Historiska underofficersgrader i svenska armén

Från Wikipedia

1600–1833/37[redigera | redigera wikitext]

Från början av 1600-talet till befälsreformerna 1833 (indelta armén) och 1837 (värvade armén) fanns det följande underofficersgrader.[1]

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet
Fältväbel Kvartermästare Styckjunkare, överfyrverkare, överminör, översappör
Sergeant Sergeant
Förare
Furir Furir
Rustmästare Korpral

1833/37–1875[redigera | redigera wikitext]

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet
Fanjunkare Fanjunkare Styckjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant
Furir

1875–1936[redigera | redigera wikitext]

Artilleriet Intendenturkåren, tygkåren Övriga truppslag
Styckjunkare Förvaltare Fanjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant

1936–1949[redigera | redigera wikitext]

Intendenturkåren, tygkåren Artilleriet Övriga truppslag
Förvaltare
Fanjunkare Styckjunkare Fanjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant

1949–1972[redigera | redigera wikitext]

Artilleriet Övriga truppslag
Förvaltare Förvaltare
Styckjunkare Fanjunkare
Sergeant Sergeant

När förvaltargraden infördes som högsta underofficersgrad i alla truppslag, hade dåvarande intendenten i Livrustkammaren Heribert Seitz gjort en utredning och föreslagit gradbenämningen "stabsfanjunkare". Svenska underofficersförbundet underkände dessa förslag och föreslog i stället "förvaltare". Överbefälhavaren (ÖB) föreslog sedan "överfanjunkare" vilket förbundet också gick emot. ÖB ansåg dock "förvaltare" vara alltför civilt och föreslog "stabsförvaltare", medan förbundet vidhöll "förvaltare" eller eventuellt "stabsförvaltare".[2] Som framgår fattade regeringen beslut om att använda tjänstegradbenämningen "förvaltare".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frans Josephsson. Svenska underofficerarnas historia, del 1 (Stockholm 1938), passim
  2. ^ Victor Emanuel Schedin, Svenska underofficersförbundet 1907–1957 (Stockholm 1957), s. 170.