Pingströrelsen i Sverige

Pingströrelsen är en gemenskap av församlingar som tillsammans utgör den största svenska pentekostala frikyrkorörelsen. Namnet gavs rörelsen av media under dess första frambrytningstid på tidigt 1900-tal. Detta med hänvisning till rörelsens betonande av händelserna på den första pingstdagen, då lärjungarna enligt Apostlagärningarna kapitel 2 för första gången fylldes av den Helige Ande och då blev frimodiga, profeterade på olika tungomål och lät underverk ske. Rörelsen betonar att kristna även idag kan få personlig erfarenhet av Gud genom andedop, och få del av andliga nådegåvor och andens frukter. Pingströrelsen liknar eller är en del av den karismatiska rörelsen, som är mer sentida och har gett upphov till flera nya samfund, men även är en rörelse inom flertalet äldre kristna samfund.

Anhängarna kallas pingstvänner.

[redigera] Rörelsens storlek

Ser man till medlemsantalet är pingströrelsen den största frikyrkliga rörelsen i Sverige. 2007 hade man 84 590 medlemmar i 485 församlingar. Rörelsen var som störst under 1980-talet, med strax över 100 000 medlemmar. Pingströrelsen har således haft större betydelse för frikyrkligheten i Sverige än i flertalet andra länder.

Antalet i praktiken aktivt deltagande personer var 2003 cirka 127 000, vilket var något mindre än för Svenska Missionskyrkan.

De största församlingarna i Sverige är (2007):

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, nära S:t Eriksplan 6126 medlemmar

Smyrnaförsamlingen i Göteborg 2959 medlemmar

Pingstförsamlingen i Jönköping 2556 medlemmar

Sionförsamlingen i Linköping 1804 medlemmar.

[redigera] Kännetecknande läror

Då Pingströrelsen består av självständiga församlingar finns inga enhetligt antagna trosbekännelser eller lärosatser. Dock har en homogenitet i lärofrågor vuxit fram under rörelsens historia.

I likhet med alla andra kristna kyrkor ställer Pingströrelsens församlingar sig bakom innehållet i de fornkyrkliga trosbekännelserna. Emellertid läses inte dessa regelmässigt som del av gudtjänstfirandet eller undervisningen.

[redigera] Relation till andra kristna rörelser

Pingströrelsen är läromässigt nära flertalet svenska frikyrkor och lågkyrkliga inriktningar, i synnerhet karismatiska, baptistiska och evangelikala rörelser, inklusive trosrörelsen. De skillnader som finns idag gäller språkliga uttryckssätt, verksamhetsformer och fromhetsideal i betydligt högre grad än teologiska läroskillnader. Det är inte ovanligt att pingstvänner även är medlemmar i Svenska kyrkan. Viss samverkan med katolska kyrkan förekommer på senare tid, bl.a. i samband med Jesusmanifestet.

Pingströrelsen har tidigare förhållit sig skeptisk till ekumenik, i synnerhet på hög organisationsnivå, men har succesivt blivit blivit mer öppen till detta, och är idag representerad i Sveriges Kristna Råd.

[redigera] Människan som fallen varelse

Såsom baptistisk kyrkogren förkastar Pingströrelsen läran om arvssynd, i meningen att varje barn skulle födas i ett tillstånd av synd och skuld. Istället lär rörelsen att varje barn föds ren och syndfri. Visserligen har människan en medfödd "skadad" natur, en oförmåga att alltid och i alla situationer välja det som är rätt, som ett arv efter Adams syndafall. När människan med åldern blir medveten om sin omgivning, Guds lag och sitt samvete kommer hon förr eller senare att avsiktligt bryta mot Guds vilja genom sina handlingar. Endast denna personliga synd betraktas som synd.

[redigera] Jesu person och försoningsverk

Pingströrelsen predikar en traditionell kristen försoningslära där Kristus dog på korset för att bära straffet för människornas ondska.

[redigera] Människans behov av omvändelse

Varje människa, som nått medveten ålder, har misslyckats att leva helt i enlighet med vad Gud vill, brutit mot sitt samvete och vad som står i Bibeln. Synden omöjliggör en gemenskap med Gud men genom att vända sig till Jesus kan människan få förlåtelse för sin synd och bli frälst. Rörelsen tenderar att betona att den omvända människan i Guds ögon är förlåten och befriad från synd, medan mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkor betonar behovet av daglig bekännelse av synd.

[redigera] Baptistiskt dop

Pingstförsamlingarna tillämpar det baptistiska troende-, omvändelse- eller vuxendopet; ett medvetet dop utifrån att personen själv omvänt sig, blivit kristen och vill låta döpa sig. Dopet skall ske genom nedsänkning. Genom dopet blir man också medlem i en lokal pingstförsamling. I praktiken döps ofta barn i 8 till 12 års ålder inom svensk pingströrelse, till skillnad från Östeuropa där man väntar med dopet till vuxen ålder.

