Cortenstål

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cortenskulptur "Fulcrum" (1987) utanför Liverpool Street station i London, av Richard Serra
Flerfamiljshus med fasad i cortenstål, Främlingsvägen i Midsommarkransen, södra Stockholm, byggt 2013

Cortenstål, corténstål eller rosttrögt stål, är namn för en grupp stållegeringar, som i första hand använts till värmeledningspannor, plåtkaminer och rökrör (skorstenar). Stålet är beständigt mot höga temperaturer och storleksförändrar sig inte lika mycket som vanligt stål vid temperaturförändring. Det rostar dessutom långsammare än vanligt stål. Den största skillnaden i mottagligheten för rostangrepp mellan cortenstål och andra stållegeringar är just i samband med eldstäder.

Namnet cortenstål är ursprungligen det av United States Steel Corporation ägda varumärke COR-TEN, vilket degenererat. Det används som ett svetsbart konstruktions- och skulpturstål. Sträckgränsen är cirka 340 N/mm2. Cortenstålen har låg halt av krom och koppar vilket gör dem trögrostande. Corten förekommer i två varianter med olika sammansättning:

  • Corten A, som har förhöjd fosforhalt, tillhandahålls normalt i dimensioner upp till 13 mm, ibland upp till 75 mm, och
  • Corten A, som också finns som kallvalsad tunnplåt.

Corten B görs i dimensionerna 13 till 100 mm.[1]

Till skillnad från gjutjärn, som också med fördel kan användas nära eldstäder, kan cortenstål levereras i tunna plåtdimensioner, och det kan svetsas och bockas till olika plåtkonstruktioner utan att spricka.

Andra vanliga användningsområden är containrar, husfasader och konstverk, där man vill ha ett stål som visserligen rostar, men som är tillräckligt motståndskraftigt för att inte rosta sönder. Cortenstålet har under 2000-talet också blivit allt populärare inom landskapsarkitekturen som stödkanter till planteringar och liknande, just på grund av sina rostbeständiga egenskaper.

Kännetecknande legeringsämnen för cortenstål är koppar, fosfor, nickel och 1,2 % krom.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källa[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Handboken Bygg, Material, produkter och arbetsteknik. M08:22. 1984. ISBN 91-38-06079-5.