Tarantelnebulosan
| Tarantelnebulosan | |
 Foto: Hubble-teleskopet | |
| Observationsdata | |
|---|---|
| Typ | Emissionsnebula |
| Stjärnbild | Svärdfisken (Dorado) |
| Rektascension | 05t 38m 38s |
| Deklination | -69° 05,7′ 0″ |
| Avstånd | ~160 000 ljusår |
| Skenbar storlek | 40 × 25 bågminuter |
| Skenbar magnitud | +8 |
| Noterbart | Belägen i Stora Magellanska Molnet |
| Fysiska egenskaper | |
| Radie | 300 |
| Absolut magnitud | ~-11,7 |
| Upptäckt | |
| Upptäcktsår | 1751 |
| Upptäckare | Nicolas Louis de Lacaille |
| Andra beteckningar | |
| NGC 2070, Doradusnebulosan, 30 Doradus[1] | |
| Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor | |
Tarantelnebulosan, som också heter NGC 2070 är en H II-region i Stora magellanska molnet. Den ansågs först vara en stjärna och fick namnet 30 Doradus, men den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille beskrev 1751 dess nebulösa karaktär.
Tarantelnebulosan har en skenbar magnitud av 8. Med tanke på avståndet, 160 000 ljusår, är den extremt ljusstark. Den är det ljusaste objektet i Stora magellanska molnet och kan ses även med en enkel fältkikare. I ett 75 millimeters teleskop kan man se en del av den komplicerade strukturen och i ett 200 millimeters teleskop är bilden bedövande vacker. Om den vore lika nära jorden som Orionnebulosan skulle den lysa så starkt att den kastade skuggor.[2]
Tarantelnebulosan har en utsträckning på mer än 1000 ljusår, vilket gör den till den största diffusa nebulosan vi känner till. Den är ungefär 30 gånger så stor som M42.
Stjärnhopar
I nebulosans centrum finns den täta stjärnhopen R136, med lysande superjättestjärnor (diameter 35 ljusår).[3] Där upptäckte astronomer 2010 den hittills tyngsta kända stjärnan, R136a1, med en massa på 265 solmassor.
Förutom R136 finns det i Tarantelnebulosan också en äldre stjärnhop, Hodge 301, med en ålder på 20 25 miljoner år. Den tyngsta stjärnan i denna stjärnhop har redan exploderat som supernova.[4]
Den närmaste supernova som observerats sedan astronomerna fått tillgång till teleskop, supernova 1987A, skedde i utkanten av Tarantelnebulosan.[5]
Referenser
- ^ ”NGC 2070, the Tarantula Nebula”. SED data. http://www.seds.org/messier/xtra/ngc/n2070.html. Läst 7 augusti 2013.
- ^ ”Neighbor galaxy caught stealing stars”. National Optical Astronomy Observatory. http://www.noao.edu/news/2011/pr1102.php. Läst 7 augusti 2013.
- ^ Massey & Hunter (1998). ”Star Formation in R136: A Cluster of O3 Stars Revealed by Hubble Space Telescope Spectroscopy”. The Astrophysical Journal 493 (1): sid. 180.
- ^ Grebel & Chu (2000). ”Hubble Space Telescope Photometry of Hodge 301: An "Old" Star Cluster in 30 Doradus”. The Astrophysical Journal 119 (2): sid. 787-799.
- ^ Couper,Heather; Henbest & Nigel. Encyclopedia of Space
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Tarantula Nebula.- NASAs APOD-bilder Picture of the Day augusti 2003 & Picture of the Day maj 2010
- Fler bilder på Tarantelnebulosan från Hubbleteleskopet
- En interaktiv flash-animation som beskriver universums storlek
- Crowther, Paul. ”Tarantula Nebula and Its Huge Stars”. Deep Space Videos. Brady Haran. http://www.deepskyvideos.com/videos/other/tarantula_nebula.html.
