Växelvis framryckning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Växelvis framryckning och ansatsvis framryckning är svenska militära termer för två besläktade metoder för småskalig framryckning i terräng. Konceptet är internationellt känt som eld och rörelse(exempelvis eng. fire and movement tactics).

Eld, rörelse och skydd[redigera | redigera wikitext]

Stridens tre grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Eld och rörelse samordnas för att åstadkomma största möjliga verkan. Skydd utnyttjas bl.a. för att möjliggöra eld och rörelse. Det är endast med eld och rörelse som ett avgörande kan nås. Eld innebär att en soldat eller ett förband skjuter eller avger eld, rörelse innebär att en soldat eller förband förflyttar sig. Växelvis framryckning innebär att eld och rörelse kombineras för att nå framgång i strid. Principen kan användas från minsta enhet (två soldater) upp till grupp, pluton och kompani.

Växelvis framryckning[redigera | redigera wikitext]

Förbandet som deltar i striden är uppställt på linje och indelat i två omgångar. Den ena omgången är statisk och beskjuter fienden med verkanseld medan den andra omgången rycker fram, oftast 5-15 meter (beroende på terräng), och därefter intar eldställningar.

På order "Framåt" (engelska "Go") rycker den första omgången fram medan den andra omgången kvarstannar i sina eldställningar och beskjuter fienden med verkanseld.

Den omgång som rycker fram fortsätter fram, vanligtvis 5-15 meter framför den statiska omgången, (längden på framryckningen beror på situation och terräng), och intar därefter eldställningar. Sedan fortsätter framryckningen på samma sätt, tills ordern "Grupp(ex. Echo Foxtrot)-Eldställningar" ges, av lägst gruppchef.

Detta förfaringssätt tillämpas oftast, när man måste vinna mark eller dra sig tillbaka snabbt.

Ansatsvis framryckning[redigera | redigera wikitext]

Den ena omgången passerar inte den framförvarande omgången i längdled som vid växelvis framryckning utan tar eldställning bredvid den framförvarande omgången. Detta förfaringssätt används under kraftig fientlig beskjutning då det inte tillåts att förbandet exponerar sig under för lång tid i terrängen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Principen har anor till senantiken och diskuteras omkring år 600 i Maurikios' Strategikon. Gustav II Adolf utvecklade konceptet under det trettioåriga kriget och ses bland annat därför som en av stridskonstens stora förnyare.