Kurvstrid

Kurvstrid (en.: Dogfight, hundslagsmål) är en typ av luftstrid när flygplanen går in närstrid där pilotens skicklighet och reflexer samt flygplanets manövrerbarhet fäller avgörandet.

Begreppet dog-fight användes första gången i samband med luftstrid när en tidning vid namn Fly papers år 1919 skrev ”The battle develops into a ’dog-fight’, small groups of machines engaging each other in a fight to the death.”

I början av första världskriget användes flyget endast till spaning och planen var inte beväpnade. I början hötte fientliga piloter bara med nävarna mot varandra, men senare började man använda sig av improviserade metoder för att på något sätt störa den fientliga piloten. Bland annat kastade man rep och hoppades att dessa skulle fastna i fiendens propeller. Detta utvecklades till att piloterna började skjuta på varandra med pistoler eller gevär.

Det var först när kulsprutor monterades på planen som piloterna började gå in i luftstrider. Det fanns ett problem med att montera ett maskingevär så att det var riktat rakt fram, på grund av propellern. En holländsk flygplanstillverkare vid namn Anthony Fokker kom på idén att koppla avtryckaren till motorn, så att propellerns varv och maskingevärets skott blev synkroniserade. Med andra ord man kunde skjuta mellan rotorbladen medan propellern snurrade. Detta innebar att man kunde skjuta dit nosen pekade och därmed började luftstriderna ta form av kurvstrider.

En brittisk brigadgeneral vid namn Hugh Trenchard beordrade att alla spaningsflyg skulle ha understöd av minst tre stycken jaktplan. Då skapades de första taktiska formationerna i luften. Tyskarna svarade genom att skapa Jastas (Jagdstaffeln), skvadroner med jaktplan vars enda syfte var att skjuta ner fientliga flygplan. En av de mest kända luftstriderna är beskriven av Röda baronen, Manfred von Richthofen.

”	I was extremely proud when, one fine day, I was informed that the airman whom I had brought down on the twenty- third of November, 1916, was the English [version of] Immelmann.... First we circled twenty times to the left, and then thirty times to the right. Each tried to get behind and above the other. Soon I discovered that I was not meeting a beginner. He had not the slightest intention of breaking off the fight. He was traveling in a machine which turned beautifully. However, my own was better at rising than his, and I succeeded at last in getting above and beyond my English waltzing partner.... The impertinent fellow was full of cheek and when we had got down to about 3,000 feet he merrily waved to me as if he would say, "Well, how do you do?" The circles which we made around one another were so narrow that their diameter was probably no more than 250 or 300 feet. I had time to take a good look at my opponent.... When he had come down to about three hundred feet he tried to escape by flying in a zig-zag course during which, as is well known, it is difficult for an observer to shoot. That was my most favorable moment. I followed him at an altitude of from two hundred and fifty feet to one hundred and fifty feet, firing all the time. The Englishman could not help falling. But the jamming of my gun nearly robbed me of my success. My opponent fell, shot through the head, one hundred and fifty feet behind our line.	„
– Manfred von Richthofen

I slutet av första världskriget hade flygplanen som bara varit till för spaning utvecklats till starka, snabba och tungt beväpnade jaktplan. Den taktiska grunden för kurvstrider hade blivit lagd.

Källor

• "Stridsflygarna" av Göran Nilzén

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Dogfight, 17 maj 2010.