Hoppa till innehållet

Stig Dagerman

Från Wikipedia
Stig Dagerman
Porträttfotografi av Stig Dagerman.
Porträttfotografi av Stig Dagerman.
FöddStig Halvard Andersson
5 oktober 1923
Älvkarleby, Uppsala län
Död4 november 1954 (31 år) [1]
Enebyberg, Stockholms län
YrkeFörfattare, journalist
NationalitetSvensk
SpråkSvenska
Verksam1945-1954
GenrerRoman, dagsvers, novell, dramatik
DebutverkOrmen (1945)
MakaAnnemarie Götze
(gift 1943–1953; skild)
Anita Björk
(gift 1953–1954; hans död)

Stig Halvard Dagerman, under en tid Jansson, ursprungligen Andersson, född 5 oktober 1923 i Älvkarleby, Uppsala län, död 4 november 1954 i Enebyberg, Danderyd, Stockholms län, var en svensk författare och journalist. Han var en av de mest framträdande författarna inom den svenska fyrtiotalismen och erhöll Svenska Dagbladets litteraturpris år 1946. Trots sin tidiga död hann Dagerman författa fyra romaner och ett större antal noveller, teaterpjäser, dikter, dagsverser och reportage.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxten i Älvkarleby

[redigera | redigera wikitext]
Huset i Älvkarleby där Dagerman bodde som barn.

Stig Dagerman föddes hösten 1923 och växte upp med sina farföräldrar på Norrgärdet i Älvkarleby i norra Uppland. Hans efternamn var ursprungligen Andersson[2] efter moderns efternamn. Det ändrades senare till faderns efternamn Jansson, och det var först under gymnasietiden i Stockholm 1941 han tog efternamnet Dagerman.[3] Eftersom Dagermans far, som bodde i Stockholm men arbetade som bergsprängare i Norrland, inte hade råd och möjlighet att försörja honom fick den unge Stig tillbringa sina första nio år med farföräldrarna. Modern, Helga Andersson, hade fött Stig på gården och där ägnat några månader åt sitt barn innan hon lämnade Älvkarleby för att återgå till sitt arbete som telefonist i Härnösand.[2] Dagermans föräldrar levde aldrig tillsammans.

Tvärtemot mytbildningarna kring Dagerman beskrev han barndomen i Älvkarleby som den lyckligaste tiden i sitt liv. Framför allt beundrade han sin farfar och farmor, som levde ett enkelt liv präglat av traditionella värderingar.[4] I novellen ”Ett barns memoarer” skriver Dagerman 1948:

Farmor och farfar, på sitt sätt är det de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör.[5]

År 1940 mördades farfadern av en psykiskt sjuk man och en kort tid därefter fick farmodern en hjärnblödning. Påfrestningarna gjorde att Dagerman begick det första i en serie självmordsförsök under sin livstid.

Ungdomsåren i Stockholm

[redigera | redigera wikitext]

Som nioåring flyttade Stig Dagerman till sin far och hans nya familj i Stockholm. Fadern var syndikalist, och redan i 13-årsåldern sökte sig Dagerman själv till anarkismen och syndikalismen. I 17-årsåldern anslöt han sig till Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund (SUF). Syndikalismen som ideologi skulle Dagerman komma att bära med sig under hela sitt liv.

Inom ungdomsförbundet visade sig Dagerman göra nytta som skribent och han var för en tid en av redaktörerna för ungdomsförbundets medlemstidning Storm. Senare fick han arbete på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där han bland annat skrev krönikor och dagsedlar. Med tiden blev han kulturredaktör. Dagerman var knuten till Arbetaren fram till sin död.

I samband med flytten till Stockholm och engagemanget inom syndikalisterna träffade Stig Dagerman sin första fru Annemarie Dagerman (1924–2016), då Götze. Hon hade flytt med sina syndikalistiska föräldrar från Nazityskland via Spanien och Norge för att till slut hamna på Södermalm i Stockholm. Stig Dagerman trivdes aldrig särskilt bra med att bo hos sin far och flyttade därför in hos den öppna och varma familjen Götze.[6]

Dagerman tog studenten vid Södra Latins gymnasium på Södermalm 1942. 1943, 20 år gammal, gifte han sig och makarna fick två söner, René (1945) och Rainer (1946). Dagerman hade fram till sin död nära kontakt med hustruns föräldrar, vilket bland annat skildras i boken "Brev" som sammanställts av Hans Sandberg. Efter studentexamen arbetade Dagerman bland annat som biljettkontrollant på skärgårdsbåtarna och som busschaufför.[7] Han gjorde sin militärtjänstgöring, vilket kom att bli inspiration till miljöerna i debutromanen Ormen.

Debuten och de produktiva åren

[redigera | redigera wikitext]

Stig Dagerman romandebuterade 22 år gammal 1945 med romanen Ormen, en löst sammanfogad berättelse med skräcken som grundtema. Kritiken var extatisk – Dagerman geniförklarades som "den unga litteraturens stora löfte”.[8] Ormens tema är skräck och ångest och den utspelar sig i barackmiljö.

