Anna av Storbritannien (1709–1759)
- Ej att förväxla med Anna av Storbritannien (1665–1714), Kungariket Storbritanniens första regent.
Anna av Storbritannien (engelska: Anne, Princess Royal and Princess of Orange), född 2 november 1709 i Hannover, död 12 januari 1759 i Haag, var Förenade Nederländernas regent 1751–1759.
Tidigt liv
Anne var andra barn och äldsta dotter till kung Georg II av Storbritannien och Caroline av Ansbach. Hennes farfar blev kung av Storbritannien 1714, då familjen flyttade till Storbritannien, och hennes far blev monark 1727. Som monarkens äldsta dotter fick hon titeln Princess Royal. Hon var nära sin mor men inte sin far, och hade liksom sina föräldrar en dålig relation till sin bror tronföljaren. Anne beskrivs som intelligent, en begåvad musiker och en ivrig läsare. Hon uppfostrades av en guvernant, Jane Temple, och var elev till tonsättaren Georg Friedrich Händel, vars stöd och beundrare hon fortsatte att vara livet igenom. Hon ansågs inte attraktiv till det yttre, och det sades att hon hade ett långdraget och koppärrigt ansikte med utstående ögon.[1]
Anne gifte sig i St James i London 25 mars 1734 med furst Vilhelm IV av Oranien, som hon hade mött för första gången i november 1733, då han kom till England för förlovningen. När det blev dags för henne att gifta sig fanns få äktenskapskandidater i Europa, dels eftersom hon måste gifta sig med en protestant, och dels eftersom endast en monark eller en tronföljare ansågs statusmässigt acceptabel, vilket minskande valmöjligheterna kraftigt.[2] Vilhelm IV blev därmed den enda kandidaten som fanns tillgänglig, och det först när han 1732 tillträdde sin titel. Han beskrevs för Anne som motbjudande oattraktiv, men hon insisterade på att genomföra äktenskapet, enligt uppgift helt enkelt därför att hon ville gifta sig, nästan likgiltigt med vem, eftersom hon ville slippa leva ett liv som ungmö vid först sin fars och sedan sin brors hov.[3] Äktenskapet ägde rum främst på hennes egen önskan, då hennes mor var upprörd över att behöva skiljas från henne och fadern hade avrått henne från giftermålet med tanke på att brudgummen var så ful att hon lika gärna hade kunnat gifta sig med en babian.[4] Hon hade då svarat att det inte handlade om vem hon skulle gifta sig med, utan om hon skulle få tillfälle att gifta sig över huvud taget.[5]
Prinsessa av Oranien
Vid ankomsten till Nederländerna bosatte sig Anne med Vilhelm i Oraniens palats i Leeuwarden. Hon blev inte populär, eftersom hon uppfattades som högfärdig och alltför tydligt lät förstå att hon ansåg Storbritannien överlägset Nederländerna, isolerade sig med sin litteratur och sin musik och ska ha behandlat sina hovfunktionärer med bristande hänsyn.[6] Hon kom heller inte överens med sin svärmor. Hon led av hemlängtan, och då hon felaktigt trodde sig vänta sitt första barn sommaren efter sitt giftermål, gjorde hon ensam ett mycket kontroversiellt besök i Storbritannien under sin makes frånvaro för att låta barnet födas där, med tanken att det hade en plats i den brittiska tronföljden efter henne. Detta ledde till en konflikt med både hennes far och make och hon tvingades mot sin vilja återvända till Nederländerna.[7] Så småningom utvecklade hon dock en harmonisk vänskap med maken.
År 1747 blev Vilhelm ståthållare av Nederländerna, och positionen gjordes sedan ärftlig. Paret flyttade då in i ståthållarresidenset i Haag, där Anne blev känd för att introducera Händel i Nederländerna: han besökte landet på hennes inbjudan 1750. Anne fungerade från början som Vilhelms politiska rådgivare, och hon närvarade öppet vid rådsmötena och agerade mellanhand mellan brittiska sändebud och orangister.
Regeringstid
Den 2 oktober 1751 avled maken och efterträddes av hennes tre år gamla son, Vilhelm V av Oranien. Anne blev som hans förmyndare Nederländernas regent fram till hans myndighetsdag. Som regent fick hon titeln guvernant. Hon utövade samtliga maktfbefogenheter som tillföll en ståthållare med undantag av de militära, där hon biträddes av Ludvig Ernst av Braunschweig-Lüneburg-Bevern. Anne beskrivs som en effektiv och auktoritativ politiker. Hennes inrikespolitik inriktade sig på en konsolidering av centralmakten: det ärftliga ståthållarskapet hade införts först med hennes make och efter hans död gjorde de olika delstaterna, som motsatt sig det ärftliga ståthållarskapet, försök att återta sina gamla rättigheter, något Anne hårt och effektivt motarbetade. Ett exempel är hur hon vägrade att låta Haarlem hålla borgmästarval genom att vägra lämna ut listan på dess fastställda kandidater. Utrikespolitiskt stödde hon den tysk-brittiska alliansen framför den franska, och stötte på motstånd i sin militariseringspolitik i södra provinserna. Hon trolovade sin dotter Carolina med Charles Christian av Nassau-Weilburg och genomdrev äktenskapet trots opposition mot brudgummens lutheranism. Anne uppskattades först för sin effektivitet, men då både hennes inrikes- och utrikespolitik stötte på kraftig opposition uppfattades hon med tiden som en tyrrann. Historiskt sett bedöms hennes regeringstid som en tid av konsolidering av det nya statskicket med ärftligt ståthållarskap.
Vid hennes död 1759 övertogs förmynderskapet och regentskapet av hennes svärmor Marie Louise av Hessen-Kassel, fortfarande med assistans av Ludvig Ernst av Braunschweig-Lüneburg-Bevern, och vid svärmoderns död 1765 av hennes dotter Carolina, som var regent till sonens myndighetsdag 1766.
Referenser
Noter
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
- ^ John Van der Kiste: The Georgian Princesses
Övriga källor
- Frans Willem Lantink, Anna van Hannover, in: Digitaal Vrouwenlexicon van Nederland. URL: http://resources.huygens.knaw.nl/vrouwenlexicon/lemmata/data/AnnavanHannover [13/01/2014]
| Företrädare: Marie Louise av Hessen-Kassel |
Furstinna av Oranien (ej regent) 1734–1751 |
Efterträdare: Vilhelmina av Preussen |