Kopparkis

	Kopparkis
Kategori	Sulfidmineral
Strunz klassificering	02.CB.10a
Kemisk formel	CuFeS2
Färg	Mässingsgul med matt lila skimmer
Kristallstruktur	Tetragonala
Tvillingbildning	Penetrerande
Spaltning	Otydlig utefter {011} och {111}
Brott	Oregelbundet, ojämnt
Hållbarhet	Skör
Hårdhet (Mohs)	3½–4
Glans	Metallisk
Streckfärg	Grönsvart
Specifik vikt	4,1–4,3
Referenser

Kopparkis, kallas även kalkopyrit, CuFeS₂ , är ett mineral som består av koppar (34,5 %), järn (30,5 %) och svavel. Mineralet kristalliserar tetragonalt. Kopparkis kan vara förorenat av Ag, Au, In, Tl, Se, Te.^[1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Kopparkis smälter ganska lätt och avger svaveldioxid vid lufttillträde. Återstoden blir magnetiskt. Mineralet sönderdelas av kungsvatten och, om än med svårighet, av salpetersyra, varvid svavel skiljs ut.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Kopparkis förekommer vanligen i lager eller gångar, ofta tillsammans med svavelkis, som till viss del liknar kopparkis, men kopparkis är mjukare och har en grön färgton. Den vanligaste förekomsten är dock i hydrotermala och metasomatiska mineraliseringar tillsammans med zinkblände, blyglans, magnetkis, magnetit och eventuellt baryt.

Mineralet förekommer i hela Sverige, speciellt i Bergslagen och i Skelleftefältet.

Förekomster finns även allmänt i Mellaneuropa, Spanien, Portugal och på många håll i övriga världsdelar.

Kopparkis är Västerbottens landskapssten.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Kopparkis finns i naturen och är den vanligaste mineralet i alla kopparmalmer, trots att kopparhalten ibland är så låg som en halv procent. Man bryter, eller har brutit, kopparkis i Falu koppargruva, Saxberget, Riddarhyttan, Ljusnarsbergs socken och Aitik koppargruva för framställning av koppar och kopparvitriol.