Pingstförsamlingar tar i regel inte emot medlemmar som inte genomgått ett baptistiskt dop. Dock är denna praxis satt under diskussion.

[redigera] Andedop

Den starkast identitetsbärande läran inom pingströrelsen är den om Andedopet — tron att Den Helige Ande kan fylla en kristen med övernaturlig kraft och förmågor. Inom pentekostal teologi betraktas andedopet som en särskild upplevelse, utöver frälsningen och dopet. Andedopet anses inom pingstörelsen ofta manifesteras genom tungomålstal.

Med utgångspunkt i Rom 12 och 1 Kor 12 talar man om ett flertal nådegåvor man som kristen kan få tillgång till. De man mest har poängterat har varit:

Tungotalet - Ett övernaturligt språk, antingen som ett bönespråk mellan människa och Gud, och ibland som ett budskap som kan förstås av människor.
Helande - Övernaturlig förmåga att bota sjukdomar.
Profetia - Uppenbarelser om sådant människor inte kan känna till (framtiden, dolda bekymmer etc.)

[redigera] Fria församlingar

Den svenska pingströrelsen har alltsedan dess start hävdat att det finns en nytestamentlig princip att den lokala församlingen inte skall vara underställd ett nationellt samfund. Det skall vara den lokala församlingen som tillsätter sina egna pastorer och ledare och bestämmer över sin egen verksamhet och lära. Denna ståndpunkt uppfattades av delar av rörelsen som utmanad när ett samarbetsorgan skulle bildas.

[redigera] Ledarskap

Pingstförsamlingarna leds av lekmän som har de andra medlemmarnas förtroende. Dessa lekmän kallas ofta efter bibliskt språkbruk för äldste, förr äldstebröder. En av dessa äldste är oftast anställd och kallas pastor och församlingsföreståndare, denne är som regel rekryterad utanför den egna lokala församlingen. Dessa är underställda församlingsmötet, där varje medlem har rösträtt, som är en traditionell pingstförsamlings högsta beslutande organ. På senare tid har många församlingar börjat skilja på äldekårens ordföranderoll och församlingsföreståndaren.

[redigera] Bibelsyn

Pingströrelsens bibelsyn kan karaktäriseras som traditionellt bibeltrogen och i hög grad bokstavstrogen, dvs fundamentalistisk i ordets moderna betydelse. Man ser bibeln som Guds Ord och den enda giltiga urkunden för kristen tro. Därmed förkastar man liberalteologins vetenskapliga bibelkritik, religiösa pluralism och dynamiska tolkning av bibeln. Man försöker inte förena kristen tro med evolutionsteorin, utan anammar vanligen Kreationism. Den bokstavliga tolkningen av bibeln leder till att man står för värdekonservativa värderingar som står i konflikt med samhällets humanistiska etik, t.ex. vad gäller synen på homosexuell parförhållanden, synen på abort, mm.

Bibelsynen skiljer sig emellertid från såväl den s.k. fundamentalistiska rörelsen som den evangelikala i det att man tror att Den helige ande kan uppenbara djupare betydelser för läsaren.

Trots fundamentalismen finns det vissa delar av Nya Testamentet som läses symboliskt inom svensk pingstörelse och tolkas dynamiskt utifrån det sammanhang det skrevs i, t.ex. synen på kvinnans roll i församlingen, synen på kvinnans frisyr eller synen på ätande av blodmat.

[redigera] Eskatologi

Pingströrelsen har betonat att vi lever i den sista tiden, att Jesus kommer snart. Detta har medfört mer eller mindre utvecklade teorier om Jordens undergång som nära förestående. Detta har endast i undantagsfall lett till försök att fastställa datum, utan har istället sporrat en alltmer växande verksamhetsiver. Pingströrelsen har tagit avstånd från överdrifter som skulle möjliggöra ett undadragande från samhället utan försvarar istället uppfattningen att hinna påverka så mycket som möjligt innan det är för sent.

Det uttrycks ibland en önskan att påskynda Jesus återkomst och de händelser som skall föregå denna händelse enligt Bibelns profetior. Detta används som argument för mission till onådda folk, samt ibland för kristen sionism.

[redigera] Gudstjänstliv

Gudstjänsterna i Pingstförsamlingar kännetecknas av ett rikt musikliv. Den mest använda sångboken är rörelsens egen segertoner - som främst används för unisona sånger. Vidare är enklare former av lovsånger vanliga.

Tidigare var det vanligt med flera stora körer och strängmusikkårer i de flesta församlingar. Idag har dessa ersatts med mindre grupper av sångare och musiker, bl.a. lovsångsteam.

