Åhlén 1997; Stille 1999b s. 140 attribuerar den dock till Öpir] |
| Stil | Pr4 |
| Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas. | |
U 917 är en vikingatida runsten av blågrå granit i Jumkils kyrka, Jumkils socken och Uppsala kommun i Uppland.[1]
Runsten är 1,8 m hög och 1,65 m bred och 0,35 m tjock. Runhöjden är 6-10 cm med spår av uppmålning. Stenen är lagad. Nära runstenen och 0,3 m söder om klockstapeln står en rest sten i granit 0,7 m hög och 0,7 bred, avsmalnande uppåt och 0,25 m tjock.[2]
Inskriften[redigera | redigera wikitext]
Translitterering av runraden:
- ernf(a)(s)tr ' uk ' stinbiarn ' þorstin litu · at iurunt · faþur sin ¶ tiselfr[1]
Normalisering till runsvenska:
- Ærnfastr ok Stæinbiorn [ok] Þorstæinn letu at Iorund, faður sinn. Disælfʀ.[1]
Översättning till nusvenska:
- Ärnfast och Stenbjörn (och) Torsten lät (resa stenen) efter Jorund, sin fader.[3]
Kvinnonamnet - tiselfr 'Disälv' - står sist i inskriften på runstenen och i motsatt riktning mot resten av inskriften. Ett ensamstående namn kan i många fall vara namnet på runristaren, men i detta fall ligger det närmare till hands att namnet avser makan till den döde. Troligen är stenen ett verk av den kände ristaren Öpir.[4]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Samnordisk runtextdatabas, U 917, 2014
- ^ Fornminnesregistret: Jumkil 27:1
- ^ Elias Wessén, Sven B.F. Jansson, red (1949-1951). Sveriges runinskrifter. Bd 8, Upplands runinskrifter, del 3. Stockholm: KVHAA. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b08_text_10.pdf
- ^ Stille, P. 1999. Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. En studie i attribuering, Runrön 13, Uppsala, s. 140.