For the Time Being: A Christmas Oratorio är en långdikt av den brittiske författaren W.H. Auden. Dikten skrevs 1941–1942 och gavs ut första gången 1944. Då gavs den ut tillsammans med dikten The Sea and the Mirror, i en diktsamling som också bar namnet For the Time Being.
Dikten är en serie dramatiska monologer i nio delar, som återges av olika berättare, körer och persongalleriet i den bibliskajulberättelsen. Alla figurer talar ett modernt språk, och händelserna i berättelsen beskrivs som om de utspelade sig i en samtida värld. Auden skrev dikten för att tonsättas av Benjamin Britten, men i slutändan visade den sig vara alldeles för lång för detta syfte. Britten tonsatte därför bara två fragment, däribland en del, "Shepherd's Carol", som Auden aldrig inkluderade i den slutgiltiga diktsamlingen. Långdikten har senare tonsatts i sin helhet.
Mycket av diskussionen kring dikten har kretsat kring dess förhållande till religion, och hur man ska tyda den religiösa filosofi som formuleras i texten. Det har föreslagits att dikten har influenser från tänkare som Søren Kierkegaard, Paul Tillich, Reinhold Niebuhr och Charles Norris Cochrane. Vissa kritiker menar att dikten utgör en viktig del av Audens livsverk, som en övergång från en mer romantiskt lagd Auden till en mer religiöst intresserad, medan andra snarare har sett det som en fortsättning på den romantiska ådran men med tydligare religiösa inslag. ► Läs mer
Natur kan syfta på den levande, materiella världen i stort, men särskilt den av människan (väsentligen) opåverkade miljön i form av växter, djur, landformer och så vidare. Med natur avses även inre egenskaper som bestämmer beteende och ändamål i någon eller något ("sakens natur"). Det är ett begrepp som har tolkats och definierats sedan antiken i olika sammanhang, och har genomgått flera betydelseförskjutningar och därmed blivit mångtydigt och ideologiskt laddat.
Veckans samarbete är en utvald artikel som under en veckas tid får stå i rampljuset, med förhoppningen att så många som möjligt ska hjälpa till att förbättra den.
Tetrodotoxin (anhydrotetrodotoxin 4-epitetrodotoxin, tetrodonic acid, TTX) är ett mycket starkt nervgift utan känt motgift, som bland annat förekommer hos vissa fiskar. Dess namn är härlett från Tetraodontiformes, den ordning av fiskar som innefattar blåsfisk, piggsvinsfiskar, klumpfisk och tryckarfiskar. Flera arter inom denna ordning bär på detta toxin. Även om tetrodotoxin upptäcktes i dessa fiskar och också finns i flera andra djurarter produceras det av vissa bakterier så som Pseudoalteromonas tetraodonis, vissa arter av Pseudomonas och Vibrio.
Giftverkan av tetrodotoxin visar sig i form av förlamning av andningen, vilket kan leda till döden. Ämnet uppnår sin giftverkan genom att blockera aktionspotentialen i nervceller och muskelceller genom att binda till de spänningsberoende snabba natriumkanalerna i cellernas membran. Toxinets bindningsställe befinner sig vid öppningen till den spänningsberoende Na+-kanalen liksom saxitoxin från giftig algblomning. Toxinets verkningsmekanism upptäcktes under tidigt 1960-tal av Toshio Narahashi vid Duke University. ► Läs mer
Med bysantinsk konst avses vanligen den konst som producerades i Östrom och det Bysantinska riket från Justinianus regenttid i mitten av 500-talet till Konstantinopels fall 1453.
Termen används även för samtida konst från stater som ingick i Bysans kulturella sfär utan att utgöra en del av det – som till exempel Bulgarien, Serbien och Ryssland – eller stater som visserligen utgjorde en del av den västeuropeiska kultursfären men starkt påverkades av det bysantinska riket – som till exempel Venedig.