Lassafeber

Lassafeber är en blödarfeber som orsakas av lassavirus. Namnet kommer från staden Lassa i Borno, Nigeria, där sjukdomen först upptäcktes 1969. Sjukdomen är endemisk i västra Afrika, och härjar i bl.a. Guinea, Liberia, Sierra Leone och Nigeria. Lassafeber är en zoonotisk infektion som sprids till människan av en gnagare vid namn Mastomys natalensis, och det uppskattas att den drabbar mellan 300-500 000 människor årligen, med ungefär 5 000 dödsfall varje år. Viruset sprids förmodligen med spannmål som har blivit kontaminerad av infekterat urin och avföring från gnagare, och utgör ett stort problem för Afrikanska länder.

Allmänt om Lassafeber

Lassafeber, tillsammans med Machupo- Junin- och lymfocytisk koriomeningitis-virus tillhör familjen arenaviridae. Namnet arena kommer från latinets arenosus = sandig, eftersom viruspartiklarna sedda i elektronmikroskop ser ut att ha sandkorn på sig. Lassavirus är ett enkelsträngat RNA-virus, och dess naturliga reservoar är en liten gnagare, Mastomys natalensis som är mycket vanlig i de drabbade områdena. Viruset sprids troligen till människor genom att gnagarens urin och avföring kommer i kontakt med mat, men djuret i sig anses även vara en delikatess och äts ofta av befolkningen. Det finns än så länge inget bra vaccin mot Lassafeber, men vissa antivirala medel som Ribavirin har nedsättande effekt på Lassafeber. Dess stor dödlighet och avsaknad av vaccin gör att Lassafeber klassificeras som en BSL 4 nivå patogen, tillsammans med bl. a. Ebolavirus.

Epidemiologi

Spridningen av viruset sker från av Mastomys natalensis, en gnagare som är vanlig i Afrika söder om Sahara. Hos gnagaren är infektionen kronisk och asymptomatisk, och infekterade gnagare kan utsöndra virus med sin avföring under större delen av sitt liv. Mastomys är den vanligaste gnagaren runt ekvatorn i Afrika, och äts ofta som delikatess, vilket gör bekämpning svårt. Människor får sjukdomen oftast genom att människor äter infekterat material, men även genom att aerosoler med virus andas in i luftvägarna. Sjukdomen kan också spridas via kontakt av infekterat material på infektionskänsliga områden, såsom öppna sår eller slemhinnor, vilket utgör en fara för de som hanterar infekterade patienter. Dessa infektionsvägar kan enkelt stoppas genom att använda "barrier nursing"-tekniker, som innebär att all personal använder handskar och munskydd tillsammans med rena kanyler. Det har också dokumenterats fall då viruset har smittats från moder till barn via bröstmjölk.

Medicinska aspekter

Prevention

Att hindra spridningen av Lassafeber, genom att kontrollera populationen av Mastomys är inte praktiskt genomförbart, eftersom länderna där sjukdomen härjar oftast saknar infrastrukturen att effektivt föra kampanjer mot Mastomys. Det bästa som är uppnåligt är att höja medvetenhet om sjukdomen, samt att höja den allmäna hygiennivån. Det har däremot skett framsteg i framställning av vaccin hos USAMRIID, som är baserad på ett rekombinant stomatis virus och har visat sig vara effektiv efter bara en injektion. Vaccinet har visat sig vara effektiv hos apor, som annars utvecklar symptom som liknar människors.

Symptom

Inkubationstiden är mellan 1-3 veckor och i ca 80% av fallen får patienten endast influensaliknande symptom, som till exempel feber, ont i halsen och ryggen, hosta, magont med kräkningar och diarré. De övriga 20 procenten blir istället svårt sjuka, med feber och blödningar i inre organ och slemhinnor. Tecken på svåra infektioner är oftast minskade koncentrationer av blodplättar i blodet, som underlättar blödningar, och ökade halter leverenzymer i blodet. Dödligheten för de som har utvecklat de mer akuta syndromen är uppemot 30 %, men även dem som överlever sjukdomen kan utveckla permanenta hörselnedsättningar. Infekterade personer utsöndrar virus i sin urin och avföring i ungefär 3 månader efter infektion.

Diagnos

Eftersom sjukdomen har symptom som liknar andra sjukdomar, såsom influenza vid lätta infektioner och Ebola och Marburg vid svåra infektioner, så har man utvecklat flera laboratoriska metoder att identifiera Lassafeber. ELISA test för antigen-antikropp komplex har visat sig ha ung. 90 % specificitet och känslighet, men höjda halter av leverenzym eller minskade halter blodplättar och vita blodkroppar i blodet är också möjliga indikationer på närvaron av virus. Att ta prover från ryggmärgsvätskan är också en bra sätt att identifiera viruset.

Prognos

Dödligheten hos Lassafeber kan variera, men oftast varierar den mellan 15-20 %, och kan gå uppemot 50 % under svårare epidemier. Lassafeber är speciellt dödlig när den infekterar gravida kvinnor, där dödligheten går uppemot 80 % och som oftast leder till både barnets och kvinnans död. Tidig och aggressiv behandling med Ribavirin ökar överlevnadschansen, eftersom den inhiberar virusets replikation. De som överlever en infektion utvecklar antikroppar , vilket gör dem immuna för sjukdomen för resten av sitt liv.

Behandling

Första steget i behandling av dem som har blivit infekterade med Lassafeber är isolering så att de inte smittar andra människor, det innebär också att deras avföring blir korrekt behandlad. Behandling med antivirala medel som hindrar replikation, såsom Riboflavin är ett effektivt metod att behandla infektioner, speciellt när dem ges intravenöst. Injektioner med interferoner kan också höja infekterade individers förmåga att bekämpa sjukdomen. För gravida kvinnor är abort tidigt i graviditeten, eller om det är inte möjligt, framkallad födsel ett sätt att försäkra deras överlevnad.