Amatoxiner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Amatoxiner är en grupp av minst åtta toxiner som finns i flera arter av giftiga svampar. Den mest kända svampen som innehåller amatoxiner är lömsk flugsvamp (Amanita phalloides), men giftet återfinns också i flera andra arter av släktet flugsvampar (Amanita). Förutom i flugsvampar finns giftet i en del arter av hättingar (Conocybe och Galerina) och fjällskivlingar (Lepiota).

Föreningarnas strukturer liknar varandra; de är alla cykliska strukturer av åtta aminosyror. De isolerades år 1941 av Heinrich Wieland och Rudolf Hallermayer vid Universitetet i München.[1]

I gruppen amatoxiner är alfa-amanitin den huvudsakliga beståndsdelen. Tillsammans med beta-amanitin är den sannolikt orsaken till giftets effekter.[2][3] Dess huvudsakliga mekanism är att hämma enzymet RNA-polymeras II, som behövs för framställningen av flera typer av RNA (budbärar-RNA eller mRNA, microRNA och snRNA. Utan budbärar-RNA avstannar den livsnödvändiga proteinsyntesen, med resultatet att celler dör.[4] Levern påverkas mest, eftersom den är det organ som först nås av giftet sedan det absorberats i mag-tarmkanalen, men även andra organ och särskilt njurarna är också känsliga för giftet. Den lömska flugsvampens eget RNA-polymeras är okänsligt för amatoxinets giftverkan, annars skulle svampen förgifta sig själv.[5]

Att giftet verkar såpass snabbt, förklaras av att det fort tas upp i tarmen samt av dess värmetålighet. De mest allvarliga verkningarna är hepatit som bland annat orsakar celldöd i levern, fettansamling i levern (hepatisk steatos) och akut njurinflammation, en kombination som kan vara livshotande.

De åtta kända amatoxinerna är:

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Litten, W. (Mars 1975), från artikeln: The most poisonous mushrooms, Scientific American volym 232, utgåva 3. Sidorna 90-101. [1]
  2. ^ Köppel C (1993), från artikeln: Clinical symptomatology and management of mushroom poisoning, Toxicon volym 31, utgåva 12. Sidorna 1513–1540 [2]
  3. ^ Dart, RC (2004). ”Mushrooms”. Medical toxicology. Philadelphia: Williams & Wilkins. Sid. 1719–35. ISBN 0-7817-2845-2 
  4. ^ Karlson-Stiber C, Persson H (2003), från artikeln Cytotoxic fungi - an overview, Toxicon volym 42, utgåva 4. Sidorna 339–349 [3]
  5. ^ Horgen, Paul A.; Allan C. Vaisius och Joseph F. Ammirati (1978), från artikeln The insensitivity of mushroom nuclear RNA polymerase activity to inhibition by amatoxins, Archives of Microbiology volym 118, utgåva 3. Sidorna 317–319 [4]