Gudstjänstformen är öppen och följer som regel en enkel gudstjänstordning eller liturgi, med stor möjlighet till variation. En mötesledare fungerar som "programledare" under gudtjänsten. Predikanter och mötesledare har inte funktion som "mellanhand" mellan Gud och församlingen på det sättet en katolsk eller högkyrklig luthersk präst fungerar. Emellertid har den Aronitiska välsignelsen blivit vanlig på senare tid som avslutning av gudstjänsten.

Utrymme ges för den enskilde att medverka spontant genom bön, profetiskt tal, sång eller tal (kallat vittnesbörd). Dock var utnyttjandet av det utrymmet vanligare förr. Under församlingsbönen ber ofta flera samtidigt, ibland högt men vanligen viskande, eller talar svagt i tungomålstal, samtidigt som en person leder i bön med full röststyrka.

Predikan kan pågå en halvtimme eller längre och är centrerad kring bibelordet eller kring tron i vardagen. Predikanten talar som regel engagerat och medryckande. Respons genom t ex tillrop, suckar eller applåder är kan förekomma.

I avslutningen av gudstjänsten ges ofta tillfälle till förbön.

På senare tid förekommer det att pingstpastorer klär sig i prästkrage eller kaftan när man är officiant i högtidliga sammanhang (och även när man utövar sitt yrke i en miljö utanför kyrkan).

[redigera] Mission

Den svenska Pingströrelsen är, sett per capita, en av världens mest missionerande frikyrkorörelser. Pingströrelsen har ca 600 missionärer i 50 länder. ^[1]

Starkast framgång har rörelsen rönt i Brasilien där två Svenska pingstmissionärer, Daniel Berg och Gunnar Vingren, lade grunden för det som idag är världens största nationella pingströrelse.

Idag är rörelsens mission främst koncentrerad till Afrika, där Tanzania varit ett stort mottagarland.

[redigera] Utbildningar

Pingströrelsens pastorer har ofta kortare utbildning än pastorer inom äldre samfund. Utbildningen är inkompatibel med flertalet andra frikyrkors utbildningar.

Pingströrelsen driver fyra folkhögskolor och ett teologiskt seminarium. Dessutom driver en mängd församlingar bibelskolor - kurser i bibelkunskap omfattande allt från några veckor upp till två år.

Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium

[redigera] Organisationer och företag

Pingstförsamlingarna driver en mängd olika organisationer tillsammans. Då dessa blivit vildvuxna och spretande påbörjades under 90-talet ett arbete att sammanföra dessa under en gemensam organisation. År 2002 bilades Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan(Pingst FFS) med detta syfte. 251 av rörelsens församlingar står bakom denna organisation.

Tillsammans äger och driver Pingstförsamlingarna också bland annat

Svensk Pingstmission - Pingstförsamlingarnas gemensamma missionsorgan.
LP-Verksamheten - Missbrukarvård på kristen grund
TV-Inter - Mediaföretag som producerar TV
Ibra Radio - Missionsradio
Dagengruppen AB - Koncern som äger bland annat 25% av tidningen Dagen

[redigera] Historik

I januari 1901 började flera studenter vid Bethel Bible School i Topeka, Kansas, USA att tala i tungor efter att ha studerat Bibeln och tillbringat tid i bön. Agnes Ozman var den första bland dem som gjorde denna erfarenhet men hon följdes snart av fler studenter och av hennes lärare Charles Fox Parham.

1906 började en väckelse bland afro-amerikaner på 312 Azusa Street i Los Angeles, Kalifornien och kom till Sverige samma år genom svensk-amerikanen Andrew G. Johnson. Denne var med i den första grupp missionärer som sändes ut från Azusa Street. Han tänkte först resa till Palestina som missionär men hamnade av olika anledningar i sin hemstad Skövde där han startade verksamhet i november 1906. Drygt en månad senare anlände den norske pastorn Thomas Ball Barratt till Kristiania och startade en parallell verksamhet där. Genom en stark mediabevakning spreds nyheterna om rörelsen snabbt i såväl Norge som Sverige och många svenskar reste till Kristiania för att få uppleva den omtalade väckelsen på nära håll.

[redigera] Historik i Sverige

Pingstväckelsen i Sverige kom att spridas dels genom Andrew G Johnsons resande, dels genom ett stort antal evangelister, främst då kvinnor, från den s.k. Örebromissionen. Ledaren för denna inre mission hette John Ongman, och kvinnorna kom därför att kallas Ongmansystrar. Genom Ongmans stöd till den väckelse som kom med Johnson blev Örebro ett tidigt centrum i Sverige, tillsammans med ovan nämnda Skövde.

