Den stora schismen

Från Wikipedia

För schismen mellan katolska och östortodoxa kyrkan 1054, se stora schismen 1054

Valet av påve Martin V tillkännages och därmed är den stora schismen slut.

Den stora schismen är beteckningen på tiden mellan 1378 och 1417, då det rådde allvarliga meningsskiljaktigheter om successionen inom katolska kyrkan.

Den stora schismen följde direkt på påvarnas babyloniska fångenskap i Avignon i södra Frankrike. I Rom valdes Urban VI till påve 1378, men de franska kardinalerna erkände inte denne och uppsatte en motpåve med namnet Clemens VII. Under trettio år fortsatte det på detta sätt med ömsesidiga påveutnämningar, tills konciliet i Pisa 1409 förklarade påvarna i Avignon och Rom som illegitima och utnämnde sin egen motpåve, Alexander V. Katolska kyrkan hade nu tre påvar.

I ren desperation bad kejsar Sigismund av Ungern motpåven i Pisa, Johannes XXIII, att sammankalla ett nytt koncilium, denna gång i Konstanz. Man lyckades lösa tvisten, och de illegitima påvarna abdikerade. 1417 kunde så kyrkans ende påve väljas: Martin V.

Påvar under den stora schismen