I och med debuten och det varma mottagandet 1945 följde fyra år av hektisk produktivitet för Dagerman. Han var anställd på Arbetaren, skrev romaner, noveller, dramatik och dagsedlar. Han gjorde reportageresor, tog hand om sin familj och sina två söner samtidigt som kulturvärlden, med redaktör Olof Lagercrantz i främsta ledet, älskade honom.

År 1946 utkom Dagermans andra roman, skriven i August Strindbergs hus på Kymmendö. Romanen hette De dömdas ö. Boken har beskrivits som det mest svårtillgängliga Dagerman skrev. All form av realism har här förkastats till förmån för en vidrig mardrömsliknande öde ö, där sju skeppsbrutna inväntar döden. Alla bär de på inre sår som omöjliggör alla försök till kontakt med varandra. I var sitt kapitel får var och en av de skeppsbrutna sina psykologiska porträtt virtuost målade, för att i ett långt avslutande kapitel gå sitt öde till mötes. Språket är fyllt av symboler, meningarna långa och ångesten så stark att bokens idéer stundom riskerar att hamna i bakgrunden. Samtidigt som ångestskildringarna är mer råa här än någon annanstans i hans produktion är det också den mest politiska roman Dagerman skrev.

Stig Dagerman arbetade som kulturredaktör och redaktionssekreterare på Arbetaren 1944–47, då han sade upp sig för att bli författare på heltid.[2] Han fortsatte dock ha kontakt med Arbetarens redaktion och skrev cirka 1 000 dagsverser, som han kallade dagsedlar, i tidningen ända fram till sin död 1954.[9]

År 1947 hade Dagermans första drama Den dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han även ut novellsamlingen Nattens lekar som fick god kritik.

1947 utkom också Dagermans reportagesamling från efterkrigstidens Tyskland i bokform, under namnet Tysk höst. Dagerman hade för Expressens räkning rest runt i det sönderbombade landet hösten 1946 och kontinuerligt publicerat sina reportage i tidningen. Tysk höst innebar Dagermans publika genombrott,[10] beroende delvis på den ursinniga uppgörelsen med det starka tyskhatet som hade brett ut sig i flera länder och delvis på att artiklarna var mer lättillgängliga än mycket av Dagermans tidigare verk.[11] Året efter, 1948, var tanken att Dagerman skulle upprepa succén genom en liknande resa i Frankrike som gick under arbetsnamnet Fransk vår.[12] Han gav sig av till Frankrike, denna gång med familjen. Problemen tornade dock snart upp sig, främst i form av begynnande skrivkramp. Den massiva framgången med Tysk höst gjorde Dagerman rädd för att misslyckas – han kände att kraven på honom från kritiker och allmänhet hade blivit för högt ställda.[13] Dagerman kvitterade ut stora förskott från förlag och tidningar utan att kunna leverera reportagetext. I stället skrev han sommaren 1948 det som skulle bli Bränt barn i franska Bretagne.[14]

Hösten 1948 utkom Dagermans mest lästa, sålda och citerade roman Bränt barn, om filosofistudenten Bengt som befinner sig i ett förtvivlat inre uppror efter moderns död. Han förälskar sig i faderns nya kvinna och de inleder ett förbjudet förhållande. Dagerman var i någotsånär god form igen. År 1948 skrev han – på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande – novellen "Att döda ett barn", som filmatiserades, och året därpå, (1949), kom romanen Bröllopsbesvär, en folklig burlesk med kritisk udd inspirerad av Dagermans uppväxtmiljö i Älvkarleby.

Skrivkramp och död

[redigera | redigera wikitext]

År 1950 drabbades Dagerman av svårartad skrivkramp och stark ångest. Han skilde sig från sin första hustru Annemarie Dagerman och gifte om sig med skådespelaren Anita Björk, som han 1951 fick dottern Lo Dagerman med. De flyttade till en villa i Enebyberg. Han kvitterade ut ansenliga förskott från sitt förlag, utan att för den skull lyckas skriva något. Han gick upp kraftigt i vikt, besökte många fester och gjorde utlandsresor.[15] Psykiatern och författaren Johan Cullberg har skrivit boken Skaparkriser som ägnar sig åt att analysera Dagermans tillstånd av skrivkramp åren 1950–1954.[16]

I november 1954, efter återkommande djupa depressioner, sjukhusvistelser och självmordsförsök, tog Stig Dagerman sitt liv. Han satte sig i sin bil i garaget utanför villan i Enebyberg, startade bilen och lät den gå på tomgång tills han kolmonoxidförgiftades och avled. Dagerman hade gjort flera liknande självmordsförsök tidigare – det första när han var 17 år – men alltid ångrat sig i sista stund. Allt tydde på att han även denna sista gång försökte ändra sitt beslut, för när han hittades hade han stängt av gasreglaget, öppnat bildörren och var på väg ut från bilen.[17]

Stig Dagerman är begravd vid den medeltida kyrkan i sin barndoms Älvkarleby.[18] På gravstenen står hans egna ord att läsa:

Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken

Det sista Dagerman skrev var dagsedeln "Varning för hunden!" som publicerades i Arbetaren samma dag som budet om hans död kom:

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra. /…/
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Versen har sedan tonsatts av vissångaren Fred Åkerström i sången Varning för hunden.