Nästa starka centrum blev Göteborg med en ekumenisk verksamhet i den s.k. Torghallen på Kungstorget. I Göteborg utgavs även den första pingstidskriften i Sverige, Glöd från altaret. Från 1911 kom en stark ledare i Stockholm att allt mer stå i centrum, den unge baptistpastorn Lewi Pethrus. Från och med den s.k. Kölingaredsdeklarationen 1919 kan man allt mera tala om ett trossamfund med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som centralpunkt och pastor Lewi Pethrus som dess inofficielle ledare.

Pingstväckelsen i Sverige var till en början överkonfessionell (ekumenisk). Främst fick den fäste i baptismen och metodismen. På vissa håll, till exempel i Göteborg, levde den ekumeniska idén länge och några speciella pingstförsamlingar bildades inte förrän på 1920-talet. Redan 1907 anslöt sig dock en samfundsfri församling, Betaniaförsamlingen i Adelöv, och året därpå bildades pingstförsamlingar i till exempel Skärhamn och Luleå. Förhållandet till de lokala baptistförsamlingarna var dock gott och många av dem hette därför fortfarande "baptistförsamlingar". Oftast var de dock fria bönegrupper. Ursprungsorten Skövde fick till exempel ingen egen "pingstförsamling" förrän 1912.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm leddes 1911-1958 av pastor Lewi Pethrus. År 1913 uteslöts denna församling ur baptistsamfundet på grund av meningsskiljaktigheter rörande nattvarden. Detta har av vissa setts som ett svepskäl då baptisterna ändrade sin officiella ställning till nattvardsfrågan bara en kort tid senare. Den verkliga anledningen till att utesluta Filadelfia ska i stället ha varit att bli av med den energiske ledaren Lewi Pethrus, för att undvika splittring inom samfundet. Resultatet blev dock det motsatta. När Pingströrelsen växte sig starkare var det baptistsamfundet som fick släppa till flest medlemmar.

Efter sitt genombrott 1911 var Lewi Pethrus den svenska Pingströrelsens informella ledare fram till sin död 1974. Stor betydelse för rörelsens utveckling i Sverige anses även Sven Lidman ha haft - fram till den brytning mellan Pethrus och Lidman som skedde 1948.

[redigera] Pingströrelsen i media och litteratur

Pingströrelsen har blivit uppmärksammad i media bland annat i samband med följande händelser:

[redigera] Diskussioner inom rörelsen

[redigera] Samfundsfrågan

Pingströrelsens predikanter formulerade 1916 ett kraftigt avståndstagande från samfundsväsendet, främst med udd mot Baptistsamfundet. Man menade att den bibliska församlingen inte skulle vara underställd ett högre organ.

För att inte inkräkta på de enskilda församlingarnas frihet valde rörelsen olika former för samarbetet församlingarna emellan, ibland stiftelser, ibland Aktiebolag, ibland Ideella föreningar. Allt efter vad som passade den givna situationen bäst. Under 90-talet spred sig en uppfattning att dessa organisationer vuxit sig alltför spretiga och var i behov av samordning. Detta kom då i konflikt med uppfattningen att rörelsen inte skulle ha ett överordnat organ.

Motståndarna till pingstsamfundet uppfattade ansträngningarna som ett försök att styra och utöva kontroll av församlingarna. Yttermera menades det att en stor övergripande organisation bara slukade pengar som bättre behövdes i verksamheten.

Förespråkarna menade å sin sida att organisationsbygget bara var en fortsättning på den väg man redan valt i och med att man valt att samarbeta i en mängd organisationer. Dessutom menade man att pengar skulle sparas genom rationaliseringar.

Under pågående process förändrades lagen om trossamfund i och med att Svenska Kyrkan frigjordes från staten. Detta gav möjlighet för trossamfund att registreras och uppbära kyrkoavgift via skattsedeln.

Diskussionen utmynnade i ett bildande av Pingst - Fria församlingar i samverkan (Pingst FFS) som ideell förening, med 251 av rörelsens församlingar som medlemmar (motsvarande ca 90% av medlemmarna) och därtill Trossamfundet Pingst med ett hundratal av dessa 251.

[redigera] Dopfrågan

Sedan tidigt 90-tal pågår en diskussion i rörelsen om att öppna möjlighet för kristna som inte är döpta med baptistiskt dop att ändå bli medlemmar i Pingstförsamlingar, på det sätt som länge varit möjligt i andra baptiskiska församlingar. Det kan gälla människor som är starkt aktiva och har sin familj med, men som bektraktar sitt barndop som ett fullvärdigt dop.

[redigera] Källor

^ Pingströrelsens missionärer

[redigera] Externa länkar

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Pingstr%C3%B6relsen_i_Sverige

Kategori: Pingströrelsen i Sverige