Svag teoretisk begåvning

Från Wikipedia
Version från den 17 oktober 2014 kl. 17.10 av Benzinator (Diskussion | Bidrag) (Korrigerade länk)

Svag begåvning är en term som används för personer som har en intelligenskvot som ligger inom normalzonens nedre del, det vill säga ett IQ på cirka 70-85.[1] Någon absolut gräns för vad som räknas som svag begåvning finns dock inte. [2] Personer med svag begåvning har ofta en bristande förmåga till abstrakt tänkande.[3][4] I de flesta fall av svag begåvning handlar det om en skada i det centrala nervsystemet, som hämmar begåvningsutvecklingen.[2]

Personer med en svag begåvning kan ha svårt att lära sig om omvärlden endast genom litteratur. Däremot kan deras föreställningsvärld vidgas genom resor och besök på andra orter. [5]

Samhället har ofta sett personer med svag begåvning som ett problem, eftersom de ofta uppvisar ett avvikande beteende. De kognitiva svårigheterna är däremot svårare att upptäcka, vilket ofta lett till att personer med svag begåvning har blivit utfrysta och inte från skola och samhälle fått det stöd och den hjälp som de behöver. På senare tid har man gjort mera för de svagt begåvade. I vissa kommuner kan elever med svag begåvning få undervisning tillsammans med elever som på grund av en lindrig utvecklingsstörning är mottagna i särskolan, dessa klasser kallas för samundervisningsgrupper[6] De kan även få annat stöd för att klara av skolgången, till exempel begåvningshjälpmedel eller elevassistans.

Källor

  1. ^ Bakk, Ann & Grunewald, Karl (2006). Omsorgsboken. Stockholm: Liber
  2. ^ [a b] Brockstedt, Håkan (2006). Begåvningshandikappet. Bakk, Ann & Grunewald, Karl (red.), Omsorgsboken. Stockholm: Liber.
  3. ^ Kylén, Gunnar (1981). Begåvning hos utvecklingsstörda. Stockholm: Ala
  4. ^ Tideman, Magnus (2000). Perspektiv på funktionshinder och handikapp. Lund: Studentlitteratur.
  5. ^ Tideman, Magnus (2000). Normalisering och kategorisering: om handikappideologi och välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning.Lund: Studentlitteratur.
  6. ^ Blom, Anna (2004). Elever mitt emellan: om samundervisningsgrupper, dess elever och organisation. Stockholm: Forsknings- och utvecklingsenheten, Socialtjänstförvaltningen.