Stig Dagermansällskapet

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Stig Dagermansällskapet

Sedan 1987 finns i Älvkarleby kommun ett Stig Dagermansällskap med syfte att föra författarens arv vidare. Sällskapet är livskraftigt och har idag (2011) omkring 250 medlemmar [19]. På Laxön i Älvkarleby finns sedan 1992 ett Dagermanrum öppet för allmänheten, där sällskapet förvarar sina samlingar. Rummet är möblerat i 40-talsstil. Där finns Stig Dagermans skrivbord och skrivmaskin samt böcker och möbler som skänkts av hans släkt och vänner.

Stig Dagerman-priset

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Stig Dagermanpriset

Första helgen i juni varje år delas Stig Dagermanpriset ut av Älvkarleby kommun i samarbete med Stig Dagermansällskapet. Priset tilldelas den eller dem som "i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet" [19]. Bland pristagarna märks Yasar Kemal, Roy Andersson, Elsie Johansson, Lukas Moodysson, Elfriede Jelinek och Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Sandberg, Hans (1975). Stig Dagerman - författare och journalist : en bibliografi. Stockholm: Federativ. Libris 7744673. ISBN 9185016241 

Romaner

[redigera | redigera wikitext]

Reportage

[redigera | redigera wikitext]

Novellsamling

[redigera | redigera wikitext]

Noveller i urval

[redigera | redigera wikitext]

Dikter, dagsverser och postuma utgåvor

[redigera | redigera wikitext]

Dramatik

[redigera | redigera wikitext]

Översättning

[redigera | redigera wikitext]

Samlade skrifter

[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar

[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus

[redigera | redigera wikitext]

Citat och utdrag

[redigera | redigera wikitext]
"Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det..." (ur Ett barns memoarer 1948)
"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det." (ur "Att döda ett barn" 1948)
"Jorden kan du inte göra om,
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer."
(dikten En broder mer)

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Stig Dagerman”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/stig-dagerman. Läst 21 februari 2022. 
  2. ^ [a b c] Arbetarrörelsens arkiv
  3. ^ Olof Lagercrantz Stig Dagerman, Norstedts 1958, sid. 14-15
  4. ^ ”Stig Dagermansällskapet: Dagermans liv”. Arkiverad från originalet den 30 juni 2018. https://web.archive.org/web/20180630225023/http://dagerman.se/?page_id=4. Läst 3 juni 2018. 
  5. ^ Pdf utgiven av Stig Dagermansällskapet
  6. ^ Stig Dagerman: Brev av Hans Sandberg
  7. ^ Stig Dagerman av Olof Lagercrantz
  8. ^ http://www.arbark.se/2006/04/stig-dagerman/
  9. ^ Förlaget Norstedts Arkiverad 5 september 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ Svenska Dagbladet om "Tysk höst" 16 juni 2007
  11. ^ Dagens Nyheter 2010-04-17
  12. ^ Tidningen Kulturen 23-02-2009: "Död mans hand" Arkiverad 1 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  13. ^ "Stig Dagerman" av Olof Lagercrantz
  14. ^ Baksidestexten till 2010 års utgåva av Bränt barn
  15. ^ Tidningen Kulturen 23 februari 2009: "Död mans hand" Arkiverad 1 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  16. ^ "Skaparkriser" av Johan Cullberg
  17. ^ Tidningen Kulturen Arkiverad 1 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  18. ^ SvenskaGravar
  19. ^ [a b] ”Dagermansällskapet”. Arkiverad från originalet den 2 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090602030846/http://www.dagerman.se/. Läst 16 november 2011. 
  20. ^ Att döda ett barn (1953) på Svensk Filmdatabas
  21. ^ Nattens lekar (1955) på Svensk Filmdatabas
  22. ^ En broder mer (1962) på Svensk Filmdatabas
  23. ^ Bröllopsbesvär (1964) på Svensk Filmdatabas
  24. ^ Ormen: Berättelsen om Iréne (1966) på Svensk Filmdatabas
  25. ^ Bränt barn (1967) på Svensk Filmdatabas
  26. ^ Streber (1978) på Svensk Filmdatabas
  27. ^ Birgitta svit (1987) på Svensk Filmdatabas
  28. ^ Att döda ett barn (2003) på Svensk Filmdatabas
  29. ^ ”Stig Dagermans Park”. Danderyds kommun. 30 mars 2017. http://www.danderyd.se/Uppleva-och-gora/Sevardheter/Stig-Dagermans-park/. Läst 26 februari 2018. 
  30. ^ Jens Kassnert (19 september 2017). ”Nu skrivs Stig Dagerman in på Danderydskartan”. Mitt i Hela Stockholm. Arkiverad från originalet den 7 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181007162411/https://mitti.se/nyheter/skrivs-dagerman-danderydskartan/. Läst 26 februari 2018. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stig_Dagerman&oldid=55169918”