Vätejon

Från Wikipedia
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

En vätejon är en jon som består av en positivt eller negativt laddad väteatom.

Väteatomen i sig består av en proton och en elektron. En positiv vätejon (H+) är en väteatom där elektronen saknas och består alltså endast av en proton. En negativ vätejon (H-) har två elektroner och kallas för hydridjon.[1]

I praktiken bildas vätejoner bland annat vid upplösning av syror eller sura salter i protiska lösningsmedel, till exempel vatten. Vätejoner kan dock inte existera någon längre tid i fritt tillstånd utan binds snabbt, solvatiseras, till lösningsmedlet, som då fungerar som en bas. I vatten bildas snabbt så kallade oxoniumjoner (H3O+).[2]

Koncentrationer av vätejoner i en lösning brukar användas som mått på dess aciditet eller surhetsgrad; ju högre koncentration desto surare lösning. Eftersom vätejoner dock ej i någon högre grad kan existera fria som sådana i lösning är den egentliga koncentrationen svår att bestämma. I stället mäter man då den så kallade vätejonaktiviteten, som är en termodynamiskt definierad storhet, som anger den effektiva koncentrationen och är lättare tillgänglig för mätningar. I mycket utspädda lösningar är dock vätejonaktiviteten ungefär lika med vätejonkoncentrationen (egentligen oxoniumjonkoncentrationen).[2]

Vätejonaktiviteten mäts i mol/l men anges vanligen i pH, vätejonexponenten.[2]

